Ifrågasatta och hånade. Ofta för att deras spelstil och ödmjukhet gick stick i stäv med machokulturen som länge präglat hockeyn. När tvillingarna Sedins karriärer nu ska summeras kan vi konstatera att de inte bara går till historien som två av de främsta svenska NHL-spelarna. De har även bevisat att man inte behöver vara en taggtrådstuggande alfahane för att bli en vinnare.   

”Det visade kanske att man inte behöver vara skitstövlar för att lyckas utan att man kan ta sig fram på rätt sätt med hårt jobb och ändå vara bra människor samtidigt.”
Jag vet inte om Henrik Sedin kunnat sammanfatta sin och tvillingbror Daniels framgångsrika karriärer bättre än han gjorde i Camilla Enströms podcast ”Vägen till toppen” tidigare under säsongen.

Är det något arv de lämnar efter sig när deras karriärer nu går in på sin sista vecka är det deras ödmjuka inställning till sporten och sin egen framgång som etsat sig fast i minnesbanken. För även om de i slutändan blev NHL-superstjärnor som spelade in miljontals dollar slutade de aldrig vara samma artiga och försynta bröder från Örnsköldsvik som när de slog igenom i Modo i slutet av 1990-talet.

I en hockeyvärld där machokulturen länge var legio bröt dessa bröder mot normen. De gav ett intelligent, eftertänksamt och kultiverat intryck i en miljö som ofta präglats av svett, snus, blod och grymtningar.

Kanske var det därför som så många provocerades av deras framgångar.

För att vara så lågmälda och ödmjuka fick de ta emot oproportionerligt mycket skit från både motståndare och fans. På den tiden muskelmassa, fysik och adrenalinpåslag fortfarande var kung i NHL var det var ofta snack om att Daniel och Henrik var för veka för att kunna bli vinnare. De kallades ”Systrarna Sedin” och annat strunt, anklagades för att vara ineffektiva eftersom de ändå bara ”snurrade i hörnen”.

Det tog tid innan genombrottet i NHL kom, men när det väl small till så tystades belackare med besked. Under ett par säsonger var de två av hela NHL:s absolut bästa spelare. Henrik vann poängligan 2010 och Daniel 2011. I samma veva tog de sitt Vancouver Canucks till Stanley Cup-final och kom inte alls långt från att kröna sin mest dominanta period i NHL med att vinna det mest prestigefyllda priset i hockeyvärlden.

Det blev ingen Stanley Cup.

Boston Bruins blev för svåra i en episk finalserie som sträckte sig över sju matcher. Tröstpriset som man plockade hem två år senare gick inte heller av för hackor. VM-guldet i Globen 2013 kan vi utan att överdriva tillskriva bröderna. Innan de flög hem till Sverige och frälste Tre Kronor hade landslaget sett riktigt svagt och gråmelerat ut. Men deras pondus, skicklighet och driv gjorde all skillnad i världen. Utan deras inträde hade guldet varit en utopi.

Det jag gladde mig mest åt med deras triumf i Stockholm var att de äntligen fick visa Sverige och svenskarna hur jäkla bra de faktiskt var. För ofta spelar det ingen roll hur bra man presterar i NHL.

Ska man bli folkkär, eller åtminstone respekterad hos det svenska folket, är det en landslagsframgång som krävs.

Den fick man nu och det medförde att gnället och skepsisen som funnits kring deras namn i Sverige förvandlades till respekt.

När vi nu tvingas summera deras karriärer – ett år för tidigt om ni frågar mig – är det som två av de absolut största spelarna som Sverige har tagit fram. I NHL-sammanhang är det bara Mats Sundin, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson som har svarat för fler poäng. Och i Henrik Sedins fall är det bara ”Lidas” som har svarat för fler assist av svenska spelare än honom.

Men betydligt viktigare än poäng, personliga utmärkelser och hyllningar är hur de har fört sig genom hela karriären. När de nu lägger av förlorar NHL inte bara två fantastiska hockeyspelare som bildade något unikt tillsammans, ligan förlorar även två av de mest väluppfostrade personligheter sporten har skådat.

De har visat att snälla killar visst kan bli bäst i världen.