• Publicerat 10 juni, 2017
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer

Är Stanley Cup-finalen över efter Pittsburghs dominanta uppvisning i torsdags? Knappast. Nashville har kniven mot strupen, men jag ser fortfarande att de kan vinna det här.

NASHVILLE (Hockeysverige.se)

Ja, nog var matchen i torsdags något av en besvikelse. Inte om man håller på Pittsburgh, naturligtvis, men som finalmatch betraktad var det en ganska ovärdig tillställning. För det blev ju egentligen aldrig någon match. Nashvilles chans att störa Pittsburgh i Pittsburgh var att hålla tätt och försöka få hemmalaget lite frustrerade och slå till när tillfälle gavs, men det var som om luften gick ur ballongen redan vid 1-0. Visst, i den första finalen var läget också 3-0 efter första perioden, men då hade Nashville varit det bättre laget och kom tillbaka i matchen i kraft av just det. I den femte matchen fanns det bara ett lag på banan och mycket till målchanser lyckades Nashville heller inte skapa.

Så visst, mycket måste bli bättre inför morgondagens match här i Bridgestone om det inte ska bli den sista matchen för den här NHL-säsongen. Och jo, logiken talar ju för att Pittsburgh kommer att bli en helt annan nöt att knäcka nu när alla tre storstjärnorna tycks ha kommit igång på allvar. De var verkligen fantastiskt bra och helt pardonlösa och Sidney Crosby är så otroligt läskig i såna lägen. Jag tror det var ett stort misstag av P.K. Subban att dra igång hela den här grejen med Listerinegate, lite på temat ”väck inte den björn som sover”. Även om det rent PR-mässigt var fullständigt genialt och värt applåder, såklart.

Ni har väl förresten inte missat

Pekka Rinne? Jag vet inte. Målen han släpper är knappast några tavlor, men hans uppdrag var å andra sidan att stå på huvudet och göra både rutinräddningarna och ett par omöjliga parader. Det var Nashvilles chans och det lyckades han inte. Rinne fick sämsta tänkbara start på matchen och jag tror Laviolette gjorde rätt som sparade honom redan efter första perioden. Jag räknar med att vi får se en helt annan Rinne här i morgon. Det var storyn i match tre och fyra och måste bli det även nu.

Men det är ocskå svårt att clincha en Stanley Cup. Det vet Pittsburgh från ifjol, när de misslyckades med bedriften i den femte matchen mot San Jose och släppte in två mål tidigt i matchen. Nashville har också varit ett helt annat lag på hemmaplan och det kommer knappast vara en mysig miljö att vara bortalag i här imorgon.

Så det finns en hel del som talar för att vi åker till Pittsburgh igen i början av nästa vecka. Och you know what they say about Game 7…

***

Det är fortfarande total silenzio stampa om vad som utlöste och sades under slagsmålet mellan Carl Hagelin och Viktor Arvidsson. Åtminstone från Hagelins sida. Han vill inte kommentera vad som sägs på isen.

Arvidsson menar dock att han bara gjorde som man gör i såna situationer och högg tag i första bästa kille. Jag påpekar att det kanske var tur att det var just Hagelin.

– Ja, jo, vi är ju i samma viktklass, säger han och döljer ett litet leende.

Filip Forsberg är sammanbiten och fokuserad på isen, men verkar vara på gott humör efter träningen i Bridgestone här på lördagsförmiddagen.

– Giganternas kamp, säger han om fighten mellan Hagelin och Arvidsson och utlöser vissa skratt i det svenska pressuppbådet.

– Jag stod ganska bra till där och det såg ut som om Hagelin skulle ta det, men sen kom Arvid tillbaka riktigt starkt så jag ger Arvid segern på poäng, säger han när Jonatan frågar honom om fighten.

Nashville har kniven mot strupen nu. Men Filip vet vad som väntar. Förra året var han i högsta grad bidragande till att Nashville vann inte bara en, utan två game six hemma i Bridgestone med just kniven mot strupen. Att de fick storstryk uppe i Pittsburgh tror han inte har så mycket med utgången av nästa match att göra.

– Klart 0-6 ser värre ut än 2-1, men det är samtidigt bara en match. De är på hugget och vi är inte riktigt med och så får de utdelning också. Det var deras bästa match så här långt och det hade vi väl räknat med, men vi måste vara bättre, säger Filip till Gunnar på Expressen.

Filip växer fram som en stor ledare i den här organisationen. Jag kan absolut se att han är en framtida lagkapten i den här klubben.

***

Så vilka vinner Stanley Cup egentligen? Det ser ut som Pittsburgh såklart, men jag och Bjurman hade gott om tid att diskutera det igår. Tio timmar, närmare bestämt. Vi gjorde ju på nytt om den fina roadtripen genom fem delstater och körde bil ner till Pittsburgh igår.

