• Publicerat 13 november, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
UTFÖRSBACKE. Brent Seabrooks karriär dalar illavarslande kvickt.Foto: David Berding/Icon Sportswire

Jeremy Colliton har inte fått någon rolig start i Chicago Blackhawks. Tre raka förluster och fortsatt suspekt spel från många av lagets veteraner. Inte minst Brent Seabrook, vars karriär befinner sig i en oroväckande brant nedförsbacke.

Det är egentligen ingenting konstigt med att Chicago Blackhawks är på dekis. Lyckas man mjölka ur tre Stanley Cup ur sex säsonger kommer det att komma en baksmälla förr eller senare. Det är priset man får betala i dagens NHL, där lönetakets existens till mångt och mycket sätter en gräns för hur länge du kan vara framgångsrik. Med det sagt finns det bättre och sämre sätt att förbereda sig på en ofrånkomlig rebuild. I Blackhawks fall finns det en hel del kontrakt som kommer begränsa deras möjligheter att komma på fötter igen.

Under storhetsperioden nådde Blackhawks sina framgångar genom att satsa hårt på en kärna bestående i första hand av Corey Crawford, Duncan Keith, Brent Seabrook, Jonathan Toews, Patrick Kane och Marian Hossa. Spelare som skaffade sig välförtjänt stjärnstatus genom att prestera på topp i avgörande lägen.

Men mot tidens tand är till och med de allra bästa chanslösa. Hossa spelar inte längre och det vore fel att påstå att någon av de övriga fortfarande håller samma klass som under storhetstiden. Crawfords senaste år har sargats av hjärnskakningsproblem, nu 35-årige Keith har av naturliga skäl tappat i effektivitet med åldern medan Toews aldrig varit en offensiv elitspelare och inte heller kommer att bli det efter att ha passerat 30-strecket (även om han fått bra utdelning under inledningen av den här säsongen). Kane är fortfarande en elitspelare i NHL, men alldeles för ensam om att bära den offensiva bördan i Chicago för att göra samma skillnad som tidigare.

STORVUXNA BACKAR ÅLDRAS SÄLLAN MED VÄRDIGHET

Sist men inte minst har vi spelaren som verkligen fallit från en klippa de senaste åren i Seabrook. Den hårt dekorerade backen tillhörde kanske aldrig eliten i NHL, men som mångårig partner till Keith var han en stabil tvåvägsback under åren sötebrödsåren. Det medförde att general managern Stan Bowman belönade honom rikligt efter sista Stanley Cup-titeln 2015. Ett åttaårskontrakt värt 55 miljoner dollar – 6,785 miljoner mot lönetaket till och med säsongen 2023/24.

Med facit i hand är det kontraktet en lönetaksmässig katastrof för Blackhawks. Och med lite mer framförhållning och lite mindre lojalitet hade Bowman nog insett det redan på förhand. Storvuxna backar utan kvicka fötter åldras inget vidare i dagens NHL.

För varje säsong som gått sedan Seabrook satte sin kråka på avtalet har det bara sett värre och värre ut. I dag till den milda grad att det tillsammans med Milan Lucics kontrakt kan ses som det värsta i NHL. Särskilt om man betänker att det återstår fem säsonger och 27,5 miljoner dollar på kontraktet. Efter den här säsongen.

EN FÖRLUST SOM BAR SEABROOKS PRÄGEL

Blackhawks befinner sig just nu i en åtta matcher lång förlustsvit efter nattens övertidsnederlag mot Carolina Hurricanes. Det var en förlust som på många sätt bar Seabrooks prägel. Blackhawks hade 2–0 i andra perioden innan Hurricanes kom tillbaka och sköt två raka powerplay-mål. Vid Micheal Ferlands 2–2-kvittering valde Seabrook av någon outgrundlig anledning att släppa sin gubbe för att försöka stoppa Andrej Svetjnikov som bröt in från högerkanten. Nu hade Duncan Keith visserligen tappat Svetjnikov i momentet innan och får i allra högsta grad anses som medskyldig, men Seabrooks agerande är ändå svårt att rättfärdiga.

I förlängningen blev det ännu värre när Seabrook tillintetgjordes av Sebastian Aho och, liggandes på mage, fick se finländaren skicka in segermålet. En mer talande och uppgiven bild av en spelares förfall går knappast att hitta.

33 MILJONER DOLLAR PER ÅR PÅ FYRA ÅLDRANDE SPELARE

Chicago Blackhawks har drygt 33 miljoner dollar uppbundna per säsong på Seabrook, Keith, Kane och Toews till och med 2022/23, när de tre sistnämndas avtal löper ut. Det är väldigt mycket pengar på en åldrande kärna.

Nu går det inte att kritisera Bowman för Keiths långtidskontrakt (5,535 miljoner x 13 år). Tvärtom. Det var ett av de mest prisvärda i NHL under lång tid och gav tack vare sin utformning och relativt sett låga lönetaksträff Blackhawks möjligheten att ställa ett mer konkurrenskraftigt lag på isen.

Kane och Toews kontrakt – 10,5 miljoner dollar x åtta år per spelare – kommer antagligen att kännas mer och mer svårhanterliga för varje år som passerar. Det är lätt att kritisera kontrakten i teorin, men svårt att frigöra sig från det emotionella värde spelarna bär med sig givet vad de har betytt för organisationen. Hade Bowman så mycket som funderat på att trejda dem när deras värde var som högst eller låta dem kliva ut på free agent-marknaden 2015 hade det blivit upplopp i Chicago.

ETT BESLUT SOM GÖR ATT HAN KAN FÖRLORA JOBBET

Det var samma sorts lojalitet som gav Brent Seabrook hans nuvarande kontrakt. Det utformades under vad jag antar var en champagnehöljd dimma i samband med cupfirandet sommaren 2015. Lyckoruset och känslan av odödlighet efter tre Stanley Cup-vinster på kort tid gick rimligen ut över Stan Bowmans analytiska förmåga. Det är mänskligt och på sitt sätt vackert att värna om de som har bidragit till att göra ditt lag framgångsrikt. Men för Bowmans del är det ett av de beslut som gör att han riskerar att förlora sitt jobb på sikt.

Brent Seabrook kommer inte att bli bättre och det skulle det förvåna mig om Chicago Blackhawks blir det heller. Nye huvudtränaren Jeremy Colliton, som paradoxalt nog var lagkamrat med Seabrook både som barn och i Kanadas olika juniorlandslag, har en grann uppgift framför sig att få det här obalanserade lagbygget att prestera. Lyckas han baxa årets Blackhawks till slutspel skulle jag faktiskt se det som en lika stor bragd som att ta upp Mora till SHL.