Sean Averys NHL-karriär kom att präglas av incidenter på och utanför isen. Han förvandlades snabbt till NHL:s mest avskydda spelare. Men var han ett sådant svin som rubrikerna lät antyda? I självbiografin ”Ice Capades – A Memoir of Fast Living and Tough Hockey” framträder en lite annan bild av den mytomspunna mannen.

Det är lätt att titta på Sean Averys NHL-karriär och alla skandaler och glömma att han var en hygglig hockeyspelare i sina bästa stunder. Kilo för kilo en av de tuffare spelarna som har snört på sig ett par skridskor i NHL under de senaste 10-15 åren. För trots att han i första hand var en agitator som hade förmågan att driva motståndare till vansinne hade han helt okej skills för att vara en tredjekedjespelare i NHL.

Det var inte bristen på skicklighet som gjorde att Sean Avery valde att lämna hockeyn innan han ens hade fyllt 32 år. Det var snarare hans ”avvikande” personlighet som lade grund för den tidiga pensioneringen. Att ha en personlighet som sticker ut ur mängden är ingen tillgång för en hockeyspelare som vill nå framgång i NHL. Det handlar om att rätta in sig i ledet, att inte sticka ut eller ens ha en ärlig åsikt om någonting över huvud taget.

SKICKAS PÅ REHAB – FÖR PLUMPT UTTALANDE

Är det något som slår mig efter att ha läst Averys självbiografi ”Ice Capades – A Memoir of Fast Living and Tough Hockey” är det just hur stereotyp hockeyvärlden är. Sean Avery är inte guds bästa barn. Han gör och säger en hel del saker som får mig att vilja gömma ansiktet i händerna. Men han är samtidigt bra på att synliggöra dubbelmoralen och hyckleriet som finns i hockeykulturen. Inte minst i sin beskrivning av hur det gick till när han blev avstängd och skickad till Kalifornien på ”rehab” för sitt plumpa uttalanden om ex-flickvännen Elisha Cuthbert och hennes förhållande med Dion Phaneuf. Samtidigt som han hamnar där för att ”komma till rätta med sina aggressioner” finns det exempel på spelare som slår sina fruar, tar droger och använder nedlåtande språk om homosexuella och färgade på isen – utan att tas i örat av NHL.

För Sean Avery blev bristen på kreativt utrymme i slutändan för mycket. Allt kulminerar när John Tortorella blir coach i New York Rangers. Avery beskriver Tortorella som en maktfullkomlig despot som inte bara ville styra sina spelare på isen, utan även utanför och påverka deras privatliv. Avery känner sig kvävd och slutar tvärt, mitt under säsongen 2011/12.

ALKOHOL, DROGER & SEXUELLA ESKAPADER…

Skandalstoff då? Jo, visst finns det en och annan rövarhistoria i den här boken. Det blir en hel del upptåg utanför isen. Alkohol, droger, sexuella eskapader – och en rakt igenom genuin känsla av ärlighet. Sean Avery må i mångt och mycket vara en skitstövel, men han framstår i alla fall som en rättfram skitstövel. Han håller inte igen i sina beskrivningar av lagkamrater och tränare han inte gillar samtidigt som han visar stor respekt och kärlek för dem som betytt mycket för honom som hockeyspelare, legendarer som Chris Chelios, Brett Hull, Brendan Shanahan och Kris Draper.

Har man ett stort NHL-intresse och har följt Sean Averys karriär är det här en klart läsvärd bok. Men den fyller kanske framför allt syftet i att beskriva outsiderns roll i den moderna, tråkigt homogena idrottsvärlden. Oavsett vad man må ha tyckt om Sean Avery och hans motiv var han en färgklick i en ganska grå skara spelare i NHL.