• Publicerat 18 december, 2017
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
JOBBIGT LÄGE. Roberto Luongos Florida Panthers har blivit ett kroniskt bottenlag i NHL.Foto: Getty Images/Mike Ehrmann

Det är fegt att sparka på de som redan ligger. Men när en NHL-klubb är så provocerande dåligt skött som Florida Panthers har varit de senaste åren kan jag inte låta bli att känna en viss skadeglädje när de laget havererar.

NHL har sin beskärda del av sorgebarn. Vi har Arizona Coyotes och Carolina Hurricanes, deras tomma läktare och återkommande flyttrykten, Buffalo Sabres och deras återkommande oförmåga att omge Jack Eichel med en tillstymmelse till kvalité, New York Islanders och arenaproblemen och Ottawa Senators och Calgary Flames, vars ägare på ett mot fansen respektlöst sätt använder sina klubbar som flyktiga brickor i arenaförhandlingar.

Och så har vi klubben som på något jäkla sätt lyckas trumfa dem allesammans – Florida Panthers.

Panthers firar 25 år som NHL-klubb under 2018. Frågan är bara vad det finns att fira. Det som började rätt lovande, med en Stanley Cup-final mot Colorado Avalanche redan under klubbens tredje säsong i ligan 1995/96, har förvandlats till en utdragen fars som gör att det är förvånande att klubben fortfarande existerar.

Under 2000-talet har man varit i slutspel tre gånger – på 17 försök. Inte vid ett enda av de här tre tillfällena har man tagit sig förbi första rundan. Det kommer man inte att göra den här säsongen heller. Redan nu vågar jag lova att det inte blir något slutspel.

På ett och ett halvt år har klubben lyckats rasera något som såg rätt lovande ut genom att vända ut och in på hela organisationen. Flera gånger om.

2015/16 satte Panthers klubbrekord genom att spela in 103 poäng i grundserien. En John Tavares i storform kom i vägen för en slutspelsframgång. Laget gjorde sorti ur slutspelet redan i första rundan efter 2–4 i matcher mot New York Islanders.

Inför säsongen därpå uppstod en maktkamp i klubbledningen. Det resulterade i att Dale Tallon tvingades lämna över rollen som general manager till Tom Rowe. Han sparkade i sin tur coachen Gerard Gallant 22 matcher in på säsongen – och ersatte honom med sig själv. Samme Gallant som alltså hade lett klubben till rekordsiffror ett halvår tidigare.

Förra säsongen blev också en enda lång tortyr för de få fans som fortfarande orkade bry sig om laget. Panthers missade slutspel med bred marginal, vilket ledde till ännu en ommöblering i organisationen. Vips så var Dale Tallon tillbaka som general manager och Tom Rowe förpassad till en låtsasroll som ”senior advisor”.

För att verkligen understryka att han satt på tronen igen gjorde Tallon allt för att markera revir. Spelare som hade tillkommit under Rowe-eran skulle till varje pris bort – oavsett hur de hade presterat. Det medförde att Tallon gjorde 30-målsskytten Jonathan Marchessault tillgänglig för Vegas Golden Knights i expansionsdraften samtidigt som man med alla knep och medel försökte skänka bort Reilly Smith och backen Jason Demers.

Och vet ni vad – han lyckades.

Golden Knights plockade villigt upp både Marchessault och Smith medan Demers trejdades till Arizona i utbyte för utfyllnadsforwarden Jamie McGinn. Marchessault toppar Vegas interna poängliga och har snittat en poäng per match så här långt. Smith är fyra i samma poängliga med 25 poäng på 32 matcher.

Uppgifter har gjort gällande att Tallon hade press på sig från ägarna att dra ned på lönebudgeten inför den här säsongen. Det skulle kunna förklara en del av förändringarna, om det inte vore för att Jonathan Marchessault med sina 750 000 dollar i lön är en av ligans billigaste spelare sett till dollar per poäng. Och att Panthers har kvar en hel del andra överbetalda spelare som varken gör från eller till.

I slutändan är det tragiskt, löjeväckande och rent av patetiskt hur klubben har skötts.

För i grund och botten har Panthers en stark kärna med Aaron Ekblad och Aleksander Barkov i spetsen. Tillsammans med Jonathan Huberdeau och Jevgenij Dadonov utgör finländaren Barkov en av ligans mest spännande kedjor. Det finns även en riktigt bra andrecenter i Vincent Trocheck. Men utöver det är Panthers forwardsuppsättning en öken.

Så föreställ er då själva om man behållit Marchessault och Smith och placerat dem på Trochecks kanter. Det må vara hypotetiskt, men jag tror inte för en sekund att Panthers hade varit ett av ligans sämsta lag om man hade kunnat behålla dem.

Och mitt i det här har vi stackars Roberto Luongo. 38-åringen, som fortfarande är en gångbar målvakt när kroppen håller, är sannerligen värd en bättre avslutning på vad som kan visa sig vara en hall of fame-karriär. Det är rent ovärdigt att en sådan spelare ska behöva mögla bort i en klubb som inte ser ut att vara på väg någonstans sportsligt.

I framtiden borde Florida Panthers fungera som ett avskräckande exempel för andra klubbledare. För så här går det för en klubb när ego, småsinthet och trångsynthet får företräde framför kontinuitet och långsiktighet.

LÄS ÄVEN: Revanschen – sänkte forna klubben efter att ha ratats: ”Otroligt skön känsla”