• Publicerat 30 december, 2017
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
LIVET LEKER. Elias Pettersson kan lägga fjolårets dystra JVM-turnering bakom sig en gång för alla.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Dominant i SHL redan som 19-åring. Ändå hade jag vissa farhågor kring Elias Pettersson inför årets JVM. Tre matcher in i turneringen kan vi konstatera att det var förhastat. Det har lossnat för killen och det är så jäkla kul att se.

”Förra året är bortglömt nu”, betonade Elias Pettersson när han intervjuades av SVT:s Dusan Umicevic efter 7–2-segern mot Schweiz i kväll.
Ja, det är tveklöst hög tid att sluta sparka på den där döda hästen nu. Men innan jag gör det en gång för alla vill jag bara använda den för att sätta scenen här.

Det var nyårsafton i Montréal under fjolårets JVM-turnering. Sverige hade just slagit Tjeckien med 5–2 och säkrat segern i gruppen. I den mixade zonen pustade Elias Pettersson ut. Efter en frustrerande start på turneringen för honom personligen hade han äntligen inkasserat sin första JVM-poäng. En andraassist på Rasmus Asplunds 1–0. Inte mycket för en spelare av hans kaliber, kanske man skulle kunna tro, men det rådde ingen tvekan om att det betydde otroligt mycket för honom.
– Det har varit väldigt frustrerande. Jag har haft lite svårt att sova, tänkt väldigt mycket vad jag kan göra bättre och sedan har jag försökt göra det nästa match och så har det ändå inte gått. Det har varit jobbigt faktiskt. Jag försöker alltid göra mitt bästa varje match och de första tre matcherna har det inte gått, men det var skönt att det vände nu, erkände han.

Som någon som har en förmåga att älta detaljer in absurdum kan jag relatera till Elias Pettersson och varför det knöt sig för honom i den turneringen. Jag tror säkert att han och många andra unga hockeyspelare med honom bryr sig om vad som skrivs och sägs om honom och hans insatser. Men det är alltid pressen inifrån som är störst. Och har man som Elias Pettersson byggt ett rykte om sig att vara en spelare som levererar poäng, ja då är det egentligen det enda som räknas.

ETT LÅNGFINGER I PLYTET PÅ OSS SOM HAR TVIVLAT

Medan Elias Pettersson fortsatt att överträffa alla högt uppsatta förväntningar på hemmaplan har det inte gått lika smidigt internationellt. Under sommarens U20-turnering i Plymouth, Michigan lämnade han isen poänglös i fyra raka matcher innan en skada stoppade honom från vidare spel. Scouterna jag pratade med efteråt vittnade om att det såg ut som att det hade knutit sig för honom även där. Det var nästan som om det fanns någon slags förbannelse på liten rink.

Det här i kombination med sjukdomsbesvären inför årets turnering gjorde att jag kände en viss tvekan kring att JVM-haussa Pettersson på det sätt som man borde haussa en junior som leder SHL:s poängliga. För allt det där som han gör så bra hemma i Sverige hade aldrig manifesterat sig internationellt. Inte förrän nu.

Redan när han fick utdelning i JVM-premiären mot Vitryssland kände jag en slags lättnad. För teorin har hela tiden varit att får han bara en bra start, känner sig bekväm och kan radera fjolårets nesliga turnering ur systemet, då kommer det att gå bra. Och ja, tre matcher in i turneringen toppar han poängligan tillsammans med USA:s Casey Mittelstadt med sina sex poäng (4+2). Klassmålet i kvällens match mot Schweiz var det där sista utropstecknet som saknades. Ett långfinger i plytet på oss som har tvivlat.

Det känns underbart att äntligen få se Elias Pettersson släppa loss på den här nivån. Måhända att Sverige fortfarande har betydligt tuffare motstånd framför sig i turneringen, men det är tveklöst en start som bådar gott både för laget och dess poängkung. Så jo, visst är det där sablans fjolåret bortglömt. Viva 2018!