• Publicerat 13 juni, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Vi kan lägga ännu en hockeysäsong till handlingarna. Pittsburgh Penguins är mästare och det som varit svett, blodvite, smärta och tårar är nu bara goda minnen.

I ett större kontext kommer den 12 juni 2016 tyvärr gå till historien av helt andra anledningar än att ett hockeylag från Pittsburgh vann sin fjärde Stanley Cup. Men det är i någon mån ett annat universum, ishockey och terrorism är händelser som tack och lov aldrig har haft med varandra att göra. Hockey är en liten, liten del av de många glädjeämnen som finns i det fria och välfungerande samhälle som jihadister och andra psykopater vill ta ifrån oss och det får vi aldrig låta dem göra. För det är ju den enda vägen framåt, att vi fortsätter leva vårt eget liv på det vis vi vill och att vi försöker vara snälla mot varandra och ta hand om dem vi älskar och vårda det som betyder något för just oss.

Stanley Cup betyder mycket för många.

För killar som Carl Hagelin, Olli Määttä, Phil Kessel och många andra i årets upplaga av Penguins som vunnit sin första och kanske enda Stanley Cup kan detta mycket väl vara den största dagen i livet. De glädjescener som utspelade sig i familjen Hörnqvist när sonen Patric skickade in 3-1 i tom bur med minuten kvar av matchen är ett familjeminne som inte går av för hackor.

-Det är hemskt att sitta bredvid, jag tror det är värre än att spela, säger Patric Hörnqvists pappa.

För de hundratusentals människor som just nu firar på gator och torg hemma i Pittsburgh är hans son en av de allra största hjältarna. Hjälten själv ser ut att vara sugen på segergroggen, men pappa Hörnqvist är faktiskt ganska tom i blicken.

Han har rimligen spenderat tusentals timmar i ishallar runtom i Sverige och världen och nu har sonen vunnit det största en hockeyspelare kan vinna. Jag kan tänka mig att han försöker suga i sig så mycket av den här upplevelsen som det går, för det är ju något alla vi hockeypappor någonstans går och drömmer om.

-Vi har varit här i San Jose på tredje och fjärde matchen, vi var i Pittsburgh i torsdags och har varit över en del i semifinalerna också. De har kämpat så sjukt hårt för det här allihopa, säger han.

Jag hör tyska i bakgrunden. Det är familjen Kühnackl, Erich och hans son Tom. Pappa Erich var ju en av de stora tyska hockeypionjärerna och en kultfigur från 80-talet. Han som aldrig fick några realistiska chanser att vinna annat än tyska ligaguld. Man kan ju tänka sig hur stolt han är just nu.

I ett annat hörn står Oskar Sundqvist och hans tjej Klara.

”Sunken” är iförd skridskor och utrustning, men har inte spelat en minut i finalerna. Han har liksom vunnit Stanley Cup fast ändå inte och det är oklart hur sånt här går till, det finns dispenser osv för att man ändå ska få finnas med på bucklor och annat. Men det är ingen av hans lagkamrater som ser det på det viset, Oskar är mästare lika mycket som någon annan. Man glömmer ofta vilken stor del reserverna har i såna här segrar. De är med och bidrar till att hålla uppe nivån och tempot på träningar och i omklädningsrummet, det är de som skulle offra en hörntand för bara några minuters istid och ständigt knackar på dörren till lineupen. De för dagen 18 ordinarie herrarna kan aldrig koppla av, för då tar någon annan piggare och friskare spelare deras plats.

Min vän Jonatan frågar Sundqvist om det är han som fixar festen.

-Nä, det gör dom som har pengarna, säger han och flinar.

Skridskor på fötterna har även Pascal Dupuis, fast han inte har spelat hockey sedan i vintras. Sviterna av en blodpropp satte till sist slut för karriären för den hårt arbetande kämpen från Laval i Quebec, men han har inte lämnat laget för det. Han är fortfarande med på isen och tränar ibland och han har varit med laget på hela den här resan. Nu står han på isen med sin stora familj som är glada över att få ha sin pappa i livet, mästare eller inte. Det är en story som förtjänar en helt egen krönika egentligen, men den överlåter jag åt någon annan skriva.