Bjurre har varit ute på nära nog ett dussin cupfinaler. Och först var han helt säker på att Pittsburgh skulle ta det. Sedan svängde han tillbaka till Nashville igen.

– Jag har en vision att Filip Forsberg avgör och vinner cupen åt Nashville i Pittsburgh, säger han någonstans i norra Kentucky.

Men när vi kommer fram till Nashville och återigen sitter på Martin’s BBQ har han ändrat sig igen, för fjärde gången på samma dag. Det luktar alltså game seven och overtime.

***

Fina små stories från gårdagens bilfärd:

– Prata inte så högt. De kan vara lite skeptiska till utlänningar här, säger Bjurman när jag står och flässar och babblar på en Denny’s i gränstrakterna mellan Ohio och West Virginia. Men den tesen motbevisas när tjejen på macken mittemot får höra att vi pratar utrikiska.

– Wow, from Sweden? That’s like the coolest thing ever, säger hon, uppriktigt entusiastisk över vår exotiska härkomst.

Så nu är det etablerat. De gillar visst utlänningar i Hicktown, USA.

I samband med det stoppet får också ljudsystemet i Jaguaren ett tuppjuck i form av en kortslutning eller liknande. Det innebär att XM-radion fastnar på Outlaw Country-kanalen och det går inte att byta. Och vi klagar ju egentligen inte, för det är den kanalen som rullat under 16 av de 20 timmarna i bilen ändå. Men som Bjurman säger:

– Tänk om en stackars hiphoppare hyr den här bilen efter oss.

När vi några timmar kör över the Mason-Dixon Line är problemet dock löst. Bilen är registrerad i Georgia och trivs naturligtvis inte i Yankeeland.

***

De älskar oss på Martin’s BBQ. Så mycket att de skänkte oss varsin fin keps igår och bjöd på stora delar av notan. Vi fick träffa och skaka hand med ägaren och han lovade att fixa VIP-loge och bästa servie nästa gång vi kommer dit. Så det ser alltså mycket ljust ut vad gäller organiserad resa till Nashville under nästa säsong, om man säger så. Vågar lova er att Coffe Mattisson och Predatorsfanatikern Max Strömberg Melin finns med då.

Det kan också ha varit så att jag diskuterade att öppna en Martins-filial i Stockholm…

***

Vi är lite matta i pälsen denna förmiddag. Det pågår alltså en av världens största countryfestivaler i stan och trycket ute på stan igår var helt sanslöst. Det blev några glas i goda vänners lag bland svenskarna i pressuppbådet och det syns på oss när vi anländer till rinken för Nashville träning.

Jonatan kommer fram och kramas och vill även av oklara skäl kela kind, vilket innebär att vi för ett ögonblick står och gnuggar våra skägg mot varandra. Många undrar nog vad fan det är frågan om.

Rykten om en romans oss emellan har nämligen redan uppstått. Jag landade in på hans hotell för en liten pre-game powernap innan matchen i torsdags, och Niklas Holmgren blev direkt misstänksam omkring det. Och Jonta var därtill ofin nog att filma mitt hängivna snarkande och sprida på sociala medier.

La vendetta e un piatto che va servito freddo, som italienarna säger. Hämnden serveras bäst kall.

***

Facetimar lite med min nioårige son efter träningen här i Nashville.

– Pappa, vet du vad man kallar någon som precis har börjat jobba på McDonalds?

– Nä?

– En nyburgare.

Grabben kommer gå långt.

***

Vilken nivå av tryck det kommer vara i Nashville inför matchen imorgon vågar jag inte tänka på. Över 100 000 besökare är här på countryfestival och det kommer bli TOTALT mayhem både på läktaren och på gatorna. Det är inte utan att man unnar ett sådant uppbåd en seger.

Blir det en sjunde match i Pittsburgh gör jag nog så att jag stannar kvar här nere även hela måndagen och tar mig norrut på tisdag. Inget ont om Pittsburgh, men den här stan är svårslagen. Jag är upp över öronen förälskad i den och förtrollningen sedan mitt besök i vintras har inte lagt sig.

Och en viktig fråga just nu: vem sjunger nationalsången på söndag? HELA den moderna countryeliten är verkligen här i stan och uppträder den här helgen, så bli inte förvånad om Brad Paisley eller Toby Keith eller någon annan höjdare kliver upp.

Jag hoppas fortfarande på Dolly Parton.

***

Nu ska jag ägna resten av eftermiddagen åt att skriva stories åt NHL.com, men detta kommer att ske från en solstol på det trevliga hotell där jag bor. Ishallar börjar man faktiskt få lite nog av nu. Även om detta naturligtvis är det mest fantastiska som finns.

Skål och trevlig helg!