• Publicerat 16 juni, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Sidney Crosby Foto: Peter Sibner

Eftersom Hockeysverige.se inte går i tryck eller behöver ta hänsyn till rådande fotbolls-EM har man som skribent här förmånen att samla sig en smula innan man sammanfattar stora händelser. 

Det är särskilt lyxigt i samband med turneringar och finalrace, då stressen och trötthetsnivån ofta hindrar en från att prestera någon större prosa direkt efter ögonblickets själva klimax. Nu är jag hemma på svensk mark, jetlagen har lagt sig, ett ösregn håller de gallskrikande gatumusikanterna borta från Drottninggatan och bättre läge får jag inte att sammanfatta en händelserik vecka i Pittsburgh och San Jose.

1. Stanley Cup är en cirkus

Jag har samlat på mig en del hockeyhändelser av viss magnitud under de här fyra åren. NHL Awards, två drafter, två VM, flera SM-finaler, tre JVM och typ ett dussin grundseriematcher i NHL.

Ingenting är i närheten av en Stanley Cup-final avseende publiktryck, mediabevakning och logistik. Då ska man ändå komma ihåg att både Pittsburgh och San Jose är lag från små marknader med mild bevakning och lågt publikintresse utanför hemstäderna. Finalerna mellan Vancouver-Boston eller Rangers-Kings lär ha varit ytterligare några nivåer värre.

Bara det faktum att hela cirkusen beroende på utgången i aktuell match måste förflytta sig 400 mil med kort varsel skapar en alldeles extra dynamik som aldrig finns vid till exempel en VM-turnering. 3-1 i matcher är dessutom en helt annan femma än 2-2, eftersom redan match fem ger chans att clincha.

Redan i Pittsburgh i torsdags var det ju laddat för stor segerfest, och det var inte bara hemmafansen som hoppades. Jag skulle tippa att cirka 75 procent av alla inblandade satt och längtade efter några dagars semester innan stundande begivenheter i Las Vegas och Buffalo. Men i samma stund som Joe Pavelski slog in 2-4 i tom bur fick hemmaklubbens personal packa ihop partyt och avboka paraden, och ett par hundra reportrar och funktionärer blev lika desperata efter dugliga flyg och boenden som bra citat.

Vanligaste inledningen på telefonsamtalen hem:

– Sorry Honey, I won’t come home this weekend.

Tre tidszoner västerut öppnades försäljningen av 20 000 biljetter och tillhörande logistik drog igång. Två hockeylag, en Stanley Cup-buckla, NHL:s hundrafaldiga personalstyrka och ett helt pressuppbåd skulle tas emot med start redan nästa förmiddag.
Det är en alldeles underbar liten panik som uppstår när en sådan elefant måste flyttas på uppstuds. Jag tänker att det vore en nyttig lärdom för flera planeringsknarkare jag känner, ni vet såna där som är oförmögna att ens flytta en middag från trädgården till altanen när prognosen visar regn.

2. Det är trevligt att flyga Norwegian

Mycket ris mot flygbolag nu för tiden, men det är faktiskt tillåtet att rosa också. Kalla det smygreklam eller vad ni vill, men som backdrop till flygstrejken kändes det naturligtvis extra bra att landa och lyfta på eller före utsatt tid på samtliga avgångar. Trevlig lyx med direktflyg om mindre än 10 timmar hem från Kalifornien, snabb och välfungerande handling, trevlig personal och riktigt bekväma flygplan som går tyst och stabilt i luften. Generellt blir flygupplevelser runt om i världen både dyrare och mer spartanska, men här fungerar det lysande i förhållande priset. Bra!

3. Hult’s Restaurant i Los Gatos är ett måste

Mer reklam! Före detta hockey- och pokerproffset Alexander Hult har verkligen lyckats helt förträffligt med sin restaurang där borta i Silicon Valley. Förträfflig mat med svensk touch i amerikansk tappning, briljant personal där inte minst Alexander själv bidrar stort till trivseln och allt serverat i en väldigt trevlig miljö. Det har resulterat i flera utmärkelser, en plats i det lokala näringslivet och en krog av lyxigt snitt som är fullspikad varenda kväll. En absolut rekommendation för er som befinner er i närheten av San Jose.

4. Det är ett helt annat tryck i slutspelet än i grundserien

I ärlighetens namn är ju NHL-matcher i mångt och mycket ganska klen underhållning för öronen. Helt beroende av plats och matchens magnitud såklart, men jämfört med publiktrycket på hemmaplan står sig de flesta NHL-arenor väldigt slätt.
Stanley Cup? Helt annan femma.

Den minglande massa som har käften full av pretzels och Bud Light från oktober till april hade plötsligt förvandlats till värsta jävla Millwall. Under matchen i Pittsburgh i torsdags trodde jag vid flera tillfällen att öronen skulle explodera. Jag satt egentligen bara och väntade på det. Om inte Pittsburgh tankat och torskat hade det antagligen hänt, om inte i arenan så av vrålandet från tailgatefesten utanför.

Pittsburgh är dessutom precis som Philadelphia en så där härligt ruffig arbetarstad, och där tas både idrott och organiserad segerfylla på allmän plats på största allvar. Det kanske är tur att staden inte vunnit någon titel på hemmaplan på 50 år.

I går fick staden fira sina hjältar och det sägs att 500 000 människor dök upp. Det lär ha varit briljant.

5. Jonatan Lindquist är den bortglömde femte figuren i Seinfeld

Om mitt schema bara tillåtit, så skulle jag skriva en hel novell om Viasats stjärnreporter. Det skulle vara världens roligaste bok utan att egentligen handla om någonting. Precis som ovan nämnda TV-serie.

Den långe mannen från Hörnett har aldrig sett ett avsnitt av Seinfeld, kanske beroende på att serien hade premiär när han föddes.

Men han är som klippt och skuren för en eventuell re-make. Bara det att faktum att han bedömer din styrka som människa baserat på hur många köttätande harar du anser dig klara av att dräpa i en fight är fog nog för Larry David att ringa.

Jonatan och jag var väl att betrakta som hyfsat goda vänner redan innan, men nu har vi så att säga eskalerat vår bekantskap. Han har något ofrivilligt tvingats vara min bundsförvant och reskamrat sedan jag anslöt och tänk så fint det varit på många sätt.

I en svårt rutinerad omgivning förenades vi två rookies omkring det faktum att det var vår första kontakt med den Stanley Cup-final vi med tio år och hundra mils mellanrum låg och drömde om hemma på våra respektive pojkrum i tonåren.

När vi efter den femte matchen insåg att vi hade en trist transport framför oss under fredagen beslutade vi oss för att teama upp. För att spara tristess och resebudget bokade vi gemensam flight till Los Angeles för kort övernattning hos honom innan lördagens vidare färd norrut.

-Jag bor ganska spartanskt, sa Jonatan.

Den typen av utsagor kommer jag hädanefter ta på stort allvar.

Förutom ett badrum som varit utan belysning i två månader, ett förvaringssystem av kläder som har strukturnivån hos en loppmarknad efter ett bombanfall och en dusch som är utan munstycke och monterad i navelhöjd har Jonatan dessutom en råtta som husdjur.

-Jag köpte den till min rumskompis i somras för att han tog hand om min bil när jag var hemma i Sverige. Han fick tre stycken men två har dött nu. De blir inte så gamla, sa Jonatan muntert när han fick nys om min notoriska råttskräck.

Säkert mycket möjligt. Min teori är snarare att de andra två strök med för att Jonatan började förvara sin hockeytrunk i sovrummet.

Jonatans transportmedel är också en historia för sig.

Vad köper man för bil om man är två meter lång med robust skägg och bor i Los Angeles, där störst alltid går först och rejäla doningar är en förutsättning för att överleva i den brutala rusningstrafiken?

En vit Volkswagen Beetle, naturligtvis.

Flera episoder under resan är mycket Seinfeld-esque. Som till exempel när vi timmarna före match sex ger oss iväg till ett köpcentrum för att köpa en regnbågsfärgad slips.

Eller när vi vid samma tillfälle slarvar bort bilen i ett parkeringsgarage och hittar den ganska precis nittio minuter före nedsläpp i ett helt annat parkeringsgarage. Och gör exakt samma sak nästa dag med stundande flygresor på schemat.

Eller när vi åker Uber med en indier som ser ut som Kramer och förutom att köra fritaxi även regisserar reklamfilmer åt vietnamesiska matvaruföretag och driver en egen matblogg.

Jonatan är stor underhållning. Nu längtar jag efter att få hälsa på den här mannen i hemmiljö i Ö-vik i sommar.

