• Publicerat 2 februari, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
TUNG NATT. Henrik Lundqvist och New York Rangers blåstes av banan i mötet med Toronto Maple Leafs.Foto: Kostas Lymperopoulos/CSM/REX

New York Rangers stod vid ett vägskäl. Efter All-Star-uppehållet var det hög tid att få säsongen på rätt köl. I stället blev det förnedrande 0–4 mot Toronto Maple Leafs på hemmaplan. Det är en förlust som kan få stora konsekvenser för de här lagbygget. Konsekvenser som inte minst påverkar Henrik Lundqvist.

NEW YORK (HOCKEYSVERIGE.SE)
”One, two, three, four, five against one
Five, five, against one
Said one, two, three, four, five against one
Five, five…five, five…five against one”

Pearl Jams 25 år gamla dänga ”Animal” ljuder i Madison Square Garden. En mardrömslik kväll som denna är symboliken i Eddie Vedders textrader extra slående. För det är fem mot en på isen. Toronto Maple Leafs fem spelare mot en tämligen övergiven Henrik Lundqvist i New York Rangers kasse.

Det är en match som inte ens ”Henke” kan vinna.
Tre minuter in i den andra perioden är han utbytt efter fyra insläppta mål på 13 skott.

Toronto är bra, riktigt bra. Men det här var ändå en match där Rangers hade chansen att sätta prägel på resten av säsongen. Att ta kommando över sitt öde. Första matchen efter All-Star-uppehållet mot en motståndare som spelade match 24 timmar tidigare, har reservkeepern i kassen och saknar två av sina viktigaste backar i Morgan Rielly och Ron Hainsey. I stället för att utnyttja situationen lade Rangers ett ruttet ägg i mittcirkeln – mitt framför sin hemmapublik.

BRISTER I LAGBYGGET

Bristerna i Rangers lagbygge den här säsongen är rätt tydliga. Backsidan är tunnare än papier-maché, speciellt sedan Kevin Shattenkirk försvunnit ut ur laguppställningen. Men även med honom har det inte sett förtroendeingivande ut. Det är överlag för stabbigt, kladdigt och orörligt.

Framåt är det inte mycket roligare. Mika Zibanejad, som inledde säsongen så inspirerat, har haft svårt att studsa tillbaka efter sin hjärnskakning. J.T. Miller missar pucken i öppna lägen och åker mest runt och är frustrerad, vilket resulterar i en lång paus i andra perioden sedan han slashat sönder plexiglaset. Varken Rick Nash eller Mats Zuccarello märks heller i den utsträckning de borde. Det känns grått och profillöst.

Rykten säger att Rangers ägare James Dolan gett klubbledningen frihet att ”spränga laget”, försöka få till ett slags generationsskifte på uppstuds. Det är mycket som måste falla på plats för att det ska bli lyckat. Visst kan man trejda en veteran som Nash eller Ryan McDonagh, men att det ska ge snabb effekt finns det inga garantier för. Som någon klok person yttrade härom veckan: ”Om Rangers trejdar McDonagh kommer de bara att börja leta efter en ny McDonagh”.

OSANNOLIKT ATT HAN LÄMNAR

Mitt i geggan finns stackars Henrik Lundqvist. Han har gjort en säsong bortom vad jag trodde att han var kapabel till vid snart 36 års ålder. Trots hans storspel under långa perioder av säsongen har jag svårt att se att det här laget ska kunna nå slutspel. Konkurrensen i Metropolitan Division är stenhård och ett lag kan inte kosta på sig en svacka under den här kritiska delen av säsongen om de ska vara med och slåss om en slutspelsplats.

Om Rangers väljer att inleda föryngringsprocessen är den man lider mest med just Lundqvist. Det är lika svårt att föreställa sig honom vinna Stanley Cup med Rangers som det är att föreställa sig honom i en annan NHL-klubb. Att han skulle gå med på en trejd för att få den där sista chansen att vinna en titel är högst osannolikt. Han känns som en ”Ranger for life”. Det är en välsignelse och förbannelse på en och samma gång. En vacker lojalitet som tyvärr riskerar att ge karriären en ful och ovärdig avslutning. För just nu känns det inte som att New York Rangers är på väg i rätt riktning.