• Publicerat 24 mars, 2015
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Växjö har slagit ut Örebro och är i semifinal. Avslutningen blev en alldeles magnifik hockeyfest som hade det mesta. Men det som fastnar på näthinnan, det jag tar med mig härifrån, det är ett samtal mellan män. 

Bara några minuter efter att Växjö slagit ut Örebro ur slutspelet möts Sam Hallam och Johan Tornberg i korridorerna i Behrn Arena. I ett par veckor nu har de varit bittra ärkefiender, men rivaliteten är över för den här gången och antagonismen är förbytt mot ömsesidig respekt.  De nickar mot varandra och förenas i ett långt handslag och även om mötet avbryter mitt eget intervjuarbete kliver jag undan och anstränger mig för att inte stå där som en nyfiken skolpojke och tjuvlyssna. Den ene har vunnit, men bär segern klädsamt i ett dämpat minspråk. Den andre har förlorat och är närapå tårögd och han bär en bukett blommor under armen.

Han har fått dem som plåster på såren eller som tack för insatsen, men de betyder nog inte så mycket nu.

Det är ett vackert ögonblick, för det visar på det allra bästa med en sport som ofta får skit för att vara våldsam och farlig och brutal och alldeles för macho. I två veckor har Hallam och Tornberg tävlat och brunnit och de har skrikit och gapat på sina och andras spelare och ibland även på domarna. Men nu är det hela över och då uppför de sig också därefter, som de kollegor de är och det sker helt öppet inför media och spelare och ingen av dem är för ängslig eller för stolt för att stå där och öppet visa hur god sportsmanship ser ut i praktiken.

– Vi utbytte erfarenheter och pratade om hur vi anpassat vårt spel efter varandra, hur de ändrade sitt spel efter den och den matchen och att vi ändrade några andra detaljer efter nästa match och så vidare, svarar Hallam när jag något senare frågar vad det egentligen var de stod och pratade om.

– Ni står alltså och nördar tekniska detaljer tio minuter efter att dina grabbar slagit ut dem ur slutspelet? fortsätter jag.

– Ja, men det är Johan i ett nötskal och jag uppskattar honom väldigt mycket för det. Han jobbade på Viasat under många av mina år i Karlskoga och man kunde alltid stå och snacka situationer med Johan efteråt. Hockey är otroligt roligt, men det är så mycket detaljer och spelet förändras hela tiden. Hur man boxar ut ett lag i försvarsspelet och hur det förändrar anfallsspelet. När man står i båset mot varandra är man inte vänner för fem öre, vi har inte utbytt ett ord under finalserien och det fanns kanske ett uppdämt behov av det nu.

Även gamla dagars gaphalsade skräckdinosaurier kan fortfarande kan vara framgångsrika i den här sporten. Men Sam Hallam och Johan Tornberg representerar ändå i allt väsentligt det moderna ledarskapet.

Jag beundrar dem båda. Hallam har jag lärt känna som en ung men framgångsrik hockeytränare, som förutom att balansera en stark vinnarskalle och ett bitvis hett humör med artig och respektfull ton mot journalister och funktionärer dessutom förefaller ha en filosofisk begåvning. En hårding och en mjukis på en och samma gång.

Tornberg är storbacken och världsmästaren som klev av tränarkarriären när jobbet gick ut över familjens välmående och istället blev hyllad TV-expert och detaljnörd. Nu är han tillbaka som tränare, med den äran därtill, men honom har jag mer lärt känna som en kollega i branschen och vi har nog oftare pratat om jakt och golf än om ishockey när vi träffats.

Jag frågar om han ändå inte kan känna stolthet över det imponerande vis på vilket Örebro genomfört säsongen och den här kvartsfinalen.

– Just nu är det bara tomt, besvikelse. Det svider. Men absolut, om några dagar kommer jag nog kunna uppskatta och vara stolt över att vi ändå står upp så bra och nästan pressar Växjö till sju matcher. Jag tycker ändå att det känns som om de varit numret större än oss hela tiden, vi har ställt om och gjort det svårt för dem men de är bra och har hittat lösningar hela tiden. Det känns som om de haft kontroll på något vis, säger Tornberg.

Växjö-Örebro blev en rätt märklig slutspelsserie. Där man förväntade sig att Örebro skulle gå på knock efter den psykologiskt blytunga vändningen i match ett blev de helt överkörda av Växjö i match två. Där man trodde att känslorna skulle rinna iväg efter den stökiga andra matchen gick det istället helt åt andra hållet i match tre. Växjö läckte som ett såll i den fjärde matchen och täppte till totalt i den femte. I kväll hade vi nog väntat oss en tillknäppt och målsnål tillställning med få misstag och konservativ hockey, men fick en vild run and gun som bara bjöd på tio utvisningsminuter, men en väldig dramatik. Växjö vände och såg ut att ha kontroll, men Örebro åt sig tillbaka och såg ut att ha avgjort och med tjugo sekunder kvar stod vi upp på pressläktaren och var redo att ge oss ner i katakomberna och snacka upp en sjunde och avgörande batalj.

Men så – en timeout, ännu en vunnen tekning i anfallszon av Robert Rosén och den i kväll så väldige Jani Lajunen hade hamrat in 4-4 med sexton sekunder kvar på klockan. Henrik Evertsson satt bredvid mig på pressläktaren och flög upp från stolen som en soldat ur ett skyttevärn där någon just slängt ner en handgranat.

Och till sist: Kallio, kaptenen. Tvåfaldige mästaren. Han som haft en lite trög säsong och inte gjort mål på ett par månader och inte gjort mål i ett slutspel sedan 2011. Jani Lajunen fick åka solo genom mittzonen, den sympatiske lille amerikanen Rhett Rhakshani fick tag i pucken och slog en sidledspass bakom ryggen, förbi alla Örebro-backarna och Hudacek och hela faderullan och till sist så var det bara Kallio kvar där borta vid stolpen.

Örebro hyllades förlusten till trots praktfullt och stort av sin röststarka hemmapublik, och med rätta så. Det lag som utgjorde en högst mänsklig figur i fjol har överraskat allt och alla och med lite tur hade de faktiskt kunnat vinna det här. Till sist var det dock logiskt att det blev som det blev, Växjö är summa summarum ett mer komplett hockeylag och var som helhet det bättre spelande laget i två tredjedelar av den här serien.

För Växjö lever gulddrömmarna vidare och har de lärt sig något från fjolårets semifinal är de nog laget man måste besegra för att vinna i år.