• Publicerat 24 oktober, 2016
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
HELA VÄGEN. Alexander Bergström har gjort en fantastisk resa. Nu är han landslagsman.Foto: Bildbyrån/Jonas Gustafsson

Vi serverades alltså en landslagstrupp idag, till Karjala Cup. Det brukar inte vara årets mest upphetsande ögonblick och var det inte nu heller, men truppen gjorde mig ändå glad.

Omkring värdet av de landslagsuppehåll som sätter stopp för hockeysäsongen just som den kommit igång och börjat bli het är vi nog långt ifrån överens, Rikard Grönborg och jag. Men medan detta må vara en irriterande gäspning för hockeyskribenter och fans så är det ju någonstans i och med denna trupp hans arbete verkligen börjar.

Efter att ha inlett med stjärnfesten World Cup, vars uttagning sånär som på en handfull spelare var mer eller mindre given, så är det ju först nu Grönborg kan börja sätta sin prägel på vad som ska bli ett VM-lag till våren. Det är ju ändå det som är själva slutprovet och höjdpunkten under ett vanligt hockeyår, vilket 2016-17 liksom de flesta år är.

Med höstens World Cup och de senaste årens ljumna inställning till hockey-VM i backspegeln lär vi nog kunna vänta oss att turneringen i Paris och Köln inte attraherar en jättestor klunga NHL-spelare. Lägg därtill att det verkar rätt osannolikt att NHL släpper spelare till OS 2018. Därmed är det de bästa namnen från KHL och NLA i symbios med en handfull blomstrande och rejält motiverade SHL-spelare som kommer att utgöra Tre Kronors stomme under större delen av Grönborgs sejour på posten.

Några namn som känns extra intressanta är Fredrik Pettersson, Mario Kempe och Dennis Everberg. 

Pettersson har vi inte sett i Tre Kronor på flera år och det är synd, för det är en underbar profil med ett sylvasst skott och en skön inställning till det mesta där ute på isen. Hans straff mot Kanada 2013 är för alltid en stor klassiker.

Mario Kempe är alltid kul att titta på med sin fart, teknik och energi, men jag har ingen aning om var han står idag. Han bör vara mycket motiverad.

Dennis Everberg är stundtals fantastiskt bra och kan dominera ett byte helt på egen hand. Hans landslagsdebut lär följas av fler chanser och det ska bli intressant att följa. Trivs han där kan han öppna för spännande kedjekombinationer även när NHL-spelare ansluter i april och jag tror han är en av dem som kan ge Grönborg lite angenäma grubblerier framåt VM.

Men det bestående intrycket av den här truppen är Alexander Bergström. Här kan vi snacka om att sända signaler.

Vi pausar lite. Ett av mina absoluta icke-favorituttryck i samtidens lingo är allt som handlar om att ”sända signaler”. Det är ett oklart begrepp som mestadels används för att överdriva vikten av argumenten i moraliserande sammanhang. Ofta då i kombination med lika förhatliga ”avstå”.

Det är inte heller Tre Kronor som främst sänder signaler. Uttagningen i sig är rätt given, få forwards i SHL är bättre just nu och det är inget snack om att han ska vara med. Men Bergströms väg dit, det är där signalen sitter.

Ge inte upp. 

Jag vet inte mycket om hur idrottsmän tänker och fungerar, men kanske ger sånt lite extra energi till några spelare där ute? Kanske får jag sitta här om några år och skriva en liknande krönika om spelare som Henrik Björklund, Olle Liss, Patrik Karlkvist, Victor Öhman eller Ludwig Blomstrand.

Det är mer än ett decennium sedan Bergström gjorde sin senaste landskamp, då i en träningsturnering med U19. Sedan dess har han gjort tio produktiva säsonger i Hockeyettan och Hockeyallsvenskan, men det är bara ett år sedan han vid 29 års ålder debuterade i SHL.

För Bergströms del hade det kanske inte heller hänt om han inte spelat upp Karlskrona och fått följa med på resan som en av kulturbärarna. Han skulle ju visa sig klart mer redo för det steget än KHK som helhet, men de höll sig kvar i ligan och höll därmed kvar Bergström i klubben.

Nu står vi här med KHK på tredje plats i SHL och Alexander Bergström i Tre Kronor.

Det är inte bara välförtjänt och roligt utan också oerhört beundransvärt. Det sätter också en viss standard på stämningen i truppen, tror jag. För Bergström som bussat Allsvenskan runt i nästan tio år finns knappast någon landslagslunk, han lär vara som ett barn på julafton. Med den attityden blir hockey alltid mycket roligare att titta på.

Såna som Bergström är hedersmän i min bok. Jag hoppas han får göra en Elias Fälth.