6. Tro inte att du är safe bara för att du pratar svenska

Vad är sannolikheten för att man på en flygplats i Pittsburgh inom ramen av två timmar hamnar alldeles intill tre av varandra oberoende och helt främmande människor som alla pratar svenska?

Det börjar vid flygplatståget. Jag och Jonatan maler igenom ännu en av våra långa diskussioner, denna gång utan tvekan att klassa som dubbel IFB (Inte För Bloggen) och (Inte För Barn).

En kvinna bredvid oss börjar okontrollerat småflina. Visar sig att hon är svenska, boende i Australien och på väg till Pittsburgh på någon form av konferens.

Busted.

En halvtimme senare vidtar nästa diskussion vid bardisken bredvid gaten. Fortfarande dubbel IFB. Den här gången kliver en medelålders kvinna från Skåne fram med ett stort leende på läpparna.

-Jag tyckte det var så kul att höra att ni pratade svenska. Och det är ju skönt att ni inte håller igen.

Busted igen.

Och vad tror ni händer när jag slutligen kommit ombord på flyget? Passageraren bredvid mig får syn på min roman av Lars Wilderäng och strikes up a conversation.

-Do you speak Swedish?

-Yeah?

Det gör ju han också, visar det sig. Mannen vars namn jag omedelbart glömmer har en amerikansk mamma men svensk pappa och trots att han bott i Nybro (!) i sju år pratar han alldeles utmärkt svenska. Jag berättar att jag jobbar med sportjournalistik och att jag ska till Kalifornien för att se den sjätte Stanley Cup-finalen.

-Wow! Är det sant? Det måste ju vara så otroligt häftigt. Fatta vilket drömjobb du har!

-Jo tack, jag klagar inte. Vad sysslar du med själv då?

-Jag är testpilot åt amerikanska flygvapnet.

Gah. Skittrist, verkligen.

7. Jeremy Roenick är rätt kort men ändå störst.

Redan i Pittsburgh möter jag honom i korridoren, den levande legenden och världens genom tiderna bästa TV-spelshockeyspelare. Roenick är storkäftad och icke-PK och gillar dessutom att synas och stå i centrum, så vi har väl våra likheter antar jag. Han var min stora idol när jag började följa NHL för tjugofem år sedan och numera är han TV-reporter och tyckare för NBC så jag antar att vi skulle kunna sägas vara kollegor – om än i separata galaxer.

Det är naturligtvis inte läge att gå fram och be om en autograf. Jag vågar inte ens hälsa. Men det slår mig att han är ganska kort.

Men några dagar senare, i San Jose, när allt är över och all stress försvunnit från allas axlar, kommer han plötsligt och ställer sig alldeles bredvid mitt bord i pressrummet och ser inte ut att ha något direkt viktigt för sig.

Då jävlar hugger jag.

-Excuse me, JR. Can I take a picture with you? I was a big fan of yours growing up.

Så sjukt oproffsigt. Så sjukt icke-kosher att göra som medlem av media. Så potentiellt förlöjligande.

-Sure man, anytime.

Jag sopar till Jonte över axeln så han lyfter en halvmeter från stolen och trycker kameran i hans hand. Fotodags.

En usel bild i motljus senare är det förevigat, jag bredvid barndomsidolen.

-Thank you, säger jag och skakar idolens hand.

-It’s a pleasure. What’s your name?

-P-p-p-p-peter.

-Great to meet you, Peter. See you next year, huh?

Att stå på isen bredvid Sidney Crosby och Stanley Cup-bucklan? Häftigt. Träffa Roenick? Häftigare.

8. Jag vill göra det här igen.

Vi är båda nästan lite tårögda när vi står där ute på isen, jag och Jonatan. Stanley Cup är ju ändå det ultimata man kan vinna som hockeyspelare och vi har för första gången fått vara med när det sker. Ganska ointagligt, egentligen.

Jag ser hur kollegor som Chris Johnston och Per Bjurman agerar. De har gjort det här tio gånger förut och är helt fokuserade på jobbet som ska göras, de är väl inte avtrubbade men de är åtminstone begåvade med rätt stor distans till det hela.

Vi fotograferar varandra där ute på isen, jag och Jonatan. Det kommer vi inte göra nästa gång, för då är vi inga rookies längre.

Men det lär vara en fin upplevelse även då. Jag gör gärna om det här nästa år igen.