• Publicerat 17 juni, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
TUFFA TIDER: Det är jobbigt att vara Montréal Canadiens-supporter just nu.Foto: Tom Donoghue/Polaris

I det vakuum som uppstod mellan Stanley Cup-finalen och NHL-draften tog jag min resväska och flög till Montréal för att hälsa på goda vänner. Här har jag också fått chansen att grotta ned mig i NHL:s mest anrika klubb, Montréal Canadiens. Dessvärre tillika ett av ligans sorgebarn just nu.

MONTRÉAL (HOCKEYSVERIGE.SE)
En promenad runt Bell Centre i centrala Montréal är andaktsfull för en hockeysupporter. Det var visserligen inte där som Montréal Canadiens hade sina glansdagar, men man känner ändå nästan instinktivt att ryggraden rätas ut av den respekt man känner inför bronsstatyerna på Howie Morenz, Maurice Richard, Jean Béliveau och Guy Lafleur. Dessvärre för stadens hockeyfrälsta invånare och andra supportrar av ”Les Habitants” är minnena av forna storheter det man har att klamra sig fast vid i dessa tider.

I år är det 25 år sedan Montréal Canadiens vann sin senaste Stanley Cup. På en lokal tv-kanal firar man det genom att rulla en repris av paraden längs Saint Catherine Street. Jämfört med Washington Capitals promillefyllda brakfest tidigare i veckan ter sig 1993 års Canadiens som ett gäng väluppfostrade korgossar. Det är bara Kirk Mullers MacGyver-inspirerade hockeyfrilla som osar uppror. Allt annat känns extremt städat och välanpassat.

Laget som besegrade Wayne Gretzky och Los Angeles Kings med 4–1 i matcher 1993 var en maskin. Bortsett från Patrick Roy i målet fanns det egentligen inga superstjärnor i laguppställningen. I stället var det balansen i laguppbyggnaden styrkan. Inte minst på centersidan där man stoltserade med spelare som Vincent Damphousse, nämnde Muller, Denis Savard och Guy Carbonneau.

2018 är den typen av balans väldigt avlägsen. Montréal har sin stjärnkeeper i Carey Price, några fina backpjäser och ett gäng habila ytterforwards. Men bortom det är general managern Marc Bergevins lagbygge inte mycket att yvas. Det känns grått, stelt och i ärlighetens namn ganska hopplöst.

SVART ELLER VITT

När jag pratar med mina hockeyintresserade vänner här i stan kan de delas upp i två vitt skilda läger: uppgivna pessimister och obotliga optimister. Båda grupperingarna kan påstås vara extremister på sitt sätt. Pessimisterna vill inget hellre än att alla i lagledningen och coachstaben får sparken, att alla spelare trejdas och att Bell Centre jämnas med marken så att precis allt kan byggas upp från början.

Optimisterna menar att Canadiens hade varit en Stanley Cup-utmanare om det inte vore för alla skador, Carey Prices medelmåttiga säsong och att alla NHL-domare ogillar franskkanadensare. Okej, jag skarvar lite, men ni fattar poängen. I Montréal är det oftast svart eller vitt som gäller.

Samma sak kan appliceras på den stora trejd som genomfördes härom kvällen. Canadiens släppte ifrån sig ojämne Alex Galchenyuk till Arizona Coyotes i utbyte för lika ojämne Max Domi. Två spelare som kan påstås ha kört fast i respektive miljö i ett rakt byte. Min omedelbara magkänsla var att Arizona vann trejden eftersom Galchenyuk känns som spelaren med högre potential av de båda. Men tittar man på snittpoängen per spelare ligger den på 0,61 hos båda två. Lägg därtill att Domi är ett år yngre och något billigare i drift så är det inte på förhand så givet att Canadiens gick förlorande ur dealen.

INTE HAFT EN TOPPCENTER VÄRD NAMNET SEDAN KOIVU

Det trejden däremot inte gjorde var att ge Canadiens den där centern de så desperat är i behov av. Många hoppades länge att Galchenyuk skulle vara lösningen på klubbens problem där, men han fick aldrig till det. Bristen på en toppcenter värd namnet fortsätter att gäcka ”Habs” och det är där om någonstans som den stora skillnaden mellan 1993 års mästarlag och 2018 slutspelsmiss blir extra tydlig.

Fansen drömmer om John Tavares på samma sätt som de länge drömde om Vincent Lecavalier. Men på många sätt framstår det som en utopi. Om Tavares verkligen testar free agent-marknaden 1 juli och lämnar New York Islanders – vilket jag inte är helt övertygad om att han kommer att göra – känns inte Montréal som en toppkandidat. Det finns tveklöst andra klubbar som är betydligt bättre positionerade för att slåss om en Stanley Cup och på så vis är mer attraktiva för en sådan spelare.

Nej, ska Canadiens få sin första riktiga stjärncenter sedan Saku Koivus glansdagar kommer man att behöva drafta honom. Därför blir den närmaste veckans väntan på draften i Dallas extra intressant. Typiskt nog finns det ingen given toppcenter i årets kull av spelare när man väljer som tredje lag. Den spelare Canadiens borde sikta in sig på, och som man kanske till och med kan trejda ned för att få, är finländaren Jesperi Kotkaniemi. Han är kanske inte en talang av Aleksander Barkovs proportioner, men 29 poäng på 57 matcher i finska Liiga som 17-åring är ändå starka papper. I min bok är han den mest intressanta centern som finns att tillgå just nu.

Men vare sig man lyckas lägga beslag på Kotkaniemi eller inte har Canadiens en krånglig väg framför sig. Carey Price blir 31 år i sommar, Shea Weber 33 och Max Pacioretty 30 några månader senare. Det innebär att klubbens tre profilstarkaste spelare befinner sig i den fas av sina karriär då det är vinna-eller-försvinna-läge. Sett till omgivning och vad som finns i pipelinen just nu lär de inte få uppleva någon Stanley Cup-parad längs Saint Catherines Street någon gång snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *