• Publicerat 6 juni, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Mina damer och herrar, Stanley Cup-finalen lever i allra högsta grad. Dags att packa väskorna och dra till Pittsburgh. 

NASHVILLE (Hockeysverige.se)

Om man skulle trycka in en febertermometer under tungan på staden Nashville just nu så skulle den antagligen explodera. Det är lite som i den legendariska rockfilmen ”Spinal Tap”, ni vet den där scenen där gitarristen illustrerar sin och bandets oslagbara ljudnivå med att helt enkelt konstatera att just hans förstärkare minsann går att vrida ända upp till elva.

Jag är så fruktansvärt imponerad av den här upplagan av Nashville Predators. Inte bara har de hämtat upp ett 0-2-underläge i matcher mot ett hårt favorittippat Pittsburgh Penguins, de har som helhet varit det bättre laget. Ska vi summera de 12 perioderna som hittills spelats så skulle jag nog påstå att Predators på poäng gått segrande ur åtminstone åtta eller rentav nio av dem. Ska man vara riktigt krass så är det första perioden i den första matchen och tredje perioden i den andra som gör att vi inte just nu står på isen i Bridgestone Arena och ser den här fenomenala staden och dess hockeylag fira en historiska Stanley Cup-triumf.
Hade Pekka Rinne varit lika bra i de första två matcherna som han var i kväll så hade vi definitivt gjort det. Jesus Amalia, vilken insats. Rykten gör gällande att Niklas Holmgren vid ett tillfälle skrek ”Pekka Rinne, vilken finne!” för er tittare där hemma i TV-sofforna och i alla sin triviala enkelhet är det ju ett fantastiskt TV-referat. Som jag sa till Bjurman när han berättade om det hela, man får lite vibbar till VM-krönikan från 1994 och Kenneth Andersson som menade ”att det här var en sån match som hade varit kul att sitta hemma och kolla på med grabbarna också, att man kunnat vara på två ställen.”

Om vi ska fortsätta prata hockey, och det ska vi ju eftersom detta åtminstone delvis är en hockeyblogg, så var det ju extra roligt att våra svenska bidrag i den här finalen levererade så stort på självaste nationaldagsnatten. Calle Järnkrok gjorde 1-0, Viktor Arvidsson dunkade in 3-1 i friläge och Filip Forsberg fick äntligen göra mål när han kastade in 4-1 i tom bur. Viktor Arvidsson är så otroligt imponerande med sin speed och sin arbetsinsats och Mike Fisher sa det bäst när han fick frågor om sin passning till 3-1.

– I saw Arvy was going, and when he goes, he’s gone.

Och så Filip då. Han har slitit och gnuggat och kämpat och verkligen gjort allt han kunnat för att hjälpa laget vinna även om det helt uppenbarligen låst sig i självförtroendet med pucken. Låt vara att det där målet var i tom bur, men icke desto mindre förlösande och nu tror jag vi kan få se honom explodera med typ ett hat trick eller liknande här i match fem eller sex. Han är ju som bekant känd för att vara lite streaky.

Från omklädningsrummet tar jag i övrigt med mig två saker: Ryan Ellis snusar. General Portion. Jag undrar vem som lärt honom det. Och Kevin Fiala är väldigt bra på att hoppa på kryckor, faktiskt en av de bästa jag sett i denna disciplin!

Matchen har ni ju sett och läst om, så den kanske jag inte behöver älta om så mycket mer. Innan den drog igång var det faktiskt basket som bidrog med den största underhållningen här.

Basketlegendaren Charles Barkley höll stort hov här någon timme innan nedsläpp på en presskonferens med Wayne Gretzky. Senare sågs han vifta en gul halsduk i VIP-boxen när Nashville gjorde mål, och även om han är anlitad av NHL och inte av Predators så är det ju rätt givet var hans sympatier ligger. Jag menar, han är uppvuxen i Alabama och har spelat i Philadelphia och då kan man ju knappast hålla på Pittsburgh i en sån här tillställning.

Hur står det till med Pittsburgh Penguins? De har gjort två mål på två matcher nu och tappat ett till synes komfortabelt grepp om den här matchserien. Men om vi vänder på det: de behöver vinna två hemmamatcher mot ett lag som rankar sist av alla lag som gick till slutspel och har sin förstecenter skadad. Nog pratas det en del om att momentum svängt till Nashville nu, men visst tusan är det Pittsburgh som fortfarande har initiativet här.

Pittsburgh ja, dit ska jag åka om några timmar. Eftersom jag och Bjurman inte bara delar en mild flygrädsla – eller åtminstone en skepsis mot att trassla sig igenom säkerhetskontroller och incheckningar och elände i en hel dag – så bestämde vi oss idag för att helt enkelt ta en roadtrip. Och det där är ju lite av en dröm att få göra ihop med sin nestor och gamle rockidol. Förutom skepsis mot flyg så älskar vi ju också USA, countrymusik, bilkörning och bilen som frihetskoncept och den eviga drömmen om den ändlöa vägen som själens stora befriare. Så imorgon blir det åtta timmar on the road genom Kentucky och Ohio och jag är fantastiskt laddad för det.

Alla andra tycker dock vi är helt galna. Inklusive Jonatan, som från början tyckte det var en skitcool idé och såklart skulle hänga med. Men ja, ni vet ju hur det är med den där milleniumgenerationen som gått och vant sig vid billiga charterflyg och generösa studiebidrag och därmed kunnat flänga världen runt och lära sig sälla ”hola” och ”námaste” redan i tonåren. Bekväma små rackare. Nä, tacka vet jag 60- och 70-talets motorburna ungdom. Vi som växte upp med EPA-traktorer och hårt pimpade Fort Escorts vet att bilen är det ultimata frihetsverktyget. Och när vi står där och provsmakar bourbon i Knoxville i morgon ska jag tänka på dem, där de sitter och äter uttorkade baguetter till överpris och blir utstirrade av ilskna knarkhundar och sura TSA-tjänsteman.

Med denna lilla rant sätter vi också punkt för randandet här. Jag önskar er en fröjdefull nationaldag och så hörs vi från Pennsylvania framåt onsdag.