• Publicerat 20 september, 2018
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
050607 Pengar, sedlar © Bildbyrån - 61911Foto: Bildbyrån

Hockey och pengar har varit en vattendelare i alla tider. En sak kan man dock konstatera: William Nylanders kontraktsförhandlingar med Toronto Maple Leafs rör tydligen upp känslorna lite extra i det svenska folkhemmet. 

Hockeydiskussioner om pengar och marknadskrafter har blivit lika infekterade och trista som inrikespolitik. Det är i princip anledningen till att jag inte orkat skriva åsiktskrönikor på väldigt, väldigt länge. Jag har liksom tyckt färdigt, jag har spikat mitt partiprogram och känner inte att jag hittar särskilt många fler vinklar på det hela. Vi i den här lilla ankdammen av svenska hockeyälskare känner tack vara sociala medier varandra så väl nu för tiden att vi också vet på förhand precis vem som tycker si och vem som tycker så. Att jag skulle hålla med Marcus Leifby om vad som är bäst för utvecklingen av Hockeyallsvenskan är ungefär lika sannolikt som att Gunnar Hökmark och Anders Lindberg skulle författa en gemensam debattartikel om marginalskatten. Vem som tar en idealistisk vänsterposition och vem som tar en marknadsorienterad högerposition är rätt så förutsägbart. Sällan eller aldrig avviker någon från sin ordinarie ståndpunkt, inte heller jag. Och så slutar det alltid med någon form av bråk – antingen blir det tjurigt med en branschkollega så att man måste gå och brösta upp sig lite extra bland kakfaten på nästa upptaktsträff. Eller så får man ägna kvällen åt att kivas med retweetande meningsmotståndares arga svansar.

Jag vet liksom redan på förhand vilka som kommer att retweeta och skriva ”Bra av Sibner om ditten och datten”. Hej Enestubbe, Rylander, Leman, Linus och en trogen skara svenska NHL-fans! I andra flöden kommer jag bli kallad för hockeyhatare och hjärndöd kapitalist. Hej Leifby, Lagnelius, Niilimaa och typ alla i Tingsryd! Vi ser på saker lite olika, men kan vi fortfarande ta en kaffe och prata hockey om vi skulle ses?

Men likväl – åter till föremålet för denna redaktionella comeback: William Nylander.

Toronto Maple Leafs har angenäma problem. Laget kryllar av unga stjärnor, vilket är det angenäma. Problemet? De har alla kommit fram samtidigt. I tre år har de tjänat långt under och producerat långt över sina marknadsvärden till en av kollektivavtal fastslagen maxlön. Det här får vi inte glömma. NHL har i den bemärkelsen tydligt solidariska regelverk. En spikad procentsats av NHL-klubbarnas intäkter är öronmärkt för löner och ett annat system ser till att de rika klubbarna också delar med sig till de sämre bemedlade.

Nu ska tre av stjärnorna för första gången förhandla om ersättning för de kommande sex, sju åren. I år är det William Nylander, nästa år Auston Matthews och Mitchell Marner. Om inte klubben lyckas med detta pussel kommer de med stor sannolikhet bli tvingade att byta bort en av dem. Hade Nylander spelat i säg Colorado eller New Jersey hade han redan haft klart med ett kontrakt i den nivå han nu efterfrågar och alla hade kunnat gå vidare och prata om Nylanders drömlön, med påföljande diskussion om hur många sjuksköterskor han kunnat försörja.

Men William Nylander är först ut, och hans kontrakt hamnar därmed extra mycket i fokus. Dessutom är han inte nordamerikan, vilket fortfarande 2018 kan vara en nackdel där borta. Enligt uppgift har han erbjudits 63 miljoner kronor om året. Givet hans prestationer hittills och de kontrakt som delats ut till jämbördiga spelare siktar hans representation på någonstans runt 74 miljoner. Sannolikt kommer parterna att mötas strax söder om mitten.

