• Publicerat 22 september, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Söte Göte. Milda Matilda. Käre hjärtanes. Satan i gatan. Gudars skymning. Kors i Jesu namn. Fy Fabian. Ja, det är faktiskt bara salig mormors gamla kraftuttryck som kommer till mig när jag sitter här och försöker beskriva den här matchen.

TORONTO (hockeysverige.se)

Tre Kronor har just förlorat sin första match i den här turneringen, och det är utan tvekan den skönaste förlusten i svensk hockeyhistoria. Egentligen var det ju inte ens en avgörande match, i den bemärkelsen att konsekvenserna av en nollpoängare först hade blivit kända i morgon kväll och det mycket väl hade kunnat gå vägen oavsett resultat. Men innerst inne visste väl både vi på läktarna och spelarna i båset att en poäng skulle krävas för att gå vidare till semifinal. Att ställa sitt hopp till en grupp avsågade finnar kändes aldrig särskilt rimligt och vid ställningen 3-3 med några minuter kvar levde vi fortfarande med skräcken att ett enda mål hux flux skulle kunna knuffa ner Sverige på en neslig tredjeplats.

Det var en av tidernas häftigaste hockeymatcher, och ändå satt jag där och sa till Uffe Bodin:

– Fy fan vad jag mår dåligt nu.

I såna här lägen är man ju konstigt nog supporter, ändå. Och vad gäller ren anspänning har vi inte upplevt något liknande sedan OS-finalen i Turin. I termer av furiös underhållning är jag inte säker på att Tre Kronor någonsin varit inblandade i något som har motstycke.

Sicken show vi fick.

Vi hade pratat på förhand om de alldeles uppenbara utmaningarna i att möta detta förtvivlat talangfullt Nordamerika, med några av hela världens snabbaste hockeyspelare i de första två kedjorna. Det var rätt enkelt: Connor McDavid fick absolut inte komma loss med sin fart och sin tyngd. Det gällde att hålla Johnny Gaudreau och Auston Matthews borta från returer och lösa puckar och akta oss för Shayne Gostisbeheres giftiga passningar på spelare i fart. Det tog exakt 30 sekunder, sedan var paniken total. Connor McDavid blev ren direkt, låste fast pucken i zon och vips var det 1-0. Mindre än en minut senare var lille Johnny Hockey igenom och fick straff, som han brände. Spökbjörnen från Philadelphia matade lösa puckar snabbt upp i banan och ytterligare en halvminut senare stod det 2-0 och kort efter det kom McDavid fri igen.

Det gick så det fladdrade i byxorna ända uppe på pressläktarna.

Hela tillställningen kändes där och då som en skidbacke. Nordamerika var skidåkarna som flög nerför pisten och Tre Kronor var liftarna som tråcklade sig uppför berget. Det defensiva kollektiv som så effektivt fått tyst på både Finland och Ryssland var plötsligt rejält omskakat och en hel värld tog till sociala medier för att hylla den magnifika show som ett gäng tonåringar från Kanada och USA bjöd hockeyvärlden på.

Efter 49 skott och ett bitvis massivt spelövertag lyckades de också mycket riktigt till slut besegera Tre Kronor och en fenomenal Henrik Lundqvist i förlängning, och mot det resultatet fanns inget att protestera. De var det bättre laget. Rent offensivt gjorde Sverige en riktigt hygglig match, fast med en bara något mindre animerad målvakt hade det lätt kunnat sluta 8-3 istället för 4-3.

Men när krutröken hade lagt sig kvarstod ändå faktum: rutin hade slagit entusiasm.

För medan gamla trygga Tre Kronor gnuggade sig tillbaka in i matchen och bärgade den enda poäng de skulle behöva föra att kliva ur tillställningen som klara gruppsegrare, så måste Todd McLellan och hans mannar nu vänta in resultatet av morgondagens match mellan Finland och Ryssland. Så infernaliskt är ju upplägget i den här turneringen – när NHL:s poängsystem anpassat till en säsong på 82 matcher kokar ner i endast tre och kryddas med inbördes möten som tiebreaker.

Jag köper att det är komplicerat och dynamiskt för såväl publik som spelare. Nicklas Bäckström var inte heller helt säker på vad som gällde efteråt. Vi frågade om de vid något tillfälle hade väntat sig att Nordamerika skulle chansa och ta ut målvakten vid ställningen 3-3, för egentligen hade de ju helst behövt vinna det här på ordinarie tid.

– Va? Varför gjorde de inte det i så fall? Jag vet inte ens hur reglerna är? Men om de hade vunnit med 4-3 i ordinarie så hade vi gått vidare ändå då eller, ett mål upp på ryssarna? Nähä? Vilket jävla system.

– Det kanske var bäst att inte ha stenkoll på den där tabellen där i slutet? frågade jag.

– Ja, det var faktiskt rätt skönt. Vi visste bara att vi behövde en poäng och det fick vi.

Även Nathan MacKinnon var inne på ungefär samma tema.

– Ja, det är lite förvirrande. Jag trodde faktiskt det var klart när vi avgjorde i övertiden, men sen fick jag veta hur det var och då sa jag faktiskt det till Aussie (Auston Matthews) att vi kanske inte borde firat så hårt som vi gjorde, skrattade han på presskonferensen efteråt.

Nåväl.

Att det här laget skulle vrida en del huvuden var vi nog rätt säkra på redan innan turneringen, men Todd McLellan var av förklarliga skäl mycket stolt över det hans lag åstadkommit mot högst kvalificerat och rutinerat motstånd. Lag Nordamerika har charmat precis allt och alla här i Toronto och de som på förhand har klagat på tävlingsformatet kan knappast ha synpunkter på den fantastiska reklam de gjort för den här underbara sporten.

Lik förbannat är det väl ändå mest sannolikt nu att vi sett det sista av dem. Hoppet att den här storyn ska få leva vidare står nu till Finland, i händelse av att de slår Ryssland i förlängning eller på straffar så får vi se det här laget i en semifinal här till helgen. Mest troligt då mot Kanada.

Dra på trissor, vilken svårslagen höjdare. Heja Finland!