• Publicerat 3 januari, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
SAKNAD. Lias Anderssons skada kan bli Juniorkronornas fall i JVM:s guldjakt.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Kvartsfinalen mot Slovakien lämnade fler frågor än svar inför semifinalen mot USA. Men framför allt lämnade det oss med en gnagande oro kring Lias Anderssons framtid i JVM-turneringen. Utan honom är det svårt att se att Juniorkronorna ska ha en ärlig chans att vinna guld, skriver Uffe Bodin.

Det var en äcklig känsla redan på förhand. Ett svenskt lag vars toppspelare gått ned sig i sista gruppspelsmatchen mot Ryssland och ett Slovakien som visat sig vara en obehaglig överraskning för både USA och Finland. Farhågorna besannades. Efter en förhållandevis stabil inledning på matchen och två viktiga mål tappade Juniorkronorna kommandot och såg stundtals rejält tagna ut av stundens allvar.

All heder åt slovakerna, deras inställning och aldrig sinande energi. De gjorde det mesta rätt utifrån sina förutsättningar. Men likväl som de gjorde en bra match var andra halvan av kvartsfinalen krampaktig, stel och nervös för svensk del. Det var många som höll sina klubbor lite för hårt.

3–2-segern kom med ett nödrop och var mer än något annat en lättnad.

Vore det inte för en stark sista utpost i Filip Gustavsson och en sprudlande energikedja med Tim Söderlund, Isac Lundeström och Oskar Steen tror jag inte att Sverige hade varit klart för semifinal nu.

Gustavsson var lugnet i stormen som drog in mot det svenska målet i tredje perioden. Hans pondus och stoiska lugn ingav ett förtroende som kändes en välbehövlig valium mitt i nervositeten. Ska Sverige ta sig till final blir han lagets i särklass viktigaste spelare.

För det kommer att krävas en målvaktsinsats utöver det vanliga för att besegra USA på torsdag.

Formationen med Söderlund, Lundeström och Steen var otvivelaktigt ljuset i nattens mörker. Medan de tilltänkta fixstjärnorna Alexander Nylander och Elias Pettersson gått vilse de två senaste matcherna har energikedjan sett till att ge Sverige spets framåt. Särskilt glädjande var det att det äntligen lossnade för Lundeström. Efter en fin höst med Luleå i SHL hade ett anonymt gruppspel och har varit en besvikelse. Fram till i natt. Nu kunde hans bägge mål inte ha kommit lägligare.

Söderlund är alltid underhållande att se eftersom han inte har några spärrar i sitt spel och Steen visar gång på gång hur bra hans raka, kvicka spel fungerar i den här typen av turnering,

Men plustecknen till trots landar jag i slutändan på minus. I takt med att motståndet har blivit bättre och matcherna tätare har fler och fler svenska spelare försvunnit ut i periferin. Nylander och Pettersson är inte ensamma. Rasmus Dahlin kom inte heller till sin rätt i natt och Axel Jonsson Fjällby och parhästen Marcus Davidsson var inte heller så framstående som vi blivit bortskämda med tidigare i turneringen.

Att Lias Andersson inte kunde avsluta matchen är ändå det mest oroväckande.

Han såg hämmad ut större delen av kvartsfinalen innan han följde slutskedet av matchen från bänken. Han kommer knappast att hinna bli i närheten av hundra procent innan den här turneringen är över och det fyller mig med tvivel.

Kaptenen har varit loket som har dragit förstakedjan framåt. På så vis är det kanske ingen överraskning att Nylander och Pettersson blivit ännu mer osynliga när han inte kan prestera. Lias lämnar ett gigantiskt hål efter sig och kommer han inte till spel mot USA, då ser jag Sveriges segerchanser som väldigt små i semifinalen. Så viktig tycker jag att han är för det här laget.

Det man kan hoppas på är att underdogrollen som Juniorkronorna nu hamnat i för första gången i turneringen kan göra dem gott. Pressen kommer till största delen att ligga på USA som regerande världsmästare och hemmanation. Kanske kan det hjälpa svenskarna att spela mer avslappnat och mindre stressat.

USA gjorde ingen toppinsats mot Ryssland i sin kvartsfinal, men har fler potentiella matchvinnare än vad Sverige och känns som en tyngre guldkandidat. Både sett till prestation så här långt och personal.

Speciellt när Juniorkronornas kanske viktigaste utespelare är långt ifrån hundraprocentig – eller kanske inte ens kommer till spel.