• Publicerat 23 maj, 2019
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
GÅSHUD! Uffe Bodin har plockat fram de tre mest gåshudsframkallande VM-ögonblicken mot Finland.Foto: Bildbyrån

Mats Sundins och Peter Forsbergs mäktiga genombrott som hockeyspelare och Lasse Granqvists magiska refererat. Här har ni mina tre mest gåshudsframkallande VM-ögonblick som involverar Tre Kronor och Finland.

KOSICE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är bara att försöka glömma haveriet mot Ryssland och se framåt. För även om förlusten i tisdags var demoraliserande innebär den på intet sätt att VM är kört för svensk del. Sett till alternativen bland motståndare som Tre Kronor skulle ha kunnat ställts emot i en kvartsfinal får Finland ses som ett ganska lagom motstånd.

Med sin orutinerade och oprövade VM-trupp har finnarna överträffat förväntningarna i gruppspelet, där man bland annat slog Kanada. Den avslutande förlusten mot Tyskland var plumpen i protokollet, men Jukka Jalonens manskap tycks (som vanligt) trivas bäst i matcher där de slipper vara spelförande. Och det kan man räkna med att de slipper vara mot ett – på pappret – skickligare Tre Kronor.

Jag tror inte att vi ska låta oss förblindas av att Finland saknar NHL-spelare. I serie bäst av fem eller sju hade jag hållit Sverige som skyhöga favoriter, men när det bara är en match, tre perioder och 60+ minuter kan nerver och individuella misstag ställa favoritskap över ända.

För Tre Kronor gäller det att städa upp i det försvarsspel som sett skakigt ut under merparten av de två senaste matcherna. Det i kombination med att Henrik Lundqvist (?) måste göra sin hittills bästa match i turneringen är det som kommer att avgöra om den här turneringen slutar i minst godkänt eller fiasko.

Mitt tips: 3–2 till Tre Kronor efter en plågsamt spännande semifinal som lämnar många tv-tittare utan naglar.

Och apropå minnesvärda nagelbitare… Det har funnits några gåshudsframkallande drabbningar mot just Finland i VM-sammanhang genom åren. Här är mina personliga favoriter:

VM i Åbo 1991: 2–4 blir 4–4 efter Mats Sundins hjältedåd

Mats Sundin hade redan ett VM under bältet när han kom till Finland för att representera Tre Kronor som sistaårsjunior efter sin första NHL-säsong med Québec Nordiques. Det var dock när guldet bärgades 1991 som han blev en folkkär svensk hockeyhjälte på allvar. Mycket tack vare det klassiska 2–1-målet som sänkte Sovjet i den helt avgörande matchen i det slutspel som fanns i stället för semifinal och final på den tiden.

Men redan i mötet med hemmanationen den 20 april lade ”Sudden” fundamentet för sin hjältestatus. Tre Kronor hade hamnat i underläge 2–4 med mindre än minuten kvar att spela när 20-åringen skred till verket. Han gick köksvägen och fixade 3–4 bara för att kvittera kort därpå sedan Ville Siréns passningsförsök efter en vunnen tekning studsat på en svensk spelare och frispelat Sundin. Med en mäktig backhand lyfte han in det viktiga målet som fick kommentatorslegenden Lars-Gunnar Björklund att utbrista:
”HAR NI SETT PÅ SJÄLVA GREVEN!”
Det är svensk tv- och hockeyhistoria i ett och samma paket det.

VM i Prag 1992: Tre Kronor vinner finalen med 5–2

Sveriges facit mot Finland i VM-finaler är ojämnt. Förlust hemma i Globen 1995 och storförlust i Bratislava, Slovakien, 2011. Däremot blev det guld i Schweiz efter dubbelmötet 1998, där Johan Tornberg sköt det enda målet – på två finalmatcher. De bägge matcherna går dock till historien som två av de tråkigaste VM-finalerna genom tiderna. Då minns jag finalen i Prag 1992 med desto större glädje.

Inte minst för att Peter Forsberg, 18, redan två år innan OS-straffen mot Kanada i Lillehammer, blev en stjärna utöver det vanliga genom att vräka in det första svenska målet via köksvägen. Arto Blomsten lugnade alla dallrande svenska nerver när han skickade in sista målet i tom kasse och säkrade Tre Kronors andra raka VM-guld. Själv följde jag matchen framför radio med övriga familjen. Det här var på den tiden när TV3 hade lagt rabarber på sändningsrättigheterna och tanken på att skaffa parabolantenn inte fallit i god jord hos föräldrarna i det bodinska hushållet. Men ett radiorefererat ska aldrig förringas. Med rätt röst framför mikrofonen har de en förmåga att skapa en helt annan form av mystiskt skimmer kring en idrottshändelse.

VM i Helsingfors 2003: 1–5 blir 6–5 i kvartsfinalen

På den tiden jag var en vanlig hockeysupporter, utan uppdrag som krävde någon form av professionalitet, var jag nog lika odräglig, nervös och lättirriterad som många andra när