• Publicerat 1 mars, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
AIK mot Tingsryd. Ikväll smäller det. Foto: Bildbyrån

I vad som har anklagats för att vara den tristaste Hockeyallsvenskan på många år står vi ironiskt nog inför en serie kval som kan bli det mest spännande någonsin. Finalen kan bli startskottet på en strid mellan stad och landsbygd, mellan rika och fattiga.

Låt oss börja med att konstatera att den hockeyallsvenska finalen egentligen inte är mycket till final. I sportslig mening avgör den inget alls. Den är en final i samma bemärkelse som konferensfinalen i NHL, alltså en semifinal där det utdelas pokaler som ingen bryr sig om. Jag vågar satsa en ansenlig mängd pengar på att inte en enda av spelarna i AIK eller Tingsryd kommer ramla in hos tatueraren och gadda ”HA-mästare 20lax16” över sina håriga bröstmattor vid händelse av seger.

En riktig hockeyfinal är ett klimax, det infernaliska ögonblick där gränslös fest och avgrundsdjup depression möts på en och samma inhägnade yta om 60×30 meter.

Här kommer vi få se två sammanbitna lag glida av isen på väg mot nya utmaningar. Vi vet på förhand att båda lagen ska spela mer hockey innan trunkarna får ställas på tork. Det kan till och med komma att förhålla sig så lustigt att segrarna i slutändan får stå i Karlskrona och gnaga tårögt på sina tejpade knoppar, medan förlorarna sprutar champagne på varandra i ett omklädningsrum i Örnsköldsvik.

Men den här finalen är dramaturgiskt intressant eftersom det är en första kamp mellan staden och landet i en serie kval som i allt väsentligt kan komma att handla framförallt om just denna eviga konflikt. Det kan bli ett klimax för en ideologisk debatt som grott i hockeysverige i decennier.

Ni kan ståndpunkterna.

SHL vill bli ett mer eller mindre slutet sällskap av välklädda storklubbar i expansiva städer med moderna arenor, stora ambitioner och tilltalande marknadsunderlag. Som konsekvens är Hockeyallsvenskan dömd att bli en medioker bakgård där lika delar Åshöjdens BK och lika delar forna storheter på dekis tvingas slåss om de rester som blir över, TV-pengar såväl som spelare.

Supportrarna vill annorlunda, för med det smått fakirartade beteende som kommer med att hänge sin tid, sina pengar och sitt välmående åt en ishockeyklubb ingår även nervslitande kvalhot i en miljö av drömmar som aldrig slocknar. Likaså media, vi lever i mångt och mycket på att utgången mellan David och Goliat aldrig är given och degraderingens lidande är lika intressant som avancemangets lycka.

De som styr menar att de bara vill ha en trygg och stabil tillvaro för att i lugn och ro kunna bygga hockeyn på platser där den kan generera pengar, sponsorer och intresse hos nya målgrupper. Rivalitet och derbyn javisst, men helst i stora städer och med stora företag på ryggarna.

AIK och Tingsryd symboliserar nog det här bättre än några andra lag.

I strikt sportslig bemärkelse är det två av landets allra stoltaste klubbar som möts och båda kvalade sig till en plats i Hockeyallsvenskan i fjol. AIK och Tingsryd är även lika så tillvida att de till mångas förvåning och med förhållandevis små medel byggt allsvenska topplag med sin starka talangverksamhet och stolta tradition som främsta fundament.

Men där stannar likheterna. Jag har levt ungefär halva mitt liv på vardera ställe, och södra Småland har väldigt lite gemensamt med Stockholm.

Tingsryds AIF är på de allra flesta sätt precis allt som AIK inte är och inte heller vill vara.

Tingsryds säsong manifesterar idrottens förmåga att åsidosätta ekonomisk logik och bli en arena för den lilla människans kamp mot överheten. Mot landets finrum marscherar nu en skock stolta, tjuriga och envisa bönder som bor i en lätt illaluktande och kroniskt iskall gammal lada i avfolkningsbygd som få vill besöka. Det är delvis detta som driver dem nu, att etablissemanget börjar skruva sig över ett rövarband vars breda dialekt lämpar sig klent i de finare salongerna.

