• Publicerat 29 mars, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Då var det dags för comeback i Minnesota för Joel Eriksson Ek, som lär vinna den svenska poängligan i NHL den här säsongen. Åtminstone om man räknar EuroBonus.

De säger att det går fort i hockey, och det stämmer mestadels. Lite extra fort tycks det gå för en 20-årig värmlänning som heter Joel Eriksson Ek. Huruvida han ens hann vara med på den redan ökända lagfesten med Färjestad i helgen vet jag inte, men redan igår landade han iallafall i Minnesota och står redo att kastas rakt in i slutfasen av grundserien när Wild möter Senators i morgon kväll.

Ett gammalt ordspråk gör gällande att det inte växer mossa på en rullande sten, och vi får väl säga att det varit en minst sagt händelserik säsong för Joel. Om jag räknar rätt har han just avslutat sin sjunde flygning över Atlanten bara den här säsongen. Fram och tillbaka på rookie camp, fram och tillbaka för NHL-debut och sedan fram och tillbaka för JVM. Nu är han alltså på plats i Minneapolis för att ge en injektion till ett hopplöst formsvagt Minnesota Wild, som efter en lysande säsong fått massor av grus i maskineriet. Jag ska återkomma till varför det är en riktigt bra idé.

Injektion, var rubriken. Som ni noterar har det också blivit en injektion i den här bloggen. Missed me much?

Med undantag för några enklare nyhetstexter i samband med resan till Nashville i februari har jag inte skrivit något av värde på Hockeysverige.se sedan min text om Alexander Bergström i slutet av oktober. Det har helt enkelt inte funnits tid och energi till det, eftersom jag i höstas drog igång mitt eget lilla publishingbolag hemma i källaren och direkt fick den stora äran att ta över tidningen Pro Hockey efter Linus Hugosson. All den intravenösa NHL-föda jag stoppat i mig under den här vintern har därför kanaliserats ner i hittills tre nummer av den tidningens 64-82 sidor. En fantastiskt rolig utmaning, för det är verkligen något speciellt att göra en fysisk tidning.

Utöver detta har jag rasat och hyllat den kronobergska lokalhockeyn och kanske främst Växjö Lakers på sajten vxonews.se. Min blogg på hockeysverige.se har därför vittrat sönder och börjat damma, och som en konsekvens har jag helt försvunnit ur den digitala etern som hockeytyckare. Telefonen ringer inte längre. Jag blir aldrig inbjuden till några poddar. Min kompis Bjurman kallar mig för The CEO of Everything och mitt i mitt vilda fäktande efter annonsintäkter i den hårda medievärlden har jag alldeles glömt bort att det egentligen är skrivandet som är mitt kall.

Så kan vi ju inte ha det, så nu blir det ändring på det.

Eftersom jag ändå följer allt som händer i NHL nu för tiden kan jag lika gärna dela med mig av det här i bloggen. Det är ju inte heller så att jag har lämnat Everysport Media Group, utan jobbar fortfarande deltid med Uffe, Kajsa, EP-Johan, Ronnie, Månz (jo, han ska stava med Z som den gamle Öster-backen) och givetvis EnkelP, Mjörnberg och Skoglund och de övriga stjärnorna på landets två bästa hockeysajter. Dessutom är ju detta ett utmärkt sätt att göra skamlös smygreklam för Pro Hockey och Sibnerica Industries, så nu får ni dras med mig mer eller mindre dagligen fram till midsommar, OK?

Med detta sagt, åter till huvudämnet. Joel Eriksson Ek.

Vi var en del som flaggade för Minnesota under Bruce Boudreas ledning i höstas, men att det skulle gå riktigt så här bra hade vi inte trott. Länge ledde laget västra konferensen i stor stil och såg ut som en riktig, tvättäkta contender med kvalitet i alla lagdelar och en målvakt som rentav var favorit till Vezina Trophy. Men nu är det inte lika muntert längre.

Resultatraden 1-7-2 på de senaste tio matcherna säger en del om hur djup formsvackan är. Den gladlynte och öppne Bruce Boudreau tycks ha blivit allt kantigare i intervjuer och offentliga sammanhang och alldeles uppenbart är det tal om mer än bara det faktum att slutspelsplatsen är fixad och att de nu möter en massa jagande lag med mer vilja. Jag vill inte gå så långt som att säga att Wild till slut blivit genomskådade, för de är på riktigt ett bra lag. Men de tycks åtminstone ha samlat på sig en del dåliga vanor och hamnat mitt i en självförtroendekris. Vid det sämsta tänkbara tillfället, ska tilläggas. St. Louis eller Nashville i nuvarande form lär äta upp dem levande om inget händer.

Joel Eriksson Ek har imponerat stort på mig under den här säsongen, framförallt på det sätt han hanterat alla tvära kast och levererat vart han än kommit. Minnesota, Iowa, Värmland, Montreal och inte minst i Göteborg under Sweden Hockey Games – på alla de här platserna har vi fått bevittna en ung talang som under sin sista juniorsäsong tagit tydliga kliv mot att bli en man. Det påminner på flera sätt om Filip Forsbergs utveckling vid motsvarande tid i karriären, och med alla de lärdomarna i bagaget klev Filip rakt in i NHL under sitt första seniorår och gjorde 63 poäng i Nashville.

Jag tror Joel Eriksson Ek har potential för något liknande. Och att Chuck Fletcher plockar in honom för att skaka liv i ett slumpande Wild är knappast förvånande. Men hur trött är egentligen Joel efter den här världsomseglingen mellan kontinenterna? Faktiskt inte så farligt, tror jag. Han har trots allt inte spelat fler tävlingsmatcher den här säsongen än någon annan i Wild och sova kan han ju göra när han blir gammal.

Tidigt stod det också klart att det var NHL och inte AHL som gällde. ”We need bodies”, sa Fletcher till Minnesota Star Tribune apropå Eriksson Eks återkomst. Det måste innebära att de är fullt beredda att bränna första året av hans kontrakt, och eftersom han står på nio spelade matcher kan de lika gärna göra det nu som vid t ex en skada i sjätte slutspelsmatchen.

Men jag tror han är mer än en extra kropp. Fletcher har naturligtvis haft gott om ögon på honom i Karlstad och under JVM, men jag tror han och Boudreau kommer nicka mycket belåtet när de får se vilka kliv Joel har tagit, både på isen och utanför densamma. Inte minst i slutspelsserien mot Djurgården var unge Joel redan något av en härförare. I strikt teknisk bemärkelse är han kanske inte en fullfjädrad Topp-6-forward i NHL ännu, men jag vill nog hävda att han i nuvarande situation är ett otroligt välkommet och i förlängningen viktigt tillskott till Wild.

Om Boudreau ger honom det förtroende han förtjänar så kanske de rentav slipper skicka honom över Atlanten en åttonde gång för att spela VM.