• Publicerat 3 januari, 2019
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
HIT MEN INTE LÄNGRE. Filip Sveningsson och Juniorkronorna gick bet mot Luca Hollenstein.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Det blev 16 svenska mål i JVM – men bara sju av dem från forwards. Uddlösheten hos den svenska forwardsgruppen lade grund för Juniorkronornas första kvartsfinalförlust på 13 år.

LÄS ÄVEN: Inga ursäkter efter magsjukan – ”Tycker inte att det ska betyda något”

VICTORIA (HOCKEYSVERIGE.SE)
JVM är över för svensk del.
Den turnering som till en början såg så lovande ut försvann i en menlös pyspunka i Save-On-Foods Memorial Centre i Victoria. 0–2 mot Schweiz i en kvartsfinal är bland det blekare jag har skådat under mina nio JVM-turneringar på plats.

Jag vet inte om det var magsjukan och dess konsekvenser som sög energin och lusten ur Juniorkronorna, eller om laget inte var bättre än så här. Uppträdandet i kvartsfinalen var under alla omständigheter ett bottennapp. All heder åt Schweiz för deras uppoffrande engagemang och smarta hockey, men det är ett lag som Sverige ska kunna slå under normala omständigheter.

TYNGDA AV STUNDS ALLVAR

Tyvärr var det här ett platt fall som låg på lut. Redan när Sverige tappade 4–0 till 4–4 mot USA började den där känslan av att man började trenda åt fel håll att gnaga i mig. Där hade övertidsmålet som vann matchen åt svenskarna en kosmetisk effekt. ”De spelade ju fantastiskt bra i 50 minuter och vann ju ändå”. En helt intetsägande insats mot Kazakstan där spelarna plockade upp dåliga vanor gjorde att den växte sig starkare. Mot Schweiz bröt det slutligen ut lika kraftfullt som det magvirus som däckat delar av Juniorkronornas trupp senaste dagarna.

Redan från första nedsläpp kunde man se hur spelarna kramade klubborna alldeles för hårt. Det var passningar som satt på skridskor, passningsmottagningar som fick puckar att flyga åt alla möjliga håll och kommunikation som fallerade. Medan schweizarna spelade på instinkt och såg möjligheter var svenskarna uppenbart tyngda av stundens allvar.

LUNDESTRÖM LYCKADES INTE LEDA

I slutändan var det precis den farhåga som fanns inför turneringen som besannades i Victoria: spetsen på forwardssidan var inte tillräckligt bra för att lyfta det här laget mot medalj.

Sverige samlade ihop 16 mål på fem matcher under årets JVM-turnering. Sju av dessa kom från forwards, varav fyra från Emil Bemström.
Det säger sig självt att det inte är hållbart.
Nog för att Juniorkronorna på pappret hade JVM:s bästa backbesättning, men ska man vinna en turnering av den här magnituden – eller ens komma nära en medalj – måste man få bättre produktion från sina forwards.

Spelare som Fabian Zetterlund, Pontus Holmberg och Jacob Olofsson lämnar turneringen helt utan poäng. Lucas Elvenes och Isac Lundeström bjöd på en del produktion i de inledande matcherna, men blev allt osynligare ju längre det led. Lundeström lyckades tyvärr inte axla manteln som offensiv härförare och förstacenter på det sätt många av oss hade hoppats. Och kanske är det för att han helt enkelt inte är den typen av spelare.

GEDIGNA HOCKEYARBETARE

Tittar man på årets forwardskull handlar det till mångt och mycket om duktiga tvåvägsspelare. Gedigna hockeyarbetare som kommer att ha fina karriärer, men antagligen inte producera i närheten av toppnivå eller färga omgivningen med sin kreativitet.

Här ligger Sveriges stora utmaning framöver. För att hålla jämna steg med konkurrenterna behöver vi vässa de offensiva egenskaperna. Det är jättebra att ha pålitliga tvåvägsspelare också, men blir det för mycket samma lika kommer vi att få det vi såg i årets turnering. Mellanmjölk.

Det vill till att Sverige får fram fler matchvinnartyper på sikt. Här skänker spelare som Lucas RaymondAlexander Holtz och Noel Gunler ändå hopp om att vår hockeynation inte ska hamna på efterkälken gentemot Finland, USA, Kanada och Ryssland de närmaste åren. Innan de är mogna att axla ett sådant ansvar ligger kanske lösningen för svensk del i att revolutionera hockeyn genom att matcha tre backar och två forwards på isen samtidigt i stället för tvärtom. Sett till hur de olika lagdelarna presterade i den här turneringen hade det nästan varit att föredra.