• Publicerat 15 oktober, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Bob Dylan vann Nobelpriset i litteratur här i veckan. Som mångårig fan och stundtals ohälsosamt förundrad av och fördjupad i den otroliga spännvidden i mannens skiftande verkshöjd vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det. Eller hur jag ska få ihop det med hockey.

Det finns naturligtvis fullt rimliga argument, om man bara tänker efter. I över 50 år har Bob Dylan producerat enorma mängder fantastistk lyrik som han i varierande kvalitetsnivå tonsatt och framfört. Vissa epoker, passager i detta livsverk är så andlöst bra att det absolut kan mäta sig med flera av de vanliga författare som genom åren fått Nobelpriset. Självaste Samuel Beckett, som skrev ”I väntan på Godot” och själv vann Nobelpriset 1969, har ofta hyllat Bob Dylan för hans lyrik. Det är väl ett betyg så gott som något, skall-kraven på en Nobelpristagare förefaller nog faktiskt vara uppfyllda.

Men framförallt prisas Dylan för en välgärning som för alltid gav litteraturen en plats i musiken. Två skilda konstformer kunde plötsligt förpackas tillsammans och komma till glädje för breda folklager. Ett bättre sätt för poesi och lyrik att nå de stora massorna än via radioapparater och stora konsertscener fanns inte på 60-talet. I den meningen har Bob Dylan inte bara gjort mer för litteraturens spridning än någon annan artist före honom, utan antagligen mer än många samtida författare.

När han slog igenom i början av 60-talet var rock- och populärmusikens berättelser med få undantag extremt banala. Det var Be-bop-a-lula här och Tutti-Frutti där och mycket djupare än att förtälja historier om folk som ville dansa och/eller knulla gick sällan dåtidens musikaliska lyrik. Efter Dylans genombrott förändrades det, låttexterna blev längre och fick en betydelse och kunde berätta en historia och användas som budskap i olika sammanhang. Det kom att påverka textens roll i musiken för all framtid.
Dylan hämtade sin inspiration från depressionserans politiska protestsångare, från folkmusik och folklorevisor och de berättade allt som oftast historien om den vanliga människans vedermödor. Eftersom Dylan vid den här tiden knappast var mer än normalbegåvad som varken sångare eller musiker – vissa vill göra gällande att han i jämförelse med de flesta andra var rentav usel – så fick han helt enkelt slå sig fram som en excentrisk berättare, driven av sin mycket vilda fantasi och snabba tunga.

Resultatet blev en lek med ord som fängslade, fascinerade och i viss utsträckning även utgjorde drivkraften för en hel rörelse av musiker, konstnärer, rebeller och politiker som gjorde uppror mot allt möjligt från religiös konservativism till rasism och sociala orättvisor.

Det blev också oerhört plågsamt för Dylan själv.

Vartenda ord och varenda stavelse i varenda låt han skrev under hela första halvan av 60-talet nagelfors av människor som ville hitta någon form av politiskt budskap de kunde använda i just sin kamp. Kanske hade han redan 1964 ledsnat på detta så till den milda grad att skivan ”Another side of Bob Dylan” helt enkelt var en markering? Den suggestiva titeln på skivan var inte nog, den öppnade desstuom med en högst alldaglig kärlekshistoria som hette ”All I really wanna do” och innehöll ”baby” i refrängen. Up yours, Fidel, liksom.

En hel rörelse hade ju gjort ”Masters of war”, ”Blowing in the wind” och ”The lonesome death of Hattie Carroll” till soundtrack för sina marscher, och nu satt de där och undrade om det inte var så att ”All I really wanna do” kanske ändå kunde kopplas till det orättfärdiga i kolonialismen eller skövlandet av en regnskog någonstans?

Visst fanns det till en början, och det dyker fortfarande upp emellanåt, politiska resonemang i Dylans verk. Men 60-talets högljudda proteströrelse var aldrig något han var särskilt intresserad av att delta i. Egentligen ville han nog mest bara spela rock n’ roll.

Det kanske mest tydliga avstampet från de politiska strömningar som mer eller mindre kidnappade honom var när han på Newport-festivalen 1965 helt enkelt pluggade in sina instrument i en förstärkare och övergav det akustiska solosoundet för en stor, elektrisk bluesensemble han aldrig lämnat sedan dess. Folk blev så arga för att han hade sålt sig till popkapitalet att de ville leta upp honom och ge honom stryk. Det ryktas att Pete Seeger försökte kapa huvudströmmen med en yxa, jag har skrivit om händelsen här, och bara det faktum att jag lyckats koppla ihop Pete Seeger med ishockey borde egentligen göra mig själv lite aktuell för nästa Nobelpris.

