• Publicerat 6 januari, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
FÖRKROSSAD. Timothy Liljegren deppar efter finalförlusten mot Kanada.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Jag vet inte om det går att mäta bitterhet på en skala. Nattens finalförlust mot Kanada slog i alla fall i taket. Men trots att de svenska spelarna inte klarade av att gå hela vägen består årets upplaga av Juniorkronorna av 23 hjältar. Och ännu en gång fick vi ett bevis för hur fortsatt ljus svensk hockeys framtid ser ut.

Den svenska natten var på väg att övergå till morgon när det stack till i hela bröstkorgen. En liten myra in framför mål och en styrning över mållinjen. Sedan en våg av smärta, frustration och uppgivenhet genom kroppen som yttrade sig i form av en djup suck följt av en jämrande svordom.

Med åren har jag blivit rätt bra på att inte låta känslorna ta över när jag ser Sverige spela hockey. Dels för att det är oprofessionellt att göra det på en pressläktare (där jag oftast befinner mig i de här lägena), dels för att inte låta känslor komma i vägen för det jobb man faktiskt har att utföra. I hemmets lugna vrå, långt från snålblåstens Buffalo, var det enklare att komma undan med den förträngda patriotism som gömmer sig någonstans på djupet.

Tyler Steenbergens 2–1 mål med 100 sekunder kvar av JVM-rysaren sved faktiskt mer än vad jag kunnat föreställa mig. Det beror inte per automatik på att det förlorande laget bar gulblå tröjor, utan snarare på sättet de har representerat den där tröjan under de senaste tio dagarna.

För är det något som i slutändan kom att prägla årets svenska upplaga av Juniorkronorna var det deras inställning, stolthet, kämpaglöd och höga smärttröskel. Det märktes framför allt på hur många spelare det var som svingade ovanför sin viktklass, killar vi inför den här turneringen knappt hade koll på visade att de kunde ta nästa steg på den här höga nivån. I ett lag med många stjärnspelare var det de tilltänkta vattenbärarna som klev fram när det behövdes som mest. Jesper Sellgren, Tim Söderlund, Oskar Steen, Axel Jonsson Fjällby… Listan över nya publikfavoriter är lång efter den här turneringen

Den största hjälten av dem alla var ändå Lias Andersson.

I tre slutspelsmatcher har vi sett honom kriga sig igenom en uppenbart smärtsam överkroppsskada. I kvartsfinalen mot Slovakien funkade det inget vidare, men i både semifinal och finalen stred han oförtrutet på. Som om inget hade hänt. Med vetskapen om vilken påfrestning den första veckan av 2018 måste ha varit för honom var det extra smärtsamt att se honom så förkrossad efter slutsignalen.

Att han kastade upp sin silvermedalj på läktaren var kanske inte det mesta genomtänkta han har gjort i sitt liv. Men tänker man på vad han har gått igenom är det svårt att förebrå honom. Jag vet inte hur ni var (eller kommer att vara) som 19-åringar, men själv kan jag utan att hymla erkänna att jag antagligen hade gjort något betydligt mer omoget om jag hade befunnit mig i Lias position under rådande omständigheter.

Det sägs att man sällan kommer ihåg en tvåa och generellt sett är det sant. Men jag kan inte tro annat än att den här upplagan av Juniorkronorna kommer att finnas i vårt medvetande en lång tid framöver. Deras mod, spelglädje och inställning har i alla fall satt djupa spår hos mig. Och säkert många andra. Den här kullen var ytterligare ett bevis på att svensk ishockey står sig stark och kommer att stå sig stark. Under många år framöver.

MITT ALL-STAR TEAM I JVM 2018

Målvakt:

Carter Hart, Kanada
Filip Gustavsson, som gjorde en fantastisk turnering, får ursäkta. Han hade förvisso en tuffare resa fram till själva finalen, men i mitt tyckte var Hart den stora skillnaden när kampen om guldet avgjordes. En mer mänsklig målvakt hade släppt några puckar till och förlorat matchen, men Hart behöll lugnet och även om skottstatistiken var missvisande sett till spelbilden var han den enskilt största guldhjälten för Kanada i natt.

Backar:

Conor Timmins, Kanada
Kanada hade JVM:s bästa backuppsättning och väldigt få svagheter i defensiven. Timmins var den som imponerade allra mest på mig. Både sett till hur han agerade försvarsmässigt, men också i sitt uppträdande offensivt. Framspelning till Tyler Steenbergens matchvinnande 2–1-mål i finalen höll högsta klass. Bara att gratulera Colorado Avalanche till att ha draftat två av JVM:s bästa backar i Timmins och Cale Makar, som också imponerade.

Rasmus Dahlin, Sverige
Att komma in som 17-åring med en enorm press på sig och spela så avslappnat som Dahlin gjorde är rätt enastående. Det kommer alltid att finnas människor som letar fel i Dahlins spel bara för att sticka ut, men sett över sju matcher i den här turneringen fanns det i ärlighetens namn väldigt lite att haka upp sig på. Han förtjänar alla hyllningar han har fått. Det enda som känns bittert är att han knappast kommer att vara tillgänglig för JVM-spel de närmaste två åren. Men nog får vi se honom i OS?

Forwards:

Casey Mittelstadt, USA
Ville spela pengar på honom som JVM:s poängkung, men letade inte tillräckligt målmedvetet för att hitta nån som erbjöd det spelet. Synd. För han levererade enligt förväntningarna och var turneringens mest sevärda forward. Det vore konstigt om han inte spelar NHL-hockey för Buffalo Sabres redan till hösten.

Filip Zadina, Tjeckien
Bör rimligtvis ha stärkt sina aktier ytterligare inför draften till sommaren och vara ett givet topp tre-val. Zadina visade upp en riktigt vass skridskoåkning och ett avslut som redan håller NHL-klass. Jag räknar med att han, precis som Dahlin, är förlorad till nästa JVM.

Jordan Kyrou, Kanada
I en rätt jämn kanadensisk forwardsuppsättning var Kyrou den som stack ut mest. Han var spindeln i nätet i powerplay, där hans playmaker-egenskaper verkligen stack ut. Även poängbäst i det kanadensiska laget med sina tio poäng.