• Publicerat 4 januari, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Ishockey, JVM, dag 10, semifinal, Sverige - Finland Svensk depp.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Nej, det gick inte i år heller. Även om denna upplaga av Juniorkronorna måhända reser hem med en medalj, så kommer den inte vara av guld. En period av idel motgångar gav tvivel som inte gick att besegra.

HELSINGFORS (Hockeysverige.se)

Det är väl med motgångar som med det mesta annat, att vi blir skickligare på att hantera dem om vi ofta ges tillfälle att träna på dem. Fram till andra perioden av semifinalen mot Finland hade den här solida, moget spelande och väldigt talangfulla upplagan av Juniorkronorna egentligen inte haft några. Efter en period i Hartwall var det ännu en obesegrad svensk vinstmaskin som klev av isen, ett lag som på hela turneringen inte ens varit i underläge och som aldrig tvivlat och återigen satt de där i omklädningsrummet med en hyfsat välförtjänt ledning.

I den svarta andra perioden kom tvivel och motgångar, och de skulle visa sig övermäktiga.

Visst, man kan ju absolut argumentera för att det är rätt rejäla motgångar att under turneringens gång tappa truppens bäste spelare och två backar med olika typer av specialegenskaper. Men på isen hade Juniorkronorna hela tiden skakat av sig det med hjälp av lika delar talang, solitt uppträdande, kyla i avgörande lägen och ett självförtroende som smittat av sig på hela omgivningen här i Helsingfors. Före semifinalen hade Sverige gjort 26 mål och bara släppt in fem.

Försnacket hade ju handlat så mycket om den stekheta finska förstakedjan, och visst visade de ganska omgående prov på sin storhet med ett par farliga chanser. Men Linus Söderström stod emot, Dmytro Timashov slog en magisk passning till Rasmus Asplund och det var 1-0 till Sverige. Programenligt, menade många.

Men sen gick allt fel.

Adrian Kempe tog en knepig tvåminutare i mittzon, Söderström dödade den med ett flertal svettiga räddningar men innan Sverige hann samla sig tryckte Roope Hintz in kvitteringen. När sedan Anton Karlsson åkte på ännu en dåligt tajmad utvisning small det igen – 2-1, full fest i Hartwall och första underläget var ett faktum.

Billiga utvisningar? Jo, det tycker jag absolut. Men det var knappast så att domaren missade några solklara finska förseelser heller. Och det finns ju alltid så mycket som kan gå fel under en hockeymatch som man tvingas hantera. Puckar kan studsa snett i plexiglas, linjemän kan stå i vägen för passningar och klubbor kan gå sönder i besvärliga situationer.

Vi ville se Sverige köra över Finland i tredje. Tackla, skicka puckar på mål, åka sig till några powerplay för att skapa möjligheter för vårt tidigare rätt vassa powerplay och helt enkelt nöta oss tillbaka in i matchen. Så blev det inte.

– Vi sätter oss i en dålig sits där i andra, men jag tycker vi kämpar på bra i tredje och får mycket tid i anfallszon, men det vill sig inte, sa kapten Andreas Englund efter matchen.

Så kanske det kändes, på bänken och på isen, men så såg det inte ut. Juniorkronorna hade en hel del puck, men den var knappast deras kompis och de dittills bästa offensiva spelarna var dessutom de som hade svårast att få någon ordning på den. Varför Grönborg valde att matcha som han gjorde direkt efter matchens sista powerbreak i underläge 1-2 kunde vi inte förstå, och det lär stötas och blötas av många kollegor och experter. Men: det var å andra sidan ingen av de fyra formationerna som tycktes få det att stämma. Faktum är att Sverige bara sköt tre skott på mål i tredje perioden och inte ett enda under matchens sju sista minuter.

– Det spelar ingen roll hur många skott man skjuter, vi har en i ribban i slutet där och det hade räckt med ett, sa en väldigt besviken Rasmus Asplund när jag frågade honom om just den statistiken.

Absolut. En puck i ribban hade naturligtvis lika gärna kunnat slinka in och vända vinkeln på hela turneringen och inte minst den här krönikan, men inte idag.

Det bör dock sägas att även om tvivel och motgångar är temat för den här texten, så var det i första, andra och tredje hand ett tjugotal ynglingar från Finland som kallar sig Pikkuleijonat, Smålejonen som besegrade Sverige idag. De genomförde matchen fantastiskt bra.

Den finske kaptenen var av logiska skäl betydligt mer sugen på att stå där och analysera händelserna än den svenska.

NHL-meriterade Mikko Rantanen kom ju in i turneringen som en av de stora stjärnorna, men har fått se sina yngre lagkamrater stå i rampljuset. Idag var det hans kedja som stod för målen och bärgade segern. Men Finland gav också svar på tal till de som kritiserat deras försvars- och målvaktsspel.

– Vi spelade riktigt smart idag och stressade inte med pucken, passade den väldigt bra och gjorde inga misstag så de kunde få några direkta chanser. Det var väl första gången vi ledde utan att ha gjort fyra mål men vårt försvarsspel var riktigt bra idag, sa Rantanen.

Den defensivt solida insatsen har givit mersmak i turneringens stora rock n’ roll-lag. Vilka som än väntar i finalen så ser Rantanen hellre en match som idag, än som den mot Kanada i söndags.

– Ja, det är skönare att vinna med 2-1. 6-5 är inte alls bra för nerverna, kan jag säga.

För Sverige återstår kampen om bronsen. Tröstpriset, eller hur man nu vill se det. Förra året kunde svenskarna inte riktigt ladda om för det, energin var slut och huvuden hängde.

– Många var med förra året och vet vad som gäller. Det är ingen som vill åka härifrån som fyra, säger Andreas Englund.

Vi ska ju inte glömma att de varit väldigt bra fram tills ikväll. Jag frågar om det kanske främst sitter i huvudet huruvida de tar brons i morgon eller inte?

– Så är det nog.

De får börja med att tömma skallarna på det tvivel som satte sig där idag. Vi vet ju vad de kan.