• Publicerat 28 maj, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
VERKLIGHETSFLYKT. Den osannolika finalen mellan Vegas och Washington ger oss en intressant story oavsett vinnare.Foto: Bildbyrån

Två finalister som logiskt sett inte borde vara i final – samlade i en av världens mer udda städer. Årets Stanley Cup-final mellan Vegas Golden Knights och Washington Capitals ger upphov till både förvirring och charm.

LAS VEGAS (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är en chock för alla sinnen att komma till Las Vegas. Ljusen, ljuden, människorna och värmen gör att det tar tid för hjärnan att acklimatisera sig. Speciellt för en pöjk från svenska landsbygden, uppvuxen i dalaskogarna där Borlänge ansågs vara en metropol.

Känslan jag får varje gång jag besöker Vegas är att det inte är på riktigt. Bara en tillflyktsort, en hägring mitt i öknen, som folk använder när de för en stund behöver glömma den grå vardagens betungande ansvar och vedermödor. Och kanske framför allt sig själva. The Great Escape.

Så vad kan vara en mer passande skådeplats för två av de mer osannolika Stanley Cup-finalister vi har skådat?

Vegas Golden Knights och Washington Capitals bär båda på en historia, kort som lång, som gör deras medverkan i årets final förvirrande och charmig på samma gång. Gemensamt för båda är att de inte borde vara här. Åtminstone inte enligt den gängse synen på hockey.

Vi har Vegas, det helt färska gänget som från ingenstans omformat vår syn på NHL som liga på bara ett år. Att ta 30 till större delen oönskade spelare från andra klubbar och kasta in dem i samma omklädningsrum borde logiskt sett inte fungera.

Deras oväntade, för att inte säga chockerande framgång har säkerligen fått en och annan general manager i NHL att frustrerande klia sig i huvudet och ifrågasätta sin egen förmåga att bygga lag. Vissa vill bittert hävda att Golden Knights fick en gräddfil in i NHL med en expansionsdraft som gav dem fördel gentemot andra klubbar. Jag ser det som en efterhandskonstruktion. Det var ytterst få som gnällde för ett år sedan när processen tillkännagavs. Och det var ännu färre – någon? – som förutspådde att det som nu har skett skulle ske. Ja, bortsett från skaparna bakom The Simpsons förstås.

På det har vi Washington Capitals som – oförtjänt eller inte – burit på en loserstämpel under en längre tid.

De var laget vars fönster borde stängts efter förra årets misslyckande mot Pittsburgh Penguins. Efter en sommar när de på grund av bristande lönetaksutrymme tvingades ta farväl av flera viktiga kuggar försvann de från listan över lag som ansågs utmana om Stanley Cup.

Kanske har det något med saken att göra. Efter årtal av tungt favoritskap att vinna fanns det plötsligt inte samma press eller förväntningar på laget att vinna. De gick in i varje slutspelsserie som en underdog som ingen räknade med. De förlorade de två första hemmamötena med Columbus Blue Jackets i första rundan och blev uträknade. De reste sig visserligen och vann fyra raka där, men bara för att ställas mot sina demoner från Pittsburgh i andra rundan. De två senaste årens mästare har gång efter annan varit Capitals övermäktiga och förvandlats till ett mentalt hinder lika mycket som en svår motståndare. Det var de inte den här gången. Aleksandr Ovetjkin och kompani jagade bort spöket, men fick ändå inte respekt inför konferensfinalen mot Tampa Bay Lightning. För tredje serien i rad fick de förhandstipsen emot sig – och slog tillbaka.

Nu är de i en final som en gång för alla kan ge dem upprättelsen de förtjänar.

Det är svårt att inte sympatisera med Capitals inför den här finalen. Man känner för Ovetjkin, Nicklas Bäckström och några av de andra trotjänarna som blivit klassade som ”sämst när det gäller” trots att deras karriärer totalt sett osar av framgång. Det är en revanschhistoria som attraherar.

Å andra sidan kan jag känna samma sak för ”The Golden Misfits”. Spelarna som genom sin status i expansionsdraften stämplades som överflödiga, samlades kring det och skapade hockeyhistoria. En Stanley Cup-seger för Vegas Golden Knights skulle på sitt skruvade vis skapa kaos i NHL, ett kaos som kan vara utvecklande både för ligan som helhet och individerna i densamma. För ingenting är lika uppfriskande som när gamla sanningar motbevisas.

Så oavsett vem som vinner kommer det att finnas ett mått ev tillfredsställelse över den här finalen. Jag ser fram emot galenskaperna som börjar utspela sig under neonskyltarna här i dag.

En bättre verklighetsflykt från min egen komplicerade vardag kan jag inte föreställa mig.