• Publicerat 15 november, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Tom WIlson och Marcus Foligno.Foto: Brad Rempel-USA TODAY Sports

”It’s safe to say the Capitals felt teams took liberties on them without Tom Wilson in the lineup. A goal, a goaltender-interference penalty and a fight in his first game. That’s over now.”

Så skrev Sportsnets Elliotte Friedman i sina 31 Thoughts i går.

Några timmar senare hade Washington Capitals inte bara förlorat matchen mot Winnipeg Jets. De regerande mästarna hade även fått se både Jevgenij Kuznetsov och T.J. Oshie lämna isen med vad som föreföll vara huvudskador åsamkade av Brandon Tanev respektive Josh Morrissey. Detta trots att ”fredsmäklaren” Tom Wilson – som tyckte det var en bra idé att smälla Oskar Sundqvist i huvudet i försäsongens sista träningsmatch – fanns med i Caps laguppställning.

Villfarelsen om att enskilda spelare med en fysisk repertoar skulle vara en skrämselfaktor för motståndare år 2018 fortsätter att förbluffa mig. Det är inte 1975 längre. Broad Street Bullies-hockeyn är sedan länge död och begraven. Dagens spelare är funtade på ett helt annat sätt än vad som var fallet under NHL:s forntid.

* För det första: du tar dig inte till NHL om du åker omkring och är rädd för motståndare.

* För det andra: om en spelare kan ställa sig i vägen för ett slagskott från Shea Weber utan att frukta konsekvenserna har jag svårt att se att de ska åka runt och vara rädda för vad som eventuellt kan hända om de fullföljer en tackling.

VÅLD FÖDDE VÅLD

Men från den delen av hockeyvärlden som har en old school-mentalitet fortsätter samma gamla argument att klinga: det behövs ”poliser” för att få bort de fula tilltagen på isen. Jag känner tvärtom. I dag när det knappt finns en fighter kvar i NHL är det väldigt få överfall och övertramp jämfört med hur det såg ut när alla lag hade minst en spelare i laguppställningen vars uppgift det var att hålla ordning och reda och skipa rättvisa med knytnävarna. Mina minnen av den tiden är att våld födde våld. Inte att fruktan för våld hade en lugnande effekt på spelarna.

När Mike Matheson i Florida Panthers skadade Elias Pettersson förra månaden ledde det till en storm av kritik – mot spelarna i Vancouver Canucks. Det var förvånande många som inte för sitt liv kunde förstå varför Canucks lät bli att hämnas. I lokala medier blev fysiska spelare som Antoine Roussel och Erik Gudbranson svartmålade för att de inte sände ”rätt signal” genom att ställa Matheson till svars. Deras egna svar att man inte ville riskera att hamna i numerärt underläge när man hade en enmålsledning i matchen godtogs inte. Tydligen var ”rätt signal” viktigare än att säkra två poäng. Det är sådant som får mig att tro att det är våld och konflikt som underhållning många i första hand trånar efter. Inte efter att se sitt favoritlag vinna hockeymatcher.

Visst vill de flesta av oss se fysiska inslag i hockey även fortsättningsvis, men efter att tempot i sporten drivits upp till vansinniga nivåer de senaste åren är det farten snarare än spelares ondskefulla intentioner som är det stora problemet. Det är kanske den änden vi borde börja nysta i istället för att framställa Tom Wilson-typer som lösningen.