På andra sidan AIK, grundat med stil och klass på en av Stockholms finaste adresser och i långa tider en av landets största och mest populära idrottsklubbar. Ett varumärke som åtminstone i teorin har potential att locka fler åskådare, sponsorer och tidningsrubriker till hockeyn än någon annan klubb. En klubb vars supportrar är flest och farligast, en stor svart massa och som får livskraft av att alla andra ska hata och frukta dem. Efter ett par år av synnerligen dåligt leverne har ishockeysektionen inte bara vunnit tillbaka supportrarnas gillande utan även börjat spela så som det anstår klubbmärket.

Ett AIK på dekis är kanske inte så intressant för SHL, men ett vitalt och populärt AIK som vinner matcher och mark i de egna supporterleden och tar fajten mot Djurgården? En våt dröm.

Jag tror inte på något sätt att SHL är kroniskt fientligt inställt mot klubbar som Tingsryd. Tvärtom är jag säker på att de hyser den största beundran för deras starka arbete och inser värdet av att den här typen av klubbar finns.

Ingen skulle säga det, men det idealiska scenariot för SHL:s marknadsplan är såklart att AIK vinner finalen och av bara farten dessutom skickar ner sorgebarnet Karlskrona. Två flugor i en smäll.

Men vad händer om Tingsryd verkligen går hela vägen?

Antingen kan SHL göra som i fjol och gå med på tillfälliga dispenser i hopp om att allt ska få en ny chans att lösa sig nästa vår. Eller också sätter de ner foten, hänvisar till sina krav och regler och säger blankt nej.

Då blir det liv i luckan.

Nils Dacke var född i Vissefjärda, inte jättelångt från Tingsryd. När skatter och pålagor och ideliga försök att stärka centralmakten blev för mycket – ja, då mobiliserade han helt enkelt horder av likasinnade och drog ut i krig. Detta hände för snart 500 år sedan, men upprorets anda är någonstans symboliskt för de små idrottsklubbarnas strid i motvind mot överheten än idag. Det som nu är Nelson Garden Arena hette faktiskt länge och väl Dackehallen.

Gustav Vasa vann till slut fighten, så som kungar ofta gör. Upproret fick aldrig fotfäste i de stora städerna, Nils Dacke sköts ihjäl och halshöggs och hans huvud blev satt på en påle vid galgbacken i Kalmar. Kriget innebar stora förluster för Dackes anhängare och även om upproret kommit att symbolisera smålänningars starka stridslystnad, deras frihetsvärderingar och monumentala ovilja att styras av en kvävande centralmakt – så är Dackefejden knappast att betrakta som någon resultatmässig framgång.

Vilka står upp för Tingsryd om de nekas en plats i högsta serien eftersom deras arena är för liten och för gammal och inte ens hela kommunens samlade antal invånare – inklusive får, hundar, hästar och katter – anses nog för att uppfylla SHL:s önskan om publikunderlag?

Många, tror jag.

År 2016 färdas åsikter och således även uppror betydligt snabbare än 1542. Dagens förakt för centralmakten är, åtminstone vad gäller ishockey, mycket stort även i Stockholm. Det allra starkaste stödet för 51%-regeln och dess ideologiska tankegods om idrottsdemokrati och allas klubbars rätt att tävla på lika villkor i ett öppet seriesystem återfinns faktiskt på läktarna i storstadsklubbarna.

Ekonomiska regelverk och arenakrav finns idag inom både fotboll och ishockey. Men ett fullbordat och därpå nekat avancemang för Tingsryd skulle för första gången verkligen ställade reglernas efterlevnad på sin spets. Oavsett om SHL må ha ädla och rimliga motiv bakom att höja nivån bland landets elitklubbar, så kommer det inte tolkas som något annat än en yxa i huvudet på hela breddidrotten.

Bland de skaror av supportrar som rent ideologiskt skulle ta lilla Tingsryd i försvar finns antagligen stora skaror AIK:are. Och Järnkaminer. De är Goa Gubbar och North Bank Supporters och de finns på så gott som varje ståplatsläktare i hela Sverige. Beslutet skulle bli ett ideologiskt statement vars långsiktiga effekter på sportens legitimitet är svåra att på förhand överblicka.

Det är en fight jag tror SHL förvisso är beredda att ta, men är inte så säker på att de bör. Det enda vi vet är att den börjar i kväll.