I normala fall skulle en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare enligt svensk tradition alltid rendera rubriker som tog arbetstagarens parti. Men nu råder snarare konsensus om att Nylander är en girig snorvalp som vägrar träna innan han fått betalt. Redan i förra veckan lanserade SVT:s webb situationen just som sådan. ”Nylander saknas efter lönetvist”, var rubriken när Leafs öppnade träningslägret utan Nylander förra veckan. Forne backtuffingen Anders Broström sa sin åsikt på Facebook, intervjuades i ärendet utifrån ett ideologiskt perspektiv och så var det hela liksom igång.

Strejkar Nylander från träningslägret eftersom han inte tycker sig få skäligt betalt? Nej. Givetvis kan han inte ansluta till träningslägret förrän ett nytt kontrakt är på plats, det förstår alla. Spelaren kan inte riskera att bli skadad utan att ha säkrat sin framtid. Och klubben har ännu mindre att vinna på att låta honom riskera sin hälsa. Även om Nylander skulle vilja så finns det inte på världskartan att Leafs skulle låta honom sätta sin fot på isen. Med eller utan kontrakt har han nämligen som restricted free agent ett mycket stort handelsvärde, en så kallad ”tillgång”. En 22-årig forward av William Nylanders kaliber skulle troligtvis inbringa en äldre NHL-back av hög kaliber och några fina draftval i en trejd. En William Nylander med avslitet korsband, utpetat öga eller svår hjärnskakning skulle inte inbringa något alls.

Men ändå är det Nylander som är girig. Och nu har det tydligen gått så långt att Börje Salming ska engagera sig i saken:

– Det är inget skitkontrakt de erbjuder honom, det är ett jättebra kontrakt, och pengar är inte allt. William är en jättefin kille och jag vet inte om det är någon annan som ligger bakom kraven. Men jag ska ringa honom under dagen, säger Salming till Expressen.

Ja, Nylander är en jättefin kille. Någon annan ligger såklart bakom kraven, eftersom NHL-spelarna själva tack och lov inte förhandlar sina egna kontrakt. Det hade varit en munsbit för varje hugad general manager, det. Och 63 miljoner är verkligen inget skitkontrakt.

Men var går gränsen för vad som är ett skitkontrakt? 15 miljoner? 20 miljoner? Vore ens 6 miljoner en skitlön för att spela hockey? Om du frågade tio tusen hockeyungdomar om de skulle vilja spela hockey på heltid för den summan så hade nog alla sagt ja.

Att värdera hockeyspelare mot andra yrkesgrupper är milt sagt klurigt, för i så fall måste vi ju börja ifrågasätta ersättningen för de uppemot 500 professionella svenska hockeyspelare som alla har bättre betalt än sjuksköterskor, lärare och poliser och jag tror ingen av dem skulle vilja hävda att de gör mer nytta för samhället än personal inom skola, vård och omsorg.

Här handlar det istället om vad man jämför med.

För en månad sedan skrev Green Bay Packers 34-årige quarterback Aaron Rodgers ett fyraårskontrakt värt 1,2 miljarder svenska kronor. Sug på den. En komma två miljarder. Det är 300 miljoner per år, minst 15 miljoner kronor per match och i den jämförelsen bleknar ju NHL-spelarnas löner rätt så ordentligt. Tillför Aaron Rodgers mer till världen än William Nylander? Mer än en sjuksköterska? Rimlighetsgraden kan alltid vägas mot något annat.

Det förväntas också alltid att idrotten ska vara mer ädel än andra kulturformer när det kommer till pengar.

”Idrott håller man på med för att det är kul.”

Ja, 99,9% av alla idrottare tjänar aldrig en krona. Så måste det fungera. Det är i förlängningen stora grupper av människors passion för sporten som finansierar elitspelarnas löner. Men principen att idrott är något man i första hand sysslar med för lustens skull borde väl i sådan mån även gälla för teater. Kända musiker och skådespelare hyllas tvärtom ofta för sitt stora engagemang i samhällsfrågor. Men Will Smith fick 900 miljoner kronor för sin roll i Men in Black 3 och hade han erbjudits futtiga 63 miljoner kronor för att hoppa i kostymen och slåss mot rymdvarelser så hade filmen garanterat aldrig blivit gjord. Vilket i och för sig hade varit lika bra, men ändå.

Det finns andra komponenter i det hela också. Nylander har även press på sig från andra håll att inte acceptera för låga bud, eftersom det sätter ribban för andra. Bland annat från spelarfacket, som har en rejäl apparat tillhands för att stödja sina spelare i löneförhandlingar och vill trygga att spelarna i alla lägen driver på för att maximera sina villkor. En form av solidaritet, om man vill.

Inte heller är det så att Nylander rånar någon fattig. De pengar han kräver landar inte i fickorna på arenapersonalen. En lägre lön sänker inte biljetterpriserna för fansen. Inte heller går de till sjuksköterskor, ungdomsishockey eller damlag. I det här fallet går varenda krona som inte landar i Nylanders ficka istället rakt ner i fickan hos Auston Matthews och Mitchell Marner.

Historiskt sett har svenskar varit väldigt benägna att tacka ja till låga löner. Flera av NHL:s just nu bästa kontrakt innehas faktiskt av just svenskar. Mattias Ekholm. Calle Järnkrok. Filip Forsberg. Viktor Arvidsson. Och då har vi inte ens lämnat Nashville. Victor Hedman är inget annat än ett fynd sett till vad Drew Doughty får. Erik Karlsson fick så här i efterhand småpengar för sju år i Senators, dagen innan han vann sin första Norris Trophy. Till den här skaran namn lägger vi en rad andra spelare.

Vi såg inte motsvarande girighetsdiskussion när Hampus Lindholm och Rickard Rakell förhandlade färdigt sina kontrakt. Rakell skrev på den 14 oktober, Lindholm den 27 oktober. De satt alltså i ”tvist” en bra bit in på NHL-säsongen, men jag kan inte minnas att Teemu Selänne eller Scott Niedermyer kallades in för att försöka prata grabbarna tillrätta.

Kanske borde vi istället sluta upp i en unison hyllningskör till Nylanders solidaritet mot det svenska folket? William är svensk, bor i Sverige på somrarna, lär förvalta delar av sitt kapital här och en lönedollar i hans ficka kommer alltså med betydligt större sannolikhet svensk välfärd tillgodo än en lönedollar hos Matthews eller Marner. Fråga till exempel näringslivet i Örnsköldsvik om de tycker sig ha haft nytta av de nordamerikanska hockeymiljoner som ramlar in i husbyggen och hotellprojekt med jämna mellanrum?

Just här finns kanske problemet.

Nylander har inte den där helyllenorrländska bruksortsprofilen. Han är uppvuxen på NHL-rinkar i en ekonomiskt oberoende familj, hans talang är inte i första hand en produkt av den svenska breddidrottens dygder och ända sedan han var 16 år har han också varit en populär hackkyckling långt bortom sans och balans. Jag har suttit på nära håll och hört det själv, på JVM och vid NHL-draften och i andra sammanhang. Stundtals har det faktiskt varit vidrigt i nivå med när Zlatan minsann skulle veta sin plats i det svenska folkhemmet.

De gånger jag själv träffat honom, i och utanför hockeysammanhang, har jag mest slagits av hur snäll och ibland lite blyg han är, och hur mycket han verkligen älskar att spela hockey. Man får tycka vad man vill om miljardrullningen och fördelningen av godbitarna inom underhållningsformer som sport, film och musik. Men det är en annan diskussion, och William Nylanders fel är det definitivt inte. Hade förutsättningarna varit som på Salming och Broströms tid vågar jag lova att han gladeligen hade spelat hockey för en bråkdel av den ersättning som nu diskuteras.

Precis som alla andra NHL-spelare.