• Publicerat 26 april, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
NU MÖTS DE IGEN. Det är dags för en ny batalj mellan Sidney Crosby och Alex Ovetjkin.Foto: Getty Images/Bruce Bennett

Nu blir det metajournalistik monumentale här. För en tid sedan skrev maestro Uffe Bodin en mycket läsvärd rekapitulering av rivaliteten mellan Sidney Crosby och Alexander Ovechkin i min tidning Pro Hockey. Så jag tänkte att det inte är mer än rätt att jag återanvänder det temat till en krönika på hans sajt.

I morgon natt är det ju dags för en ny clash mellan den här generationens två största NHL-titaner. Att de ens möts redan nu är i sig en ganska bisarr historia och lämnar något av en sur eftersmak i munnen. Washington och Pittsburgh är ju både sett till poäng och placering de två klart bästa lagen i östra konferensen, och att ett av dem då ska behöva slås ut redan nu är naturligtvis olyckligt. Samtidigt gör femman Ottawa upp med fyran Rangers, med Ottawa i fördel av hemmaplan. Att antingen Erik Karlsson eller Henrik Lundqvist skulle spela konferensfinal var det nog inte många som trott inför den här säsongen.

Ni noterar kanske också att jag skriver Ovechkin med ch istället för det mer hipsterkosherkorrekta tj. Japp. Så står det i stadgarna för Pro Hockey och jag kan inte gärna byta modell mellan plattformarna för då skulle det bli pannkaka.

Nåväl. Divisionsformatet må vara snurrigt, orättvist och aningen olyckligt – men det är så här ligan är designad och då är det som det är tills någon gör om och gör rätt. Man kan också välja att se det som att mötet mellan Crosby och Ovechkin faktiskt är den höjdare det är just eftersom en duell inte kan ha två vinnare. En måste slås ut och stå som förlorare.

Hittills har det alltid varit ryssen.

För oss som följt hockeyn slaviskt var detta en duell som det pratades om redan när spelarna var i junioråldern. Men bortsett från deras möten i landslagströjorna tog det fart på allvar hösten 2005. Då bodde jag i USA och följde NHL på väldigt nära håll – och det är kanske lätt att glömma idag – men den säsongen var en stor och fruktansvärt viktig nystart för hela ligan. Efter många år av tråkig hockey och defensiv dominans och bråk och tvist och lockout var NHL:s status som proffsliga rejält i gungning. Det var faktiskt på darriga ben hockeyn återvände till isarna hösten 2005 och tillråga på allt sändes det hela på en TV-kanal som dittills mest visat tractor pulling och sportfiske.

Men med nya regler och massor av mål blev det glass och ballonger och klang- och jubelföreställning, och mitt i krutröken stod just ligans nya fixstjärnor Sidney Crosby och Alexander Ovechkin. Båda spelarna gjorde direkt över 100 poäng och slutade tre och sexa i poängligan. Inte bara hade de presenterat sig för den breda publiken, de hade också fört NHL tillbaka i rampljuset på allvar.

Högst bidragande orsak: det var inte bara en duell mellan två hysteriskt skickliga hockeyspelare. De var också rent personlighetsmässigt varandras totala motsatser och representerade en dramaturgiskt högintressant spegelbild av gamla dagars kulturella konflikt mellan öst och väst.

Jag kan inte låta bli att tänka på Rocky Balboa mot Ivan Drago.

I gamla tiders kalla kulturkrig var ju ryssen alltid en tystlåten, tillbakadragen och hårt isolerad soldat med likgiltig blick och få eller inga repliker. Nordamerikanen var istället en extravagant, högljudd och uppkäftig typ i ett hav av glättiga sponsorer, dunkande glamrock och ett harem av brudar och dräpande oneliners. Jodå, kolla på Rocky IV så får ni se.

Ovechkin vs Crosby var totalt omvänt och det passade perfekt för den nya tiden. Sid the Kid vs The Great Eight. Väst mot Öst. Åska uppstod per omgående.

En extrovert och ständigt flinande superstjärna från centrala Moskva landade i Amerikas huvudstad med lyxiga långrockar, feta guldkedjor och ett artisteri som fick den konservativa hockeyvärlden att sätta lökringarna i halsen. Ovechkin hade bara ett läge: full jävla Gazprom. Stenhårda tacklingar, rungande slagskott och ett kryddigt kroppsspråk som mer påminde om afrikanska fotbollsstjärnor.

