• Publicerat 5 januari, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Grönborg lämnar med en förlust.Foto: Bildbyrån

JVM slutar ännu en gång med ledsna svenska tonåringar och hängande huvuden. Juniorhockeyn ska i första hand vara en skola på väg mot vuxenlivet och att förlora är en del av det. Men hur ska svensk hockey bli bättre på att också lära dem vinna?  

HELSINGFORS (Hockeysverige.se)

Rikard Grönborgs era som förbundskapten för Juniorkronorna är över, och hur ska den egentligen summeras? Den började med ett stjärnspäckat lag som gav ett silver i Malmö, ett silver som borde varit ett guld och lika gärna kunnat vara det om det bara studsat lite annorlunda. I Toronto blev den en fjärdeplats som i förhållande till laguppställningens styrka får anses vara godkänt. Här i Finland såg det länge väldigt bra ut, Juniorkronorna förlängde sin mäktiga svit av obesegrade vid full tid i gruppspel och det mesta verkade frid och fröjd.

Ändå står vi här igen med en ny fjärdeplats. Att döma av spelarnas kroppsspråk efter matchen kändes det mer som vi just åkt ur A-gruppen.

Finns det anledning att vara besviken över uteblivna medaljer? Självklart. På den här nivån är ishockey inte längre en lek eller en hobby, och även om junior-VM:s främsta roll i hockeyns näringskedja med fog kan anses vara utbildning för större sammanhang så är det åtminstone tal om högskoleprovet.

Låt oss också fortsätta med att slå fast att dagens juniorhockey håller en oerhört hög och jämn nivå. Inför den här turneringen var vi överens om att det fanns fem lag som kunde vinna hela kalaset och att minst ett av dem därmed skulle missa semifinalerna och ytterligare ett annat skulle åka hem utan medaljer. De lagen blev världsledande hockeynationer som Kanada och Sverige, och när en turneringen i den typen av konkurrens dessutom avgörs medelst utslagsmatcher i bäst av en bör man kanske akta sig för att dra alltför stora växlar av faktiska placeringar.

Just nu ser vi till exempel en final där ett av lagen var 40 sekunder ifrån att åka ut mot Danmark. Sug på den en stund.

Men det som sitter kvar som en slurk sur mjölk i vrångstrupen och som lär gräma både Grönborg och de killar som spelat både två och tre turneringar under hans ledarskap är det faktum att de återigen förlorat den sista matchen. Facit i ”the final four” på de här tre turneringarna är en vinst och fem förluster och den sista har alltid varit den sämsta.

Sämst när det gäller är en hård dom, men matematiken ger helt enkelt inget annat utfall.

I Malmö blev Juniorkronorna utcoachade av Finland, samma sak hände igår. I dag lyckades de komma tillbaka från 0-2 och hade bud på 3-2, men när USA istället gick ifrån igen fanns ingen energi kvar i det svenska laget. Precis som mot Slovakien i Toronto ifjol.

Det finns en coach och 20-talet spelare och det är naturligtvis inte bara en ledarskapsfråga. Vi som tycker till har heller inte stått i båset eller inne i omklädningsrummet och haft aktuell insikt i mentala tillstånd, inställning, rådande skavanker eller fysisk status. Vi är inte många i det här landet som kan hockey bättre än Rickard Grönborg, så mycket vågar jag lova.

Men det har funnits ett par högst rimliga frågetecken omkring coachingen här i Helsingfors som vi visst inte tjänar något på att älta för själva resultatets skull – men som måste lyftas, analyseras och förhoppningsvis generera en lärdom för Svenska Ishockeyförbundet som kan förenkla och tydliggöra ledarens direktiv.

Hur ska Juniorkronorna coachas i avgörande matcher? Bör vi ganska omgående bänka hela kedjor eller kasta om i formationerna när ingenting fungerar? Vid vilken tidpunkt i en match där vi ligger under ska vår gameplan ritas om och ledande offensiva spelare börja maxas? Hur bryter vi mönster när motståndarna stänger ner hela vår spelidé och tar ifrån oss de verktyg vi tänkt förlita oss på?

Utöver det tekniska bör vi också snappa upp och fundera över vad som hände i det svenska omklädningsrummet de senaste två dagarna.

Jag pratade med Jacob Larsson efter matchen. Han var ganska fåordig, precis som de flesta andra. Men utan att gå in för mycket på förlusterna som helhet frågade jag vad han tar med sig för lärdomar till nästa års turnering, där han ju lär delta.

– Nervositeten var det väl lite som förstörde för oss i semifinalen tror jag. Det gäller att kunna gå ut och och spela den som en vanlig match och inte tänka på att det är mycket folk och så, säger Jacob.

Jag håller med honom. Igår var det väldigt krampartat och mycket nervöst, idag blev det istället väldigt lojt och tomt på energi och jävlaranamma.

Självklart är spelare nervösa inför såna här matcher. Självklart är det lätt att hänga med huvudet när man släpper till två billiga mål och jag blir så förtvivlad när jag lyssnar på svidande svador som helt tycks glömma att de här killarna i snitt är 18,5 år gamla.

Men i det här laget fanns spelare som redan spelat både JVM-finaler och SM-finaler och gått hela vägen till att vinna Calder Cup. Det var knappast mer liv i Hartwall Arena än det är i ett fullsatt Scandinavium, och även här behöver ledarskapet fundera på hur de kan jobba för att hantera en växande nervositet och vända den till positiv energi?  Hur vill vi att ledninggruppen – i det här fallet assisterande coacher och lagkaptener – ska komponeras, förberedas och sedermera agera för att undvika att det här händer igen?

Faktorerna jag belyser är knappast okända. Laget har haft både mentala tränare och det har givetvis funnits en plan även för detta, men kanske måste den ses över?

Kan vi lärdom vinna, kan vi lära oss vinna.