• Publicerat 21 april, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

Columbus är utslagna ur slutspelet och knappt har svetten spolats från trötta kalufser innan det sedvanliga mobbandet av John Tortorella är igång.

Redan någon gång i februari stod det mer eller mindre klart att Pittsburgh och Columbus skulle få göra upp i första rundan av slutspelet. I det viktiga mötet lagen emellan i den 79:e omgången, matchen som åtminstone kunde ge Columbus chans på hemmafördelen, fick vi också en rätt tydlig bild av styrkeförhållandena. Pittsburgh hade börjat växla upp till slutspelsnivå i rättan tid och skulle bli oerhört besvärliga att slå. Omvänt hade Columbus istället bränt för mycket krut och energi under den långa streaken i vintras och med en säsong som redan vid den clinchade slutspelsplatsen överträffat alla förväntningar fanns inte mycket bränsle kvar. Pittsburgh vann den matchen tämligen enkelt med 4-1, så blev också fallet i slutspelsserien.

Sergei Bobrovsky har burit laget under hela säsongen och varit fantastisk, men inte utan hjälp. Zach Werenski är en blivande stjärnback i NHL och har imponerat minst lika mycket på mig som Aaron Ekblad gjorde i Panthers härom året. Därtill har Blue Jackets powerplay med Alexander Wennberg som spelfördelare varit otroligt vasst.

Men det där är en farlig klassiker.

Omutlig målvakt och vasst powerplay är sådant alla hockeylag suktar efter, men när det är två helt avgörande komponenter för om du ska lyckas eller inte så blir det väldigt sårbart den dag det inte stämmer eller du helt enkelt möter ett lag som är disciplinerat. Då förlorar du nästan alltid mot hypervassa fem mot fem-lag som Pittsburgh, och eftersom powerplay och målvaktsspel ofta peakar och dippar i lite längre cykler än en match här och där så är det synnerligen dåligt när det sker fram på vårkanten. Är du dessutom beroende av ett fåtal spelare blir skador och formsvackor förödande.

Så blev det också. Zach Werenski klev av innan slutspelet ens hann dra igång och Pittsburgh gjorde Bobrovsky högst mänsklig. Mycket till chanser i powerplay fick Blue Jackets inte heller. Hur mycket de än sköt och sköt kom de inte förbi Marc-Andre Fleury i natt. Hur ska man vinna en match mot ett lag där en spelare i fjärdelinan smeker in en backhandvolley bakom ryggen på sig själv?

Men äkta haters missar aldrig ett tillfälle.

Mest iögonfallande i åtminstone mitt flöde var Damien Cox på Toronto Star, som till och med pausade sitt idiotförklarande av alla medarbetare i basketlaget Toronto Raptors för chansen att smeka på Tortorella ett par tjuvsmällar från läktarplats. Han var dock inte ensam. Jag har sett det på nära håll, efter USA:s fiasko i World Cup var delar av pressuppbådet mest att likna vid ett MC-gäng som just fått korn på en polisinformatör och det var nästan obehagligt att vara där.

De mest högljudda existenserna i det medborgargardet har antagligen lidit alla helvetes kval i år. Tortorella har ju inte bara coachat ett framgångsrikt lag med till synes ny filosofi och mer offensiv spelidé – utan också förvandlats till en trevlig, rolig, vänlig och högst charmerande karl. Visst, en hårding förblir han, men inte bara tycks John Tortorella ha börjat älska sitt jobb som NHL-coach igen. Han tycks också på riktigt älska sina spelare och få en del kärlek tillbaka. Det här har påverkat omdömena om honom även i media och på ledarskribentspråk kan man nästan säga att Tortorella blivit normaliserad.

Visst, jag köper delar av den latenta skepsisen. Tortorella har länge varit en kolerisk surkuk som helt i onödan skapat dålig stämning mellan klubben och media och behandlat folk illa. Hans resultatmässiga gärning före den här säsongen har absolut varit på nedåtgående.

Men uppenbarligen har John Tortorella gjort en George ”The Opposite” Costanza och helt enkelt ställt sig framför spegeln nån gång i höstas och sagt till sig själv:

”OK, John. Du har varit i branschen länge och vet en hel massa om hockey, men det här funkar inte så bra just nu. Nästan ingen gillar dig längre och din spelidé är inte effektiv, kidsen åker åttor runt den nu för tiden. Ska vi kanske ta och testa något nytt?”

Nu fick Tortorella stryk av bästa kompisen Mike Sullivan. Jag vet inte hur mycket Damien Cox och hans gelikar sett av den här serien, men handen på hjärtat: vilket lag i ligan hade besegrat Pittsburgh den senaste veckan? Med Evgeni Malkin bättre än han varit på åtta år och en välmeriterad reservmålvakt som kliver in och plockar 49 skott i en clincher och en aldrig sinande ström av snipers och grovjobbare från en fabrik i Scranton som tycks vara mer effektiv än den där de tillverkade fruarna i Stepford?

Mitt svar: ingen. Absolut, Kris Letang kommer att saknas över tid, men Pittsburghs styrka ifjol liksom i år är att de tycks kunna fylla både luckor och formsvackor med en arbetsinsats som ingen kan matcha.

Exakt just detta har varenda NHL-skribent påpekat i 12 månaders tid och de fick även medhåll av John Tortorella själv veckan före slutspelet. Kanske inte helt rimligt då att hänga gubbe med tränaren i det förlorande laget.

Om Tortorella lyckats förändra sin person, sin spelidé och återfunnit glädjen med både livet och hockeyn så kanske vi andra kan bjuda till lite också? Kanske gilla lite olika? Forgive and forget? Jag själv och många med mig borde kanske titta in i Tortorellas spegel lite oftare.

Så jag säger istället: Tack, John!

Du tycks ha blivit en trevligare människa och en bättre tränare och för det har du min respekt.