• Publicerat 17 december, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Mark Giordano.Foto: Patrick Gorski/Icon Sportswire

Det svårt att inte charmas av en underdog. Speciellt när det handlar om en spelare som aldrig blev draftad, stack till Ryssland ett år när han inte fick vad han ansåg sig förtjäna – och som mycket väl kan få priset som NHL:s bästa back som 35-åring. Calgary Flames kapten Mark Giordano är på många sätt ett unikum.

Det är inte ofta jag håller med Don Cherry, men i helgens Coach’s Corner tyckte jag att han var något på spåren. I ett av sina, ofta rätt komiskt förvirrande anföranden, undrade han varför Calgary Flames back Mark Giordano inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet i Norris Trophy-diskussionen.

Under normala omständigheter skulle jag sitta och hålla tummarna för att en svensk ska vinna priset. Men under en säsong där Erik Karlsson inte nått sedvanliga höjder, där John Klingberg drabbats av en betydande skada och Victor Hedman även han missat en del matcher har mina sympatier landat på annat håll. Det som charmar mig med Giordano är lika mycket hans udda bakgrund och förutsättningar som hur han presterar på isen.

Sedan NHL-draften blev en grej på 1960-talet är Bobby Orr den enda odraftade backen som vunnit Norris Trophy. Den enkla anledningen till att han inte draftades var att Boston Bruins lyckades säkra rättigheterna till legendaren genom att plocka honom till sitt dåvarande juniorlag Oshawa Generals redan vid 14 års ålder inför säsongen 1962/63 – året innan den första draften ägde rum.

Mark Giordano skulle således kunna skriva historia genom att bli den första odraftade backen i modern tid att vinna Norris Trophy.

HÖLL PÅ ATT BÖRJA PLUGGA NÄR CHANSEN KOM

Hans resa till NHL är i sig en udda historia som inte alls andas framgångsrecept. Faktum är att kanadensaren spelade juniorhockey som överårig för Owen Sound Attack i OHL, vilket sällan är ett positivt tecken för var en karriär är på väg. Sommaren 2004 började han faktiskt fundera på att ge upp drömmen på NHL och börja studera i stället. Det gick så pass långt att han anmälde sig för klasser på York University i Toronto när NHL-intresset såg ut att utebli.

Ett samtal från Calgary Flames förändrade allt. Han erbjöds ett treårigt rookieavtal och lämnade ett positivt intryck på dåvarande general managern Darryl Sutter under klubbens utvecklingsläger samma sommar.
– Det blev en liten annorlunda väg, men jag fick en enormt bra möjlighet i Flames. Darryl Sutter sa att jag skulle få chansen om jag spelade bra, att det inte spelade någon roll att jag inte hade blivit draftad, har Giordano berättat för Yahoo Sports.

”JAG TYCKER HAN GÖR ETT STORT MISSTAG”

Sagt och gjort. Efter en säsong i AHL fick han nosa på NHL-spel för första gången 2005/06 varpå han spelade 48 matcher för Flames säsongen därpå. När rookiekontraktet hade löpt ut efter den säsongen ville Giordano ha ett envägskontrakt. Sutter tyckte inte att den då 23-årige backen gjort tillräckligt för att förtjäna det. Giordano svarade med att skriva ett ettårskontrakt med ryska Dinamo Moskva och lämnade till allas förvåning Flames.
– Jag tycker att han gör ett stort misstag, förkunnade Sutter i en intervju med Calgary Sun vid tidpunkten sommaren 2007.
– En spelare som har spelat av sitt rookiekontrakt i NHL kommer inte att förbättra sina karriärmöjligheter genom att flytta över Atlanten. Om man inte har spelat 100 matcher eller gjort ordentligt avtryck för sitt NHL-lag under det tredje året på kontraktet är man inte en fullfjädrad NHL-spelare. Då måste man bevisa att man kan ta en plats i laget.

I sak hade Sutter givetvis rätt. Det är få spelare i samma sits som lyckas ta sig tillbaka till NHL och skapa sig en meningsfull karriär efter att ha dragit till Europa. Men Mark Giordanos karriär är inte heller som de flesta andras, som ni säkert redan räknat ut vid det här laget.


Mark Giordani Flames 2007. Foto: Imago Sport

SKADAD VID OLÄGLIGA TILLFÄLLEN

Efter en säsong med massor av speltid i ryska ligan kom han slutligen överens med Calgary om ett nytt kontrakt. 2008/09 var han tillbaka i laget. Efter en inkörsperiod etablerade han sig sakta men säkert som en av lagets bästa backar. 2011 fick han ett ”A” på bröstet och två år senare tog han över som lagkapten när legendaren Jarome Iginla lämnade klubben.

Där och då hade Giordano inte bara bevisat att han var lagets främsta back. Hans spel hade nått så pass höga höjder att hans namn titt som tätt dök upp som en liten outsider i Norris Trophy-diskussionen. Men på något vis var det som en förbannelse. Vid flera tillfällen när han spelade sin bästa hockey drabbades han av högst olägliga skador som tog udden av hans Norris-chanser.

Den här säsongen har Mark Giordano – *Peppar, peppar, ta i trä!* – spelat alla matcher så när som på de två matcher han stängdes av för sin knätackling på Mikko Koivu nyligen.

På 32 matcher har han 35 poäng – tre poäng färre än han gjorde på 82 matcher i fjol. Med det delar han ledningen i backarnas poängliga tillsammans med Morgan Rielly, Thomas Chabot och John Carlson. De tre konkurrenterna är mycket kompetenta spelare, men när det kommer till tvåvägsspel ser jag Calgary-kaptenen som snäppet vassare.

BÄTTRE LAG – BÄTTRE UTDELNING

Giordanos underliggande siffror är av tradition starka. Flames styr spelet med honom på isen och har ofta ett stort övertag när det kommer till heta målchanser för respektive emot. Att poängen trillar in i mycket större utsträckning än i fjol – då Giordano var minst lika bra men laget var betydligt sämre – har mycket att göra med att Flames levererar i powerplay på ett helt annat sätt. Då gjorde laget bara mål på 16 procent av sina numerära överlägen och var med det bland de sämsta i ligan. I år har man en utdelning på mål i nästan var fjärde powerplay. Sådant boostar givetvis de offensiva siffrorna.

Norris Trophy-racet är i högsta grad en öppen historia utan någon given favorit just nu. Men kan Mark Giordano hålla sin produktion på en fortsatt stark nivå samtidigt som han fortsätter att vara stark defensivt borde han åtminstone ligga bra till för en nominering.

Och skulle han rent av vinna – 35 år gammal – är det ännu ett bevis för vilken annorlunda karriär han upplever. I en epok när det, av rättfärdigade skäl, läggs ett väldigt stort fokus på ligans allra yngsta spelare är det uppfriskande med en ”gubbe” som levererar.

#Gio4Norris