16 lag har blivit åtta efter en hel del dramatik i Stanley Cup-slutspelets första runda. När vi nu har ett mer hanterbart antal lag kan vi börja leta efter slutspelets potentiella feelgood-historier. Här presenterar jag en spelare i var och ett av de återstående lagen som jag av olika anledningar unnar en Stanley Cup.

Vi har inte ens hunnit hämta oss från den första rundans osannolika dramaturgi innan det är dags för andra rundan att starta. Redan I natt drabbar Boston och Columbus samt St. Louis och Dallas samman.

I stället för att komma med något lamt tips inför andran rundan – jag hade två (!) rätt i första rundan – tänkte jag titta närmare på de återstående lagen och plocka ut en spelare från varje lag som borde få vinna en Stanley Cup.

Kriterier?

Bortsett från att de inte får ha vunnit tidigare har jag bara gått på magkänsla, tycke och smak. Sedan kan jag varken bekräfta eller dementera om en smula sentimentalitet smugit sig med i bilden…

Boston Bruins:

Marcus Johansson
Ur Boston Bruins äldre garde var de flesta med och vann Stanley Cup 2011. Så jag bortser från Rask, Chára, Bergeron, Marchand och Krejci här. Därför blir Marcus Johansson ett ganska naturligt alternativ. Framför allt för att han hade den orimliga oturen att bli offrad av Washington Capitals precis inför säsongen när de äntligen gick hela vägen och vann. Detta efter att ha varit med om alla slutspelsfloppar som laget gjorde sig skyldigt till mellan 2010 och 2017. Vinner Bruins Stanley Cup skulle det vara en fin upprättelse för Johansson.

Carolina Hurricanes:

Dougie Hamilton
Jag har verkligen ingen aning om varför den spelskicklige backen fått ett sådant skamfilat rykte i NHL. Av någon anledning har i alla fall både Boston Bruins och Calgary Flames ansträngt sig för att bli av med 26-åringen – trots att hans prestationer på isen varit riktigt bra. Efter trejden från Calgary till Carolina förra sommaren kom det absurda påståenden om att Hamilton hade vuxit sig impopulär i Flames för att han hellre gick på museum under en ledig dag än hängde med grabbarna till krogen. Om det finns ett uns av sanning i det vill jag att Dougie Hamilton ska vinna bara för att han brutit mot en machokod.

Foto: Bildbyrån/USA Today Sports

Colorado Avalanche:

Cale Makar
Okej, det finns en del veteraner i Avalanche som naturligtvis förtjänar en Stanley Cup mer. Jag tycker bara om själva tanken på att en ung snubbe, knappt torr bakom öronen, går in och vinner cupen – utan att ha spelat en enda grundseriematch i NHL. Det finns något väldigt kaxigt i det som tilltalar mig. Lägg därtill att Makar levt upp till hajpen genom att gå in och lira slutspelshockey som han inte hade gjort något annat de senaste fem åren. Blivande storback? Jo tack!

Columbus Blue Jackets:

Sergej Bobrovskij
Det är alltid lite lustigt hur vi i media – jo, jag har sannerligen gjort mig skyldig till det själv – sätter stämplar på olika spelare. Ofta utifrån enskilda insatser som bara utgör en bråkdel av en ganska omfattande karriär. Sergej Bobrovskij har varit ett offer för det här då många ofta har avfärdat honom som ”en grundseriemålvakt”. Det har baserats på att han har vunnit ett par Vezina-troféer men aldrig varit i närheten av att nå framgång i ett slutspel. Grejen är bara att han gjort rätt få slutspelsframträdanden under sin NHL-karriär och att han har gjort dem för lag som ofta varit rätt mediokra. Om han nu skulle klara att gå hela vägen med den här upplagan av Columbus Blue Jackets, det tveklöst bästa laget de haft under sin existens, skulle det vara en fin revansch.

Foto: All Over Press

Dallas Stars:

Jason Spezza
Han må inte ha mycket krut kvar i durken, men Jason Spezza är en hedersknyffel som förtjänar en rejäl framgång innan han rider in i horisonten. Han spelade Stanley Cup-final med Ottawa Senators 2007 och var då en del av den fruktade toppkedjan med Daniel Alfredsson och Dany Heatley som bar laget. Är inne på sista året på kontraktet med Dallas Stars och i vad som mycket väl kan vara hans allra sista NHL-säsong. Tanken på att få se Jamie Benn ta emot bucklan och genast placera den i Spezzas famn ger mig samma varma känsla i kroppen som när jag får upp ett klipp med lekande hundvalpar på Instagram.

New York Islanders:

Robin Lehner
Jag tror inte att jag behöver dra Lehners backstory för er. Vid det här laget är den välkänd, men inte mindre intressant och relevant. Han har redan belönats med nomineringar till Vezina Trophy och Bill Masterton Trophy för sin enastående revanschsäsong. Men jag tror vi alla kan vara överens om att en Stanley Cup skulle vara pricken över i:et. Jag kommer själv ihåg när jag ringde upp Robin en halvtimme efter att han vunnit Calder Cup i AHL med Binghamton Senators 2011. Jag förvånades då över att han i stället för att vara glad tycktes vara lite arg. Det var på något vis hans ”fuck the world”-ögonblick.
– För mig är det här oerhört skönt. Speciellt efter att så många där hemma kritiserat mig och har haft åsikter hit och dit om vad jag, farsan och morsan har gjort och hur vi har arbetat, sa Lehner till mig.
– Men de kan alla dra någonstans. Jag skiter fullständigt i vad de tycker om mig.

Med vad vi vet nu och de förändringar Robin Lehner gått igenom som människa det senaste året tror jag att en Stanley Cup i år skulle kännas annorlunda. Och antagligen mycket bättre.

San José Sharks:

Joe Thornton
Är det något av de återstående slutspelslagen som har många spelare med hög unna-faktor är det San José Sharks. De flesta av spelarna i kärnan var med och förlorade finalen mot Pittsburgh Penguins 2016 och utöver det har vi Erik Karlsson och allt det han har fått uppleva. Men det finns självklart en spelare framför alla andra som man måste höja här och det är Joe Thornton. Vid snart 40 års ålder kan det här vara hans sista NHL-säsong. Thornton, som är självskriven i Hall of Fame inom några år, har varit en av de mest tongivande spelarna i NHL de senaste 15 år. Men det stannar inte där, Han har dessutom byggt upp en skön kultstatus kring sig själv tack vare sin sköna personlighet och den självdistans han ger sken av. Bara han inte råkar skjuta fyra mål i en och samma match…

St. Louis Blues:

Ryan O’Reilly
Sedan Ryan O’Reilly slog sig in i NHL som 18-åring för tio år sedan hade han inför den här säsongen spelat ynka 13 slutspelsmatcher. Nu ser han ut att kunna dubbla den siffran i årets slutspel. O’Reilly har fått en hel del skit för att lagen han representerat tidigare, Colorado Avalanche och Buffalo Sabres, har underpresterat. Det har till och med hävdats att han är en distraktion. Inte för att jag vet hur han är som person, men det låter tramsigt att utse en av de bästa spelarna i laget till ”problemet”. Lite som när mindre intelligenta varelser pekar på Connor McDavid och säger att han är problemet i Edmonton Oilers. Hur som helst skulle en rejäl framgång få bort den där, i mitt tycke oförtjänta stämpeln som O’Reilly har. För mig är han en av de främsta tvåvägscentrarna i ligan.