VM-final – igen! Anders Nilssons storspel och puckar som studsade rätt blev avgörande för Tre Kronor i semifinalen mot USA. Men också Viktor Arvidssons envishet. När Sverige blev tillbakapressat var det hans inställning som tände gnistan som tog dem in i matchen. 

KÖPENHAMN (HOCKEYSVERIGE.SE)
Hockey är sällan logisk. Det är något vi fått åtskilliga bevis på genom idrottens historia. Semifinalen mellan Tre Kronor och USA var den senaste i raden av ”WTF?-matcher” som varit så bisarra att man inte kunnat låta bli att skratta åt händelseförloppet. Kompakt amerikanskt tryck i större delen av första 20 minuter, en spelvändning och helt plötsligt en 1–0-ledning för Sverige.

Visst, man ska hylla Anders Nilsson för hans spel mellan stolparna. Utan honom hade vi antagligen lämnat Köpenhamn med en helt annan historia. Men hans stora insats till trots, känslan var att pucken hade bestämt sig för att inte passera den svenska mållinjen. Den studsade en hit, den studsade en dit, men aldrig ned i diket.

I stället gick Sverige på knock i andra perioden. Likt en lömsk ficktjuv smög man sig upp på motståndarna och norpade finalplatsen med en klinisk precision. Jänkarna hann aldrig fatta vad som träffade dem. Allra minst Johnny Gaudreau.

Calgary Flames-stjärnan vann Lady Byng Trophy som NHL:s största gentleman så sent som i fjol. I VM har han varit en ilsken liten mops i stället för den briljanta hockeyspelare han normalt sett brukar vara. Den okaraktäristiska slashingen i ryggen på Hampus Lindholm blev på många sätt matchavgörande.

Inte nog med att Tre Kronor satte 3–0 mindre än en minut senare. Det var ett sådant där hjärnsläpp som tömmer ett helt lag på energi. Och det såg onekligen ut att göra det när Mattias Janmark fick fritt fram att skicka in 4–0 elva sekunder senare.

6–0 till slut. Ett resultat som framstår som science fiction sett till hur matchen startade. Men skit samma. Tre Kronor är i final efter en insats som visade prov på karaktär, styrka och en streetsmartness som USA – hej Johnny Gaudreau! – hade förmåga att matcha.

I skrivande stund är det oklart vilka Sverige möter i morgondagens final. Men det spelar mindre roll. Oavsett om Kanada eller Schweiz vinner så tror jag på det här svenska laget. Det känns som det blir firande på Sergels Torg på måndag.

*****

Det finns många som förtjänar beröm efter en sådan här insats. Bortsett från givne matchvinnaren Anders Nilsson vill jag lyfta fram Viktor Arvidsson. När Sverige stod stilla i första perioden var han fortfarande ett ständigt hot och rimligt nog den som gjorde det första målet i matchen.

Arvidsson är envishet personifierat för mig. Hela karriären har han besegrat oddsen, överbevisat belackare och hela tiden tagit sig över hinder som ansågs honom övermäktiga. ”För liten och klen” för att spela i SHL blev till ”för liten och för klen” för att bli draftad och sedan ”för liten och klen” för att spela i NHL. I dag är han en välbetald stjärna som skjutit totalt 60 mål för Nashville de senaste två åren.

Det som imponerar med Arvidsson är att han fortfarande vet var han kommer ifrån. Arbetsmoralen och envisheten som har tagit honom till toppen finns inpräntad i ryggmärgen. Det i kombination med hans skicklighet gör honom till en av de mest värdefulla spelarna i det svenska VM-laget.

Det är kul att han slutligen får möjligheten att visa den svenska befolkningen vilken fantastisk spelare han har utvecklats till. På prime time, dessutom.

*****

Matchens Tre Kronor:

ANDERS NILSSON
41 räddningar och en nolla i en VM-semifinal mot USA. Det räcker som motivering.

VIKTOR ARVIDSSON (4)
Rev slet och skapade kaos i anfallszonen med sitt oförutsägbara spel. Höll sig framme och pillade in det viktiga ledningsmålet i första perioden och fortsatte vara ett konstant hot varje gång han beträdde isen.

MIKAEL BACKLUND (3)
Kaptenen inledde liksom stora delar av laget trevande. Men när nervknutorna löstes upp i andra perioden var Backlund den drivande kraften. Låg bakom 2–0-målet i numerärt underläge och spelade läckert fram till Patric Hörnqvists 3–0 i powerplay kort därpå.