Olli Määttä är en annan historia. Vid 20 års ålder fick han operera bort en cancertumör och bara veckor senare drog han sönder axeln och missade resten av förra säsongen. I det här slutspelet har han missat en handfull matcher med skador och bitvis sett lite skakig och inte helt frisk ut, men i kväll var han en helt briljant utpost i det försvar med Kris Letang i spetsen som stängde ner ligans vassaste powerplay när det gällde som mest.

-Bucklan är tung, jag höll på att tappa den. Jag ska försöka få hem den till Jyväskylä under rallyveckan i sommar. Det vore jävligt häftigt, säger han.

Sidney Crosby har väl i princip vunnit allt som går att vinna, men det har knappast varit fritt från motgångar.

Ett tag riskerade upprepade hjärnskakningar faktiskt hela hans karriär och under hans långa frånvaro tisslades och tasslades det om att han kanske aldrig skulle komma tillbaka som den spelare han en gång var. Visst, han öser inte in poäng som i fornstora dagar längre och gjorde inte ett enda mål på hela finalserien. Men han vann Conn Smythe Trophy och är en av de stora arkitekterna bakom det här. Passningen fram till Kris Letang ikväll var ett stycke klassiskt hockeygodis och den ömsom trulige och ömsom grinige pojken från Nova Scotia har verkligen blivit vuxen. Borta är det dåliga humöret och gnället på domaren. När Joe Thornton crosscheckade honom i huvudet under en av de första finalmatcherna rörde han inte en min och åkte därifrån utan att titta åt varken Thornton eller domarna.

– Han är vår ledare i allt han gör. När han pratar lyssnar alla, det är rätt fantastiskt att se egentligen, säger Olli Määttä.

Superhjälten själv är inte lätt att få några längre samtal med. Men jag hinner fråga Crosby om det känns lika bra att vinna cupen för andra gången

-Just nu känns det bättre, säger han omedelbart.

Legendaren Mario Lemieux lär vara stolt över sin kapten där han står med en stor klunga reportrar omkring sig. Han har ju många likheter med Crosby. De har både kommit som superhajpade draftettor till ett Pittsburgh på total dekis och lyckats vända sjunkande skepp till stolta stridsfartyg. Super-Mario har nu vunnit två cuper som spelare och två som ägare och det är mycket hans förtjänst att laget över huvud taget finns kvar i Pittsburgh.

Två generationer, två ikoner.

San Jose Sharks? De har sedan länge lämnat isen och de vill naturligtvis bara glömma det här. De har offrat två månader på att komma så här nära det ultimata målet och nu är det bara att sätta igång med sommarträningen igen. För spelare som Thornton och Marleau var det här kanske sista chansen och det svider naturligtvis så in i helvete, även om ingen kan argumentera mot det faktum att Pittsburgh var det klart bättre laget genom hela serien.

Förlorarens historia är det sällan någon som skriver en sån här kväll. Och det är kanske lika bra, för det saknas inte elände att läsa om idag.

På väg ut från isen vänder jag mig om och tittar ut över arenan, som börjat bli ganska tom nu. När man står där så upplever man inte riktigt volymen av ett så här maffigt palats, där nere på isen känns de flesta arenor ungefär som vilken ishall som helst.

Det är en kväll som hamnar i många familjealbum. Om fem eller 20 eller 50 år kommer någon sitta och titta på de här bilderna med sina barn och barnbarn och bland alla random människor som fastnat i bakgrunden kommer det finnas se en skäggig smålänning i blå kostym och röd slips med en mobiltelefon i högsta hugg.

Han har inte vunnit ett skit mer än upplevelsen, men är nog lika glad som alla andra att han fick vara med om det här.