Uffe Bodin har läst Bill Keenans bok "Odd Man Rush" – om sin tid som spelare i Hockeyettan.

För att vara son till en bibliotikarie läser jag alldeles för få böcker. Det blir någon deckare här och någon fackbok där, men aldrig med den kontinuitet jag skulle vilja för att leva upp till bilden av bildad och påläst. Den mesta av läsningen sker på sommarhalvåret när hockeysäsongen inte stör dygnsrytmen. En tumregel jag haft tidigare under åren är att inte försöka läsa så många hockeyböcker just under den här tiden av året, mest för att få någon slags mental semester från sporten som upptar så stor del av livet. Den senaste veckan har jag brutit mot den regeln. Dels för att boken i fråga legat och retat ögat på nattduksbordet så länge, dels för att innehållet gjort mig genuint nyfiken.

”Odd Man Rush – a Harvard kid’s hockey odyssey from Central park to somewhere in Sweden with stops along the way” är inte den där vanliga nordamerikanska hockeyboken om en supertalangs väg till stjärnorna och alla bakslag, uppoffringar och incidenter som inträffat längs vägen. Nej, i stället är den skriven av och handlar om Bill Keenan, en ordinär forward uppvuxen på Manhattan som får en lovande collegekarriär på Harvard University totalkvaddad av en rad allvarliga skador. Men trots en examen från ett av världens mest prestigefyllda lärosäten kan inte Keenan släppa sin passion för sporten, gå vidare och satsa på en civilkarriär. I stället tar han chansen att flytta till Europa för att få möjlighet att förverkliga drömmen som heltidsanställd hockeyspelare.

Resan tar honom först till Belgien, sedan till den tyska tredjedivisionen innan han slutligen gör två säsonger i Hockeyettan, först i Lindlöven i det lilla samhället Lindesberg några mil utanför Örebro, och sedan i Kramfors utanför Örnsköldsvik. ”Odd Man Rush” är allt annat en berättelse om hockeyglamour, i stället tar Bill Keenan med läsaren på en resa genom hockey-Europas bakgårdar, de kulturkrockar och otroligt fascinerande karaktärer han stöter på längs vägen.

Hur mycket i historien som är sant och hur mycket som är uppdiktat är svårt att svara på. Långa konversationer och anekdoter är återgivna med en precision som får det att kännas som mer än bara en vanlig biografi. Det som gör boken extra läsvärd är Keenans självdistans och dråpliga humor. Till skillnad från uppblåsta stjärnor med överdimensionerade egon – Tjena, Jeremy Roenick! – är Keenan väl medveten om sin position i hockeyvärldens hierarki och har inga problem att spela på det. Genomgående är det hans passion för sporten som tar honom till platser han aldrig trodde att han skulle se. Det geografiska avståndet mellan Lindehov/Latbergshallen och Madison Square Garden är ungefär lika långt som det hockeymässiga avståndet mellan Hockeyettan och NHL och det gör Keenan ingen hemlighet av, även om drömmen om NHL aldrig tynar bort helt och hållet.

Det andra som sticker ut är hur han fångar jargongen i ett omklädningsrum, som antagligen är sig lik vilken nivå det än handlar om. Den kan vara exakt lika barnförbjuden och obscen som fördomarna gör gällande ibland, men Keenans återgivning av den är ärlig och genuin, inte sådär tillrättalagd som vissa vill få det till. Om det är positivt eller negativt är upp till läsaren själv att avgöra. Själv tycker jag att det ökar trovärdigheten.

I samband med att jag läste boken hade jag e-mejlkontakt med författaren själv. Han avslöjade då att han faktiskt håller på att göra om boken till ett filmmanus, med fokus på den delen av historien som utspelar sig i Sverige. Enligt Keenan har flera producenter och agenter visat intresse för att hjälpa honom att ta projektet vidare. Mycket beroende på ”den exotiska tjusningen” som Sverige har i USA, ”inte minst beroende på sina kvinnor”, som han uttrycker det.

Det låter spännande – så länge det inte blir något i stil med den synnerligen trötta och klyschiga serien ”Welcome to Sweden” som sändes härom året.

Ni kan följa Bill Keenan på Twitter här och läsa mer om hans planer där:
https://twitter.com/billkeenan86