En fantastisk inramning, makalöst engagerade fans och ett hemmalag fullt av självförtroende och framåtanda. Den tredje Stanley Cup-finalen hade det mesta – utom ett Vegas Golden Knights i förväntad form.

WASHINGTON (HOCKEYSVERIGE.SE)
Fansen i Las Vegas satte ribban högt under de två första Stanley Cup-finalerna. I natt visade Washington Capitals dito att de också kan bjuda upp till dans. Redan när jag kom till Capital One Arena vid femtiden på eftermiddagen var gatorna fyllda av rödklädda supportrar – några med Calle Johansson-tröjor rent av – uppenbart uppspelta över att deras lag äntligen tagit sig över den där tröskeln till kampen om hockeyns heliga graal.

Det är 20 år sedan Capitals spelade sin hittills enda Stanley Cup-final. Då blev man mer eller mindre överkörda av Detroit Red Wings som vann serien i fyra raka matcher. De årtionden som passerat sedan dess har varit rätt bleka. Visst, Aleksandr Ovetjkins ankomst till huvudstaden lyfte hockeyintresset till nya nivåer, men i takt med att de riktigt stora slutspelsframgångarna uteblev började många misströsta.

De senaste årens tunga slutspelsnederlag mot Pittsburgh Penguins har svidit lite extra, För det var ju då Capitals skulle ta klivet och gå hela vägen. När all den frustration som ackumulerats under de senaste 20 åren plötsligt omvandlas till glädje och tilltro, då kan ni tro att det blir livat. Minuterna som ledde upp till första nedsläpp i natt var de mest högljudda jag upplevt i en hockeyarena. Det ringer fortfarande i öronen på grund av det inferno som uppstod när hemmalaget beträdde isen.

Det var egentligen vara en sak som fattades för att den här matchen skulle vara perfekt: ett Vegas Golden Knights i gott slag.

Jag vet inte om det bara är så att askungelaget har mött sina övermän i finalen, eller om den näst intill orimliga framgången de har upplevt under sin jungfruresa genom NHL har kommit ikapp dem. De står i alla fall inte att känna igen just nu. De negativa tendenser som framträdde i den andra finalmatchen blev ännu tydligare nu. Slarvet, uddlösheten och en bristande disciplin. Det är allt annat än likt det opportunistiska, smarta och lömska Vegas jag såg prov på i de tre rundorna som föregick finalen.

I nuläget ser jag bara en sak som talar för att de gyllene riddarna ska ta sig tillbaka i den här finalserien.

Han heter Jonathan Marchessault. 

När man pratat om Vegas har det i mångt och mycket handlat om de flesta av spelare gjordes tillgängliga i expansionsdraften, att de blev ”bortvalda” av sina tidigare klubbar och att det stärkte deras lagsammanhållning eftersom det gett dem något att samlas kring och motiveras av. Ingen annan spelare i Vegas Golden Knights symboliserar det bättre än Marchessault.

Den 27-årige franskkanadensaren har genom hela sin karriär fått höra att han inte duger till. Att han är för liten, för klen och för medioker för att spela professionell hockey. Han draftades aldrig av någon NHL-klubb, fick spela juniorhockey i QMJHL som överårig och tvingades skriva AHL-kontrakt för att ens komma vidare i karriären. Allt pekade mot att han skulle tvingas lägga av tidigt, alternativt bege sig till Europa och spela på någon lägre nivå där.

Men Jonathan Marchessault verkar ha en själ av kevlar.

Ju mer ifrågasatt han blev, ju mer motiverad att vissa sina belackare fel blev han. Efter att slutligen blivit ordinarie i NHL med Florida Panthers i fjol överraskade han hockeyvärlden genom att skjuta 30 mål. Trots det valde Panthers att offra honom i expansionsdraften. Det sved antagligen ordentligt. Jag har nämligen knappt hört en intervju med Marchessault den här säsongen där han inte tagit upp hur omständigheterna har motiverat honom till att visa alla fel.

Det syns på isen också. I en Stanley Cup-final där Vegas sett allt mer vilse ut har spelaren med nummer 81 på ryggen varit utropstecknet. Han spelar med attityd och frenesi som antyder att det inte finns någon morgondag. Och det är så fler av hans lagkamrater måste uppträde.

Marchessault har visserligen bara en assist på tre matcher, men då ligger det en hel del oflyt bakom det. I match tre prickade han stolpen och gav kedjekompisen Reilly Smith flera bra lägen som han inte kunde hantera. Marchessault är dessutom den Vegas-spelare som skjutit överlägset flest skott på mål så här långt. 18 på tre matcher. Det finns positiva tendenser där. Börjar det bara lossna lite grann för honom har Vegas åtminstone en spelare som kan ge dem något i anfallsväg.

Det är mer än vad man haft de senaste två matcherna.

*****

Jevgenij Kuznetsov kom inte bara till spel i natt. Han var antagligen isens främsta aktör och toppade sin insats med att skjuta det avgörande målet. Att döma av avslutet i fråga är det inget större fel på hans handled efter kollisionen med Brayden McNabb i match två.

Om Washington tar hem Stanley Cup, vilket känns högst troligt baserat på var serien ser ut att vara på väg, är den skicklige ryssen mitt förstaval att vinna Conn Smythe Trophy. Aleksandr Ovetjkin i all ära, men i det här slutspelet har Kuznetsov varit loket som dragit Capitals offensiv framåt.

Ska Vegas vända på det här måste de hitta någon som kan göra detsamma. Jonathan Marchessault kan mycket väl vara den spelaren.

Just nu skulle jag gå så långt som att säga att Golden Knights hopp vilar på hans axlar.