• Publicerat 24 april, 2015
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Hemma bäst, till sist.Foto: Bildbyrån.

Det är ett stycke modern hockeyhistoria jag upplever där ute på isen, i en stad som en gång var mitt hem. Runt omkring mig fladdrar ett enda virrvarr av champagne, löpsedlar, kollegor och segeryra hockeyspelare. Växjö Lakers är ju bara 18 år och fortfarande en junior i den här världen och nu har de just vunnit SM-guld i en arena som är nyare än vissa av mina jeans. 

När krutröken har lagt sig kommer vi antagligen se tillbaka på den här finalserien som en av de mest ologiska som någonsin har spelats. Inte ologiskt att den blev av, knappast på förhand, för det var Växjö och Skellefteå som fick de flesta guldtipsen och det har varit väldigt uppenbart under andra halvan av säsongen och egentligen under hela slutspelet att de är landets två bästa hockeylag.

Det har också varit en av de klart jämnaste finalserier jag sett. I ett par säsonger nu har det med ett fåtal undantag varit blott en knivsudd som skiljt lagen åt, Växjö är ett av få lag som kunnat matcha Skellefteå i grundserien de senaste åren och inför kvällens match hade det lag som gjort första målet i deras inbördes möten vunnit 17(!) raka matcher.

Finalserien har varit så jämn eftersom lagen varit ungefär exakt lika bra på precis samma saker, de har fyra jämnstarka kedjor och två likvärdiga målvakter och hur djupt vi än analyserar fancy stats och pratar slutspelsrutin kontra mättnad och tisslar och tasslar om sånt som sägs sitta i väggarna så är det ändå så att det ofta varit tillfälligheter i enskilda moment som avgjort matcherna. Med det sagt så är ändå magkänslan att Växjö till syvende och sist var det bättre hockeylaget, de hade det bästa backparet och vann rättvist.

De igelkottade sig till en seger i första matchen. Skellefteå tog till vara på den hajpade finalstressen i Växjö och dominerade och stängde festen i match två. Växjö gav tillbaka med exakt samma mynt och vann på ett imponerande sätt match tre. Skellefteå var kyligare och mer effektiva i match fyra. Växjö gick sedan ut och gjorde den perfekta bortamatchen när de vann den femte.

Fem finalmatcher, fem bortasegrar, i en serie mellan två lag som skulle vara alldeles oerhört svåra att slå på hemmaplan. Och när Skellefteå mycket riktigt ledde med 2-0 inför den sista perioden i kväll och vi obönhörligen gick mot en sjunde match stod jag där och började fnula lite på en vinkel. Just då trampade Henrik Evertsson förbi på väg bort mot hissen, duktigt målmedveten. På den hårt belamrade pressläktaren klev jag bestämt åt sidan för att inte bli omkullsprungen. Sen stod vi och pratade en stund, jag och kollega Bodin och agent Hedin och NHL-målisradioexperten Mike Zanier. Vissa började googla flygbiljetter till Skellefteå. Någon kanske till och med bokade. Det här skulle bli en ny bortaseger.

”Vägpiraternas vendetta”, skrev jag i min anteckningsbok.

Både Småland och Västerbotten har ju drabbats av vägpirater de senaste somrarna. Bilburna bedragare som driver runt på vägarna och under förevisning att sälja guld blåser den intet ont anande lokalbefolkningen på såväl pengar som självaktning. Och det var ju precis så det varit under hela finalserien, idel besvikna hemmasuportrar som lommat hem med fickorna tomma och värk i bröstet. I kväll var dessutom guldmedaljerna på plats och Le Mat-pokalen stod där och glänste och återigen tycktes gästerna ta med sig hela rasket hem.

– Vi sa att vi gjorde väldigt mycket saker bra. Men vi tyckte att vi tog för dåligt betalt, sa Henrik Evertsson till mig när han senare stod där på isen i sin guldhjälm och jag frågade honom vad de egentligen pratade om där nere i katakomberna inför den tredje perioden.

Jovisst, Växjö började plötsligt ta betalt, för i den tredje perioden verkade det göra lite, lite ondare att ha gulvit tröja på sig i alla tänkbara hörnen av isen. Som en följd av det fick en av de stora giganterna i det här slutspelet, Jani Lajunen, till sist hål på Markus Svensson och väckte Vida Arena ur depressionen.

Något senare stänkte Jeff Tambellini dit kvitteringen på en snarlik situation i powerplay, sedan 2-0-skytten Kirill Kabanov skickat pucken över sargen. Och så vidtog ett sudden-drama som hade kunnat sluta precis hur som helst. Ribbskott, giftiga styrningar och studsande puckar andades ibland SM-guld och ungefär lika ofta Game 7.

Kvällens klimax går till hockeyhistorien i gott sällskap. Vi har Greger Arturssons guldmål mot Djurgården 1998 och Johan Lindboms knästående slagskott som gav HV71 sitt första SM-guld 1995. Vi minns också de euforiska ögonblick som först Tomi Kallio och sedan Niklas Anderssons skänkte Frölunda 2003 och 2005. Spelare som än idag ses som trotjänare och i viss mån ikoner i sina respektive klubbar.

Bristen på just tradition och trotjänare, spelare med hjärta och offervilja för klubben och klubbmärket har av många anförts som ett skäl till att Växjö inte skulle kunna vinna det här. Tjenare.

Liksom många andra spelare i Växjö har Toumas Kiiskinen av elaka och avundsjuka tungor kallats för legoknekt, eftersom han värvats till klubben och inte fötts i hallen. Men 10.21 in på den andra förlängningsperioden fick han taket på orangeriet Vida Arena att lyfta, när han för första gången i historien sköt ett SM-guld i ishockey till Växjö.

Ungefär en kvart senare stod kollega Bodin i en hög av de förrädiskt hala guldremsorna där nere på isen och frågade finländaren om händelsen.

– Jag såg att Rosén hade pucken och jag visste att jag skulle få den. Jag försökte bara hitta yta och fick iväg ett okej skott. Men sen minns jag inget mer, allt bara svartnade, sa Kiiskinen.

Nåja. Svart blev det knappast. Det blixtrade och det rök och det var fyrverkerier och lampor och sen började den fest som fortfarande pågår.

Senaste laget som vann SM-guld för första gången var Luleå, det var 1996 och en av de stora hitlåtarna på radio det året hette Coco Jambo. Då fanns inte ens Växjö Lakers.

Mitt i festkaoset efteråt står byggherren Anders Öman och kramas med Robert Rosén, som kom till klubben som junior för tio år sedan och får betraktas som hemmasonen. Där står även Erik Josefsson, kulturbäraren och den enda spelare i dagens Växjö som utan avbrott varit med om hela resan från ambitiöst playofflag i Hockeyallsvenskan till det historiska SM-guldet. Vi har Henrik Evertsson, han som målmedvetet och med få snedsteg på vägen genomfört det ack så framgångsrika lagbygget. Och så Sam Hallam, den unge tränaren som plötsligt stod där på Norra Latin i september som guldfavorit och fick skäll för att han vägrade tippa sitt eget lag som guldmedaljörer.

Men historien om Växjös väg från gärdsgårdsserien till guldet är värd en helt egen text, och jag ber att få återkomma i just det ämnet inom kort. Nu sitter jag här i natten och hör hur bilarna ännu tutar och väsnas och tänker på en annan grej Henrik Evertsson sa till mig.

– Det känns fantastiskt. Men också lite tomt.

Nåja. Det är fest vid residenset idag fredag kl 15.00. Sen börjar silly season på lördag. Och när det blir september igen är Växjö laget alla vill slå. Men just nu, stort grattis.

LÄS ÄVEN:
* Guldkaptenen: ”Förra året började jag känna att vi hade chansen att vinna här”
Hyllar Stefan Liv efter att ha vunnit hans minnespris: ”En ära att det bär hans namn”
* Övertidshjälten slog till – igen: ”Det svartnade – jag minns ingenting”