• Publicerat 14 september, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
ÖGONBLICKET. 2008 upplevde Henrik Zetterberg sitt tveklöst största ögonblick som hockeyspelare, menar Uffe Bodin.Foto: Bildbyrån

En av svensk ishockeys stora spelare har spelat färdigt. I dag kom slutligen beskedet att Henrik Zetterbergs karriär är över. Hans rygg håller inte för mer NHL-spel. Jag kommer för evigt att minnas honom som en symbol för hur det svenska hockeyundret tog fart på allvar.

LÄS ÄVEN: Nu är det bekräftat – Henrik Zetterberg slutar

Det var någonstans i gränslandet mellan maj och juni 2008. Jag hade tagit ledigt från mitt dåvarande kneg som sportmurvel på Nerikes Allehanda i Örebro för att åka till Nordamerika på bilsemester. Tillsammans med några goda vänner från Montréal bilade jag längs östkusten, ner till North Carolina via New Jersey, Delaware och Virginia. En typiskt sådan där drömresa man fantiserar om efter att ha läst Jack Kerouacs ”On the Road” eller sett en romantiserad road-movie om unga människor som bränner asfalt under ett äventyr genom ”the land of the free”.

Just därför är det lite ironiskt att Henrik Zetterberg är det första min hockeyskadade hjärna gräver fram ur arkivet när jag tänker tillbaka på de där magiska veckorna. Samtidigt som den här semestern pågick spelade Detroit Red Wings nämligen Stanley Cup-final mot Pittsburgh Penguins. Och hur mycket jag än ville fokusera på att ha kul om kvällarna kunde jag inte förmå mig själv att missa några av de intensiva finalmatcherna.

Det här var på den tiden när Detroit Red Wings hade sju svenskar i mer eller mindre framträdande roller. De var svensklaget nummer ett i NHL och oavsett om man sympatiserade med laget eller inte var det svårt att inte låta sig charmas av den blågula touch lagbygget bar.

EN BEKRÄFTELSE PÅ ATT NÅGOT VAR PÅ GÅNG

Det symboliserades mer än någonting annat av nummer 40. Nicklas Lidström och de andra får ursäkta, men under det här slutspelet, och finalserien framför allt, var Henrik Zetterberg den som bar Red Wings. Gudarna ska vet att han hann göra mycket under nytta under sin NHL-karriär, men jag har svårt att se att han någonsin spelade bättre hockey än under de där veckorna. Det spelade ingen roll om han matchades mot Sidney Crosby eller Jevgenij Malkin – han neutraliserade dem båda.

När Red Wings slutligen vann den sjätte finalmatchen och kunde titulera sig 2008 års Stanley Cup-mästare kom ögonblicket som än i dag ger mig gåshud. Efter att Lidström, som första europeiska lagkapten, lyft bucklan fick Henrik Zetterberg ta emot Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare. Det är svårt att återge känslan i ord, men på något sätt var det som att polletten trillade ned. Kalla det en föraning. När Zetterberg triumfatoriskt lyfte bucklan var det som att få en bekräftelse på att svensk hockey hade något stort på gång. Att ingenting längre var omöjligt.

Det låter säkert som ett märkligt resonemang med tanke på att Peter Forsberg fem år tidigare hade vunnit hela poängligan i NHL och att Tre Kronor bara två år tidigare tagit hem OS och VM under samma säsong. Men för mig var ”Zätas” framgång dels något som täppte till luckan mellan de tidiga 70-talisternas framgångar och hans egen generation, dels ett startskott på något större som vi tidigare aldrig upplevt inom svensk hockey. Henrik Zetterberg blev helt enkelt bryggan mellan det ”Foppa”, ”Sudden” och ”Lidas” hade gjort för svenska hockey och det svenska hockeyunder vi ser i dag.

EN FRAMTRÄDANDE ROLL FÖR SVENSK HOCKEY

För utan att överdriva skulle jag vilja hävda att de senaste tio åren är de mest framgångsrika svensk hockey någonsin har upplevt. Både sett till klassen på spelarna som utvecklas här och med vilken osannolik frekvens de kommer fram.

När beskedet nu har kommit att det dessvärre inte blir någon mer hockey för Henrik Zetterberg känns det positivt att kunna sätta honom på den piedestalen. Han kommer aldrig att få samma status eller nå samma popularitet som Sundin, Forsberg eller Lidström här i Sverige. Han kanske heller aldrig kommer att väljas in i Hockey Hall of Fame, men totalt sett är han utan tvekan en av de mest framgångsrika spelarna svensk hockey har skådat med Stanley Cup, Conn Smythe Trophy samt VM- och OS-guld som några av alla tunga meriter.

Och icke att förglömma: Henrik Zetterberg hade inte bara förmågan att ta över en Stanley Cup-final – han klarade även av att ta över hela min drömsemester också.

SE ÄVEN: Det bästa från Henrik Zetterbergs karriär

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *