• Publicerat 26 december, 2015
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
BB150104JM035 Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

31 december 2006.
En övertidsförlust mot USA efter ett avgörande powerplay-mål av Jack Johnson. Det var senaste gången Juniorkronorna gick förlorande ur en gruppspelsmatch på JVM. Mer än någonting annat är de 32 raka segrarna ett bevis på den fantastiska utveckling svensk juniorhockey har upplevt under den senaste åtta turneringarna. Samtidigt har Sverige bara tagit ett enda JVM-guld under den perioden, ett annat bevis för hur tuff konkurrensen är på den absoluta världstoppen. 

Det är också något vi måste ha med oss inför årets turnering. Sverige må ställa up med ett av de bästa juniorlandslag man någonsin kunnat sätta på is i ett JVM. Att förvänta sig att det här laget ska vara med och slåss om medaljer är givet, men att utmåla dem till stor guldfavorit är att ignorera att det finns fler riktigt bra lag i den här turneringen. Bara att spela i samma grupp som både Kanada och USA – för första gången sedan 2006/07 det också – blir en utmaning så god som någon.  

I min värld finns det så många som fem guldkandidater i Helsingfors. Utöver Sverige skulle jag vilja påstå att varken Kanada, USA, Ryssland eller värdnationen Finland kan avskrivas. Dessutom finns tjeckerna med som en otäck överraskning i bakgrunden, inte kapabla att vinna guld, men definitivt bra nog för att fälla något av storlagen i en kvartsfinal. Ovisst är med andra ord bara förnamnet.

För att Sverige ska vinna guld krävs det inte bara att lagets stjärnspelare levererar och spelsystemet klaffar. Det blir även otroligt viktigt att gruppen blir tajt och har förmågan att visa karaktär när det går dem emot. Juniorkronorna som vann JVM i Calgary 2012 var långt ifrån det mest skillade eller stjärnfyllda lag Sverige satt på isen i en turnering. Däremot hade det karaktärerna, envisheten och gemenskapen som krävs för att bli framgångsrik under en kort och oviss turnering. Johan Larsson, Patrik Nemeth, Joakim Nordström, Johan Sundström och Max Friberg var inga finlirare, men de lät sig aldrig förnekas. Jag minns inte minst den helt osannolika gruppfinalen mot Ryssland på nyårsafton 2011 där Sverige var så pinsamt utspelade efter en period att jag på allvar satt och undrade om det kunde bli tvåsiffrigt i baken. I stället förvandlades 0-3 till 4-3 efter Joakim Nordströms övertidsmål. 

Det spektakulära genrepet mot Kanada i onsdags, där 1-5-underläge efter två perioder förvandlades till 6-6 innan det blev stryk med 6-7, gav trots de uppenbara skönhetsfläckarna positiva vibbar. Jag ska inte överdriva betydelsen av insatsen i en träningsmatch, men gillade att svenskarna kavlade upp ärmarna i tredje perioden och inte bara kastade in handduken vilket många skulle göra i den situationen. För även om det defensiva spelet var en smärre katastrof mot Kanada är det något som är betydligt enklare att åtgärda än bristen på inställning och vilja.

Kravbilden på årets lag är ganska enkel: allt annat än semifinal är ett fiasko, allt annat än medalj en stor besvikelse. Utöver det beror allt på omständigheter. Förlust i en bronsmatch mot Slovakien är smärtsamt på ett helt annat sätt än om motståndet heter USA. Mitt tips? Juniorkronorna går till final – men förlorar mot USA.