• Publicerat 20 april, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Getty Images

Hoppsan. Anaheim nitar Calgary och kan nu vila upp sig på Huntington Beach i en hel vecka, medan Oilers och Sharks tar kål på varandra norröver. Är det i år det händer för Ducks?

Låt oss inte dra för stora växlar, för egentligen är det inte särskilt överraskande att Anaheim slår ut Calgary. Men att de utan sin ledande back gör det med 4-0 och dessutom vinner de målmässigt jämna matcherna på så många olika sätt borde rimligen ge en del råg i ryggen. De har stängt ner de matcher där de tagit kommandot, de har hämtat upp och vänt besvärliga underlägen och har egentligen aldrig släppt det mentala övertaget i serien. Som första klubb är de vidare till andra rundan, och där väntar endera av två lag som inte bara fortsätter klösa ögonen ur varandra, utan också blandar och ger som vore de redan på semester i Las Vegas.

Jag bevakar Oilers-Sharks för NHL.com och förstår ingenting. Två raka nollor förvandlas raskt till 0-7 i baken för Oilers, ett dysfunktionellt och åldrande powerplay exploderar plötsligt med fyra kassar för Sharks, Leon Draisaitl tappar skillsen och humöret och Connor McDavid har bara gjort ett enda mål. Övertag Sharks rent mentalt tror jag, men hur det där ska sluta vet ingen.

Anaheim käkade upp Calgary, fixade disken och kan nu luta sig tillbaka och beskåda spektaklet i norr från TV-soffans trygga vrå.

Prestationen skickar plötsligt fram Ducks i rampljuset igen. Lagen det snackades om i väst i höstas var ju Nashville och Dallas, med tiden övergående till Chicago och Minnesota. Ett tag surrades det lite om Sharks, och även Calgary hajpades under den där sviten. Men Anaheim ansågs förlita sig på en åldrande toppduo och en darrig målvaktskombo, de inledde också säsongen ganska svagt och trots att de till sist vann sin division har de förblivit i skuggan hela säsongen.

Begreppet skugga använder vi här på permafrostens breddgrader ofta som något negativt och ödesmättat. Men skugga, ska ni veta, det gillar man i södra Kalifornien.

Fram till i år hade Ducks fått sin beskärda del av solbränna under flera år. I flera säsonger tillhörde de storfavoriterna i väst och samtliga upplagor sedan åtminstone 2014 har fått en hygglig stor andel av tipsen att gå hela vägen. Men väl i slutspel har det inte lyckats. Allt från att Bruce Boudreau är slutspelets svar på Jonny Rödlund till avsaknaden av vinnarkultur och vettigt målvaktsspel har vid olika tillfällen angivits som förklaring till detta.

I NHL-skribentkretsar är vi rätt benägna att döma ut lag som varit riktigt bra i ett par år men misslyckats gå hela vägen. Rangers tippades utanför slutspel i år, att Chicago skulle vinna västra konferensen trodde ingen och även Anaheim är ett rätt bra exempel. De var för gamla, för brandskattade och inte tillräckligt djupa. Kanske är det för att vi tröttnar på en story som aldrig riktigt exploderar?

Men jag ser Ducks spela, jag tittar på deras roster och tänker: de är ju minst lika bra nu som någonsin tidigare? Den fula ankungen har gått och blivit en svart häst.

Då ska vi ändå veta att Cam Fowler inte spelat alls mot Calgary, efter att Mark Giordano lite lägligt satt honom ur spel sista veckan av grundserien. Ett svalt fjolår hade ju annars skapat en massa trejdrykten omkring honom, men Fowler är numera/återigen en riktig klassback. Lite i skymundan har han gjort en otroligt vass säsong och spelat uppemot 28-29 minuter många kvällar. Fowler är nu på is igen och med en veckas vila är det inte otänkbart att han är tillbaka när Ducks ska upp och kvacka igen, vilket såklart avlastar Sami Vatanen och Hampus Lindholm och gör laget ännu bättre.

Ryan Getzlaf ser ofta väldigt loj ut när man ser honom, men har producerat en poäng per match i år igen och varit lysande i serien mot Calgary. Corey Perry har inte varit sig lik på hela året, men kom ändå upp i halvrespektabla 53 poäng och ser åtminstone ut att gå på rätt håll nu när det vankas allvar. Jakob Silfverberg är en erkänt lysande slutspelsspelare och är ett ständigt hot i en av ligans mest svårspelade kedjor, ledd av blivande Selke-vinnaren Ryan Kesler.

Och så Rikard Rakell på det då. Han var knappt ens ordinarie NHL-spelare när Ducks tillhörde storfavoriterna för några år sedan, men är nu en ledande forward i Western Conference. Av de spelare i väst som fortfarande är på is var det bara Vladimir Tarasenko och Patrick Kane som gjorde fler mål än Rakell den här säsongen.

Målvakten då? Målvakt schmålvakt, säger jag. Ingen förstekeeper i väst har bättre räddningsprocent än John Gibson den här säsongen och även om både Martin Jones och Cam Talbot är bra och Pekka Rinne ser ut att ha hittat formen så ser det inte ut som om Gibson lär behöva matchas mot någon regelrätt fantom förrän i en eventuell final. Men vid det laget lär både Carey Price, Henrik Lundqvist och Sergei Bobrovsky – den lilla skara målvakter i NHL som är bra nog för att på egen hand bära ett helt lag på sina axlar – vara ute ur leken.

Visst, Ducks har kanske inte samma djup som för tre år sedan, men flera av spelarna som utgjorde det berömda djupet då har istället blivit rejäla spetsspelare nu. De kan utan tvekan slå både Oilers och Sharks, att döma av det jag sett så här långt känns det till och med väldigt troligt. Och ponera att de gör det och ställs mot Nashville eller St. Louis med hemmafavör i konferensfinalen? Då tror jag faktiskt vi har final i Löntajonta Lindquist-land, även känt som Orange County, framåt sommaren.

Där väntar Pittsburgh. Det har jag åtminstone tippat i min bracket och just nu känns det rätt bra.