• Publicerat 29 december, 2015
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Det tog 20 år, men visst är det skönt när sviter brister? Huruvida Juniorkronornas seger mot USA hade något egentligt värde för fortsättningen av turneringen vet vi först till nyår, men det blev åtminstone glasklart att laget har vad som krävs för guld.

Segrar och tre poäng har alltid ett värde, såklart. Men i korta turneringar som JVM och OS förhåller det sig ofta på det viset att en hyllad arbetsseger mot en guldfavorit i gruppspelet kan visa sig vara rentav dålig när det väl kommer till kritan.

Den första riskfaktorn är tabellen, att gruppsegern omedvetet känns som ett eget litet mästerskap i sig.

Tror ni till exempel att Slovakien i slutändan var särskilt nöjda med utfallet av den omtalade segern mot Tre Kronor i Turin? Vi fick ett beskedligt Schweiz, de fick ett klart bättre Tjeckien och slovakerna var fortfarande fyra år senare så förbannade att de skickade hem oss från Vancouver.

Det är naturligtvis inget vi kan styra över, men jag hävdar med en dåres envishet att ett förtvivlat talangfullt Finland är något vi till varje pris bör undvika i en kvartsfinal i Hartwall Arena. De skulle absolut kunna få för sig att göra lite halvfiasko, sluta trea eller fyra i sin grupp och därmed få en extremt obehaglig revanschlusta.

En annan riskfaktor är det tilltagande favoritskapet, som aldrig klätt svenska lag särskilt väl.

Inte minst i JVM-sammanhang har vi sett det förr – 2008 spöade vi guldfavoriten Kanada i en känsloladdad fight i gruppspelet, gjorde dem rejält sura och när det väl kom till kritan flög de ut som rabiessmittade blodhundar på stäppen där i Ontario och vi fick stryk på övertid. Året efter hade vi krossat allt motstånd fram till finalen, fick ett lass av favoritskap tippat rakt in i den notoriskt ödmjuka svenska modellen och stötte på Kanada igen och fick dyngtorsk. 2011 i Buffalo dominerade vi stort i gruppen men fick stryk av ett ryskt lag som dessförinnan sett högst beskedligt ut.

Men: detta är bara hypotetiska resonemang för den som vill måla fan på väggen. Det viktigaste med segern mot USA var att vi fick veta att det här laget har vad som krävs för guld.

Det hade vi absolut inte i fjol. Det hade vi nog i ärlighetens namn inte i Ufa heller, den gången var USA helt enkelt alldeles för bra. I Malmö hade vi däremot det bästa laget i turneringen, vi fick en smidig väg ut ur gruppen och borde ha vunnit. Men vi föll pladask in i en kokande gryta av bräckliga hemmanerver, äcklig disciplin, en målvakt i sitt livs form och en blivande storback.

I samma fälla gick USA igår.

Jag var nog en av få som trodde att Linus Söderström skulle vara förstavalet i den här turneringen. Det enda jag hade att basera den uppfattningen på var att han gjort det här förut. I Toronto var han utpekad som andre- eller tredjemålvakt, men slängdes helt oförberedd in i hetluften som Grönborgs förstaval och levererade stort.

Ifjol knep han två viktiga matcher som Sverige egentligen inte borde ha vunnit, mot ryssarna i gruppspelet och mot Finland i kvartsfinalen. Igår knep han ytterligare en. Rickard Grönborg vet att Linus har förmågan att skaka av sig och vara som bäst när det gäller, i en turnering som junior-VM kan det precis lika gärna innebära att tavlan visar 0-0 som 5-5. Det vet han inte om Felix Sandström, åtminstone inte ännu.

Att backbesättningen är urstark även utan Sebastian Aho är knappast någon överraskning. Hårdingar som Andreas Englund och William Lagesson är viktiga komplement till skridskovirtouser och puckförare som Larsson och Forsling och de stod upp bra mot käbblande jänkare i går. Grönborg förfogar över sju förhållandevis jämnstarka klassbackar som var för sig bidrar med unika egenskaper. Det är en styrka som inga andra lag i turneringen har och han lär fortsätta rulla friskt på allihop.

Vi fick också veta att den här upplagan av Juniorkronorna kan spöa en guldfavorit som USA utan hjälp av lagets bästa spelare, William Nylander.

Matchen igår var ingen William Nylander-match. Första boxplay-enheten med den osänkbare Christoffer Ehn i spetsen fick kriga så blodet sprutade ur ögonen, och de offensiva uppställningarna hade genomgående svårt att hitta någon som helst takt i det hela. Men det beror också till viss del på att äldste broder Nylander inte var med.

One-two-punchen i de två första kedjorna blir en helt annan med honom på isen, motståndarnas uppförande måste anpassas till hans närvaro och de fyra-fem powerplaylägen Sverige trots allt fick med sig igår hade med högre sannolikhet resulterat i ytterligare mål. USA checkade genomgående Sverige högt och hårt och den nykomponerade förstakedjan hade ofta svårt att ta sig runt det och hitta alternativ. En spelare är bara en spelare, men det kan förändra dynamiken i en hel laguppställning.

Jag åker inte själv till Helsingfors förrän till kvartsfinalerna. Men de uppgifter jag hör från tisslet och tasslet där borta säger att William mår precis som vanligt och att han kanske inte ens fått någon hjärnskakning av den fula smällen. Hur det verkligen ligger till vet vi inte förrän Toronto sagt sitt, men min gissning är att vi kanske får se honom redan mot Kanada på nyårsafton.

Visst har Sverige en slagkraftig uppställning även utan honom – inte minst eftersom lillebror Alex och Timashov visat sig vara snäppet vassare än många hade väntat sig. Men med honom är vi efter den defensiva storshowen mot USA nog att betrakta som guldfavoriter.

Det är kanske bra att vi slipper vara det ett tag till.