I andra ringhörnan stod en blyg och fåordig arbetarklasshjälte från en grå hamnstad i Nova Scotia, en hårt mediatränad och drillad hockeyrobot med hög moral som metodiskt och pålitligt dödade utvisningar och täckte skott i samma utsträckning som han gjorde mål och assist. En äkta Captain Canada.

Efter att till slut ha besegrat kommunismen med Coca Cola och Guns N’ Roses var det nu en rejäl skopa asketiskt grovarbete, dämpade uttryck och respekt för sporten som skulle få tyst på den våg av vulgär nyrikedom som grasserade där borta i öst sedan muren föll. En rätt märklig inställning i showbusinessens högborg kan tyckas, men Ovechkin fick skäll för sina respektlösa målgester och sitt ibland vårdslösa spel. ”Han visar ingen respekt för sporten”, sades det, eftersom ”respekt för sporten” antagligen varit en superviktig del i någon brandingworkshop under 2000-talet. Crosby å andra sidan hyllades unisont för sitt goda uppförande, även de gånger det var allt annat än gott. Etablissemanget hade valt sin favorit, men fansen och medierna älskade Ovechkin och rivaliteten.

Det sägs att världen krymper och att gränser överbyggs, men 40 års kallt krig sopar man inte under mattan hur som helst. För den breda allmänheten blev det här väldigt tydligt när HBO tog sig in bakom kulisserna i den fantastiska första säsongen av Road to the Winter Classic. Fokus var givetvis duellen superstjärnorna emellan, och några försök att dölja den latenta skepsisen mot Ovechkin hos rivalerna gjordes inte.

”I just hate the guy. Can’t lie, sorry…”, sade bland annat Max Talbot på en presskonferens inför Winter Classic och gjorde sin bästa imitation av Phil Esposito från Summit Series 1972. Ouch.

I takt med att Capitals och Penguins gick från slagpåsar till utmanare hade naturligtvis rivaliteten också vuxit på det sportsliga planet. I konferenssemifinalen 2009 utspelade sig några av de sjukaste duellerna vi sett i modern tid. Bland annat gjorde Crosby och Ovechkin varsitt hat trick i samma match. Pittsburgh drog till slut det längsta strået och vann både den sjunde och avgörande matchen och tog sedermera hem Stanley Cup.

Ovechkin har fortsatt ösa in mål genom hela karriären och tack vare Crosbys skadebekymmer blev ryssen också först till 1000 poäng. Men Crosby har vunnit allt som går att vinna. Dubbla Stanley Cup, dubbla OS-guld och nu senast World Cup. Ovechkin har plockat ett par VM-guld här och där och, visst, en del individuella utmärkelser, men har inte lyckats vara bäst när det verkligen gäller vid ett enda tillfälle. Vare sig i möten spelarna emellan eller i övrigt. Istället har han återkommande fått svidande kritik för sin angelägenhet om att få ställa upp för Ryssland i VM varje vår.

Washington har sällan eller aldrig varit bättre än nu, men det kan å andra sidan sägas om Pittsburghs senaste 12 månader också. Den populära åsikten är att vinnaren i det här mötet vinner Stanley Cup, och de flesta skulle nog ändå säga att Washington kliver in i serien som favoriter.

Vad duellen Crosby vs Ovechkin anbelangar så kan vi säga att Rocky Balboa leder stort på poäng mot Ivan Drago när matchen går in i åttonde ronden. Men är det dags för Ovechkin att få lite revansch nu?

Ja, kanske det. För egen del har jag svårt att inte hålla på honom. Ibland kan jag faktiskt snegla avundsjukt på dem som bevakar till exempel MMA-fighting eller basket, för det är så ofantligt mycket Bror Duktig över NHL:s nya superstjärnor nu för tiden. Så vill de tydligt identifierade målgrupperna i suburbanite America helst ha det, och då är Nickelback på intet sätt ett ologiskt val av husband.

Men mitt i allt detta vore en triumf för en gammal hederlig rockstjärna ganska uppfriskande.