Än idag möter jag människor på Dylan-konserter som förväntar sig att han ska sitta ensam på en pall med en väderbiten Martin-gitarr och ett par munspel och jollra sina rebelliska folkvisor, lite irländskt pubstuk sådär. Jösses, så förvånade de blir när konserten börjar och de till slut inser att Dylan sitter och hukar bakom sitt piano, längst in i mörkret just bredvid trummisen.

Vad tycker Dylan själv om att få utmärkelsen? 

Inte mycket, tydligen. I skrivande stund har han ännu inte ens kommenterat det hela. Men det fanns det många som gjorde.

Kära nån, vilket liv och kiv det blev! Dylan var nog en hjälte för många av dem i unga år, men han visade ju sig senare bara vara en vanlig rockstjärna? En förmögen man som måhända är skygg och tystlåten, men egentligen inte det minsta svår eller suggestiv längre? Han Twittrar och spelar golf och går på baseboll precis som vilken random dynghög ur populasen som helst?

De gick i taket, på bred front.

Per Svensson kallade det hela för en ”Trumpifiering av Nobelpriset”, många krusskäggiga Kuba-aktivister satte lunchrommen i halsen, det var ett gubbigt och tråkigt val för Dylan var ju både gammal och vit och man och när SVT:s Kulturredaktion fick den här bomben i knät i direktsändning blev förvirringen så stor underhållning att Björn Werner på Café kunde skriva en hysteriskt rolig krönika med tillhörande bildspel, enbart om de där minuterna i TV.

När något upprör den samlade kultur- och tyckareliten och gör dem riktigt, riktigt förbannade och en aning extra skitnödiga blir jag alltid lite lycklig. I den mån den nu existerar kan ju faktiskt dagens kulturrevolution anses vara riktad mot just dem. Det är ju de som ”better start swimming or they’ll sink like a stone” numera.

Så därför har jag bestämt mig för att jag tyckte det var riktigt bra att Dylan vann Nobelpriset. 

Men: det här är som bekant en hockeysajt, och den enda egentliga koppling Bob Dylan har till ishockey är att han är född i Minnesota. För att jag ska få publicera det här måste jag ju göra en Mats Olsson, och på något vis knö ihop det lite, lite med ishockey. Om inte annat så åtminstone för att göra kultureliten ännu lite mer förbannade. All sport som inte är spontanfotboll på en strand i Brasilien är ju per definition självaste djävulen och hockey är antagligen värst av allt.

När jag för fyra år sedan intervjuade Luleås Johan Forsberg visste jag på förhand att han var stor Dylan-älskare. Därför körde jag ett litet segment i intervjun där jag bad honom koppla ihop olika Dylan-texter med spelare i Elitserien. Det blev ganska kul, inte minst när Mats Lavander blev ”Slow train coming”.

Det var kul, tyckte både Johan och jag. Så jag kör en egen här nu. De fem mest Dylan-kompatibla händelserna inom hockeyn för tillfället – vilket faktiskt kan komma att bli ett återkommande inslag i den här bloggen.

IDIOT WIND – Spelschemat.

Är det någon som blir klok på det här spelschemat? Det är lösa matcher här och långa speluppehåll och inte en enda omgång hänger ihop i någon enda serie. Och vad är det egentligen för fel på måndagar?

I WANT YOU – Linköping

Gustav Forsling fick debutera i NHL redan i premiären, och jag tyckte det såg otroligt lovande ut. Vilket är otroligt dåliga nyheter för Linköping, som verkligen, verkligen, verkligen vill ha honom tillbaka so bad.

LEOPARD-SKIN PILL-BOX HAT – Johan Tornberg

Jag har alltid undrat vad en leopard-skin pill-box hat är, men tror jag vet det nu. Efter 20 år med Jason Statham-rakning har min gamle Viasat-kamrat Johan Tornberg plötsligt skaffat en frisyr!!! Vi blev så chockade att vi inte visste riktigt vart vi skulle ta vägen. Riktigt snygg var han också.

NOT DARK YET – Conny Strömberg

Västervik totaldominerar Hockeyallsvenskan och Conny Strömberg, 40 år, åker runt och serverar smörpassningar som om han aldrig sysslat med något annat. Vilket han ju inte har, heller.

NETTIE MOORE – Skellefteå

Elva mål på sju matcher av ett lag med Skellefteås kapacitet? Visst, det är skadeskjutet just nu – men de behöver verkligen börja näta mer.