• Publicerat 23 augusti, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Foto: TSN/Skärmklipp

Det mesta är till mångt och mycket sagt i hjärnskakningsdebatten. Men efter att ha sett TSN:s dokumentär ”Finding Murph” finns det anledningen att ta det en vända till. Historien om Joe Murphys tragiska öde lämnar en stor, svart klump i magen.

1986 valdes han som första spelare i NHL-draften. Fyra år senare blev han Stanley Cup-mästare med Edmonton Oilers. Joe Murphy var en snabb och kraftfull ytterforward som levererade gott med poäng i NHL och var både respekterad och fruktad i ligan.

I dag, vid 50 års ålder, lever han på gatan i en liten stad i Ontario, Kanada.

I minidokumentären ”Finding Murph” reser TSN:s grävande reporter Rick Westhead till Kenora i Ontario tillsammans med den före detta NHL-målvakten Trevor Kidd för att hitta Murphy. Man passar också på att berätta den hemska historien om hur den en gång så framgångsrike powerforwarden gått från NHL-stjärna till uteliggare.

Det finns givetvis inget rakt, enkelt svar på hur det här har kunnat ske. Men både Murphys egen familj och folk i hans närhet talar om en personlighetsförändring som kom efter en tuff tackling mot huvudet säsongen efter att han vunnit Stanley Cup 1990. Hans tidigare så gladlynta och positiva personlighet förbyttes till något mer introvert och irrationellt. Murphy började dricka och ta droger. Hans prestation på isen upprätthölls till viss del, men de närmast honom kunde se att saker och ting inte stämde. Problemen utanför isen blev allt fler och resulterade i en skilsmässa och andra privata motgångar.

SVIKEN AV NHL OCH NHLPA

Murphy i dag. Foto: Skärmklipp/TSN

När Westhead och Kidd hittar Joe Murphy i Kenora är det svårt att föreställa sig att mannen de har framför sig är en tidigare NHL-stjärna. Han är tydligt stukad av år av missbruk och taskiga levnadsförhållanden, men klarar ändå av att artikulera sig och förklara varför han hamnat där han är. Han berättar om sveket från NHL och spelarfackföreningen NHLPA när han efter karriärens slut ber om hjälp eftersom han inte mår bra bara för att få svaret ”ledsen, vi kan inte hjälpa dig för du spelar inte i NHL längre”.

Historien är skrämmande lik den som Westhead berättade om tidigare slagskämpen Matt Johnson i fjol. Johnson drabbades av flera hjärnskakningar under karriären, åkte in och ut från olika rehabcenter på grund av missbruket som följde när han försökte självmedicinera innan han till slut försvann in i sin egen dimma och tappade kontakten med både familj och vänner. Numera lever han på gatan i Kalifornien, märkt av psykisk ohälsa.

Är hjärnskakningarna förklaringen till att det gått så här illa för ett par tidigare NHL-spelare? Jag tycker att det är omöjligt att blunda för sambandet i alla fall. På den tiden Murphy och Johnson spelade i NHL var det knappast snack om någon hjärntrappa efter en hjärnskakning. Frågan är ens om de fick en diagnos. I bästa fall fick de vila någon match, men ofta var de tillbaka på isen i nästa byte igen. Det gjorde rimligtvis inte deras hälsa bättre.

FÖRÖDANDE KONSEKVENSER

Den rättsliga process som drivs mot NHL av före detta spelare som märkts av hjärnskakningar är intressant att följa eftersom den har potential att vända upp och ned på hela hockeyvärlden. Ligan riskerar att tvingas betala enorma skadestånd och antagligen är det därför som kommissionär Gary Bettman vägrat att erkänna att det kan finnas en koppling mellan hjärnskakningarna i sporten och CTE (chronic traumatic encephalopathy), den sortens hjärnskada som personer som drabbas av återkommande huvudskador kan få. Exempelvis avlidna NHL-spelare som Bob Probert, Steve Montador och Derek Boogaard,

I nuläget ser det ut som det kommer att bli svårt för spelarna bakom stämningsansökan att få ligan fälld efter att deras gruppanmälan avslagits i rätten. Det tvingar dem att ta sig an ligan enskilt om de ska kunna driva ärendet vidare, vilket innebär en dyrare och bökigare process.

Det är ingen tvekan om att ligan och i första hand klubbarna har haft ett stort ansvar här. Men samtidigt som det är lätt att vifta ett anklagande finger mot dem måste man komma ihåg att kunskapen om huvudskador och deras potentiellt förödande konsekvenser var små under 1980- och 90-talet, ja, till och med en bra bit in på 2000-talet. Det är först nu under de senaste åren vi verkligen har fått upp ögonen för allvaret i de här frågorna och börjat hantera det därefter.

Även om vi fortfarande har en lång väg att vandra och mycket att lära tar vi alla fall hjärnskakningar på allvar i dag. Det är ett första steg mot att se till att vi inte får se fler fall likt Joe Murphy och Matt Johnson. Att spelare som råkat illa ut till en följd av de skador de plockat upp längs vägen sedan får hjälp borde vara en självklarhet. Här har hela hockeyfamiljen ett stort ansvar att visa solidaritet och medkänsla för sina bröder och systrar.