• Publicerat 8 juni, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån

För T.J. Oshie blev det ett känslosamt Stanley Cup-firande. Intill sig hade den tårögda Washington Capitals-stjärnan sin far Tim, hårt drabbad av Alzheimer.

LAS VEGAS (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är fullständigt kaos på isen. Firande spelare och gråtande nära och kära i en salig blandning. Jag och Jonatan Lindquist ställer oss en bit bort och följer det skådespel av känslor som utspelar sig framför våra ögon i T-Mobile Arena. Det är en sann ynnest att få se spelarna i Washington Capitals uppleva vad jag antar är ett av, om inte det allra största ögonblicket i deras liv.

Det är vått i ögonvrån och blir ännu våtare när kollegan Frank Seravelli på TSN släntrar förbi. Han tar fram sin mobiltelefon. På displayen visar han en bild på T.J. Oshie när han kramar om sin pappa Tim.
– Kan ni historien? frågar Frank varpå jag skakar oförstående på huvudet.
– Oshies pappa är ganska långt gången i sin Alzheimer. Hans minne sträcker sig inte så långt, men det här kommer han i alla fall att minnas.

Jag känner hur mitt hjärta brister.

Mitt i denna oförglömliga eufori finns det så många olika livsöden och historier som vävs samman. Gemensamt för alla på isen, såväl spelare som nära och kära, är att de har gjort enorma uppoffringar för att komma hit där de står just i denna stund. Att få dela triumfen med dem man älskar, de som hjälpt till att möjliggöra Stanley Cup-segern måste vara den största belöningen av dem alla.

För T.J. Oshie är den känslan antagligen starkare än för många av lagkamraterna. Sjukdomen må vara på väg att stjäla hans pappas minne. Men för honom själv är det här en händelse som hjälper till att lindra smärtan och sorgen över att se någon som man älskar och har så mycket att tacka för slitas ifrån en på ett så pass grymt sätt.

Det är så här livet är. För Stanley Cup-vinnare såväl som oss andra. Ingen av oss är immun mot livets oförutsägbara och flyktiga natur. Därför gäller det att ta till vara på alla ögonblick av den här sorten. Stanna upp, andas och ta in det vackra som sker runt omkring oss i nuet.

Tillbaka till isen.

Jag söker upp T.J. Oshie och hans familj med blicken och blir oväntat berörd av att se hur de omfamnar varandra och tar familjefoton samlade runt bucklan. Att gråta offentligt på isen under firandet av en Stanley Cup är okej för spelare och deras familjer. Men jag känner mig inte riktigt bekväm att göra det i min roll som journalist. Därför måste jag vända mig bort, torka mina tårar när ingen ser.

Jag tänker på den jag har i mitt liv som går igenom en liknande förändring som T.J. Oshies far och hur mycket jag saknar den personen. Det är ett vackert och smärtsamt ögonblick på samma gång.

Ungefär som livet i stort.