• Publicerat 6 maj, 2015
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Jihde och Viasat skrinnar bort från Hockeyallsvenskan.Foto: Bildbyrån

Ingen kvalserie, ingen Niklas Jihde och en nyutnämnd VD. Det blåser förändringens vindar i Hockeyallsvenskan inför en framtid som på många sätt kan ses som oviss. Men det nya TV-avtalet kan också innebära en möjlighet för svensk elithockey att ta ett viktigt kliv framåt.

Man kan tryggt påstå att maj månad börjat högst intensivt på Hockeyallsvenskans kontor i Enskede. Igår offentliggjordes det att Teracoms Stephan Guiance tar över som VD efter Stefan Bengtsson, och det förefaller såväl merit- som bakgrundsmässigt vara en alldeles utmärkt rekrytering där kandidaterna sannolikt var genomgående starka. Den har också en tämligen pikant side story. Jag har alltid älskat Hockeyallsvenskan för att den i sin roll som uppstickare kunnat kosta på sig att vara betydligt mer rock n’ roll än SHL, och vad passar då bättre än att tillsätta sångaren i ett av landets mest betydelsefulla punkband som VD? 

En stund senare gick flera källor ut med nyheten att Viasat inte förlänger avtalet om sändningsrättigheterna sedan ”parterna inte kunnat mötas”, det sades att de ”värderat produkten olika” och i praktiken betydde det väl att Hockeyallsvenskan AB fått ett antal bud på sändningsrättigheterna och valt det bud som de menar bäst tjänar ligans ägarklubbar för framtiden. Att Kvalserien inte längre finns är naturligtvis ingen rolig utmaning för en aktör som i sex år byggt produkten kring en lång vinters vandring mot just detta explosiva vårklimax. Det bör rimligen ha påverkat förhandlingsläget, och ur ett supporterperspektiv innebar den efterlängtade utökningen till 14 lag ironiskt nog att en mycket omtyckt epok gick i graven både på isen och i TV-rutan

Det var nog ett hyfsat väntat besked för många som följt utvecklingen i ärendet, men det skapade likväl en väldig turbulens i medierna och bland fansen och visade med all önskvärd tydlighet vilken roll Viasats dedikerade arbete haft för ligans fina utveckling under de senaste sex åren. Jag har själv haft äran att få vara med och se Jihdes hockeyteam i aktion på nära håll, och den som menar att det jobbet blott haft marginell betydelse för produktens utveckling har helt fel.

Som hockeytittare och mångårig vän av Hockeyallsvenskan är det därför lätt att sörja. Johan ”Mr Madhawk” Svensson var nog den som bäst sammanfattade våra känslor, i det här inlägget från igår. 

Förändringar gör ont, de svider och är jobbiga och skapar sura miner – men de är förr eller senare helt oundvikliga.

Redan i dag på morgonen nåddes vi av ett pressmeddelande från Hockeyallsvenskan som förkunnade att Cmore sänder samtliga matcher från ligan under de närmaste fyra åren. Huruvida Cmore helt enkelt betalat bättre eller istället utlovat andra mervärden framgår inte.

Jag skulle kunna skriva spalmeter av hyllningar till sex år av störtsköna TV-ögonblick. Men med all respekt för alla fina minnen som kommit ur äktenskapet mellan Viasat och Hockeyallsvenskan och det sätt på vilket de på samma sätt som ett gift gammalt par blivit en sammanhängande, oskiljaktig enhet i våra vardagsrum så väljer jag istället att se framtiden an med fyra anledningar att tänka positivt omkring det nya.

1. Det som är bra idag är inte bra för evigt

Niklas Jihde är i min bok Sveriges bästa, trevligaste och mest dedikerade programledare. Det har vi hockeynördar vetat länge och det blev uppenbart för hela svenska folket i samband med OS förra året. Vid sin sida har han dessutom haft några av landets mest kompetenta och karismatiska experter, reportrar och kommentatorer. Förutom enstaka twittrare som tycker det är löjligt att åka skridskor med mikrofon har jag under mina tre år i branschen inte hört EN ENDA människa säga allvarligt menade onda ord om Niklas Jihde.

Men det finns också en gräns för hur länge man kan upprätthålla engagemanget och orken för att jobba dygnet runt med en produkt på det vis Jihde och teamet på Viasat Hockey har gjort. Till slut har man gjort och testat allt och det blir bara svårare och svårare att pusha sig själv och sina mångåriga kollegor till att för hundrade gången göra det lilla extra av en regnig novemberkväll i Mora.

Viasat lämnar Hockeyallsvenskan med flaggan i topp, efter sex år där de i fas med hela ligan ständigt gjort allt lite, lite bättre. Separationen sätter punkt för ett förhållande som varit en stor succé och satt en ny ribba för hur nära och svettigt äkta en TV-produktion kan vara. Tack för det!

2. Tillgänglighet och paketering

Hur många gånger har ni suttit där hemma i soffan och velat se ert favoritlag spela bortamatch i Haparanda eller Karlskoga och varit hänvisade till S24 eller Hockeyallsvenskans egen webbsändning? Med Cmore kommer alla matcher vara tillgängliga i en och samma plattform och ett årsabonnemang på en och samma tjänst ger supportrarna tillgång till allt material från alla matcher i en bättre fungerande teknisk miljö. Det kommer bli lättare och billigare att följa ett lag genom en säsong i Hockeyallsvenskan nu.

3. Elithockey som samlad TV-produkt

Utifrån perspektivet att glaset är halvfullt snarare än halvtomt har vi nu fått en mediekoncern för vilka hockeyn är det absolut främsta flaggskeppet på sportsidan. Kombon Cmore/TV4 sitter nu på SHL, Hockeyallsvenskan och hockey-VM och rent strategiskt borde det från ledningshåll innebära tydliga direktiv att verkligen bygga hockey som folksport i breda kanaler för att förvalta den här miljardinvesteringen på bästa sätt.

Att landets två högsta hockeyligor nu sänds av samma aktör ger helt andra möjligheter för paketering och sampromotion av dem som den sammanhängande enhet de ju faktiskt är. Profiler och experter ska inte längre koncentrera sig på att bygga ”sin” liga och det förbättrar chanserna för ett riktigt bra redaktionellt helhetsgrep på svensk topphockey med allt vad det innebär av tänkbara galor och hockeyprogram på TV.

Cmore har ett SHL-koncept som också är väldigt bra, full HD på sex matcher i varje omgång och bra redaktion och studio. Men likväl är även deras hockeykoncept i behov av nytändning och nyskapande och en ännu större hockeyredaktion borde ge underlag för det. Redan nu ser vi hur mycket bättre ett hockey-VM i TV4 blir med Cmore-profiler som Sanny Lindström, Björn Oldéen och Petter Rönnqvist i rutan.

4. Marknadssynergier

Att två hockeyligor krigar med varandra om sponsorer och uppmärksamhet har under många år varit väldigt bra, framförallt för Hockeyallsvenskan som i en period av god marknadsutveckling kunnat nyttja sin image som uppstickare och gå från delprofessionell till helprofessionell. Men till slut når man en brytpunkt där positiv växeldragning förvandlas till kannibalisering, och det har jag sett tendenser på de senaste åren.

Ur ett sponsorperspektiv kan en gemensam medial plattform som bygger hela produkten ”elithockey” i breda folklager betinga ett större sponsorvärde än två ligor som säljs var för sig. Hockeyn är redan svårsåld på sina håll, att öka tillgängligheten till den är strategiskt superviktigt och här sitter Hockeyallsvenskan och SHL i samma båt. Blir konceptet framgångsrikt sitter dessutom svensk hockey som helhet i en bra sits rent ekonomiskt, då en gemensam sändningsrättighet har förutsättningar att gå för ett högre pris än 300 + 30 miljoner. Säg att Hockeyallsvenskan uppskattningsvis har hälften så mycket publik och TV-tittare som SHL, men i stort ganska snarlik demografisk målgrupp. Då är det ur ett strikt räckviddsperspektiv inte skrivet i sten att den framöver ska kosta en tiondel så mycket.

Så visst kommer vi sakna Jihde och Södergren och Grankvist. Men det är ju inte heller skrivet i sten att vi sett dem för sista gången i hockeysammanhang. De kommer säkert finnas kvar i våra liv och TV-rutor.

Elithockey på TV går in i en ny epok vare sig vi vill eller inte och vi vet inte riktigt vad vi har att vänta. Men den osäkerheten ligger i framtidens natur, och vi kan inte leva i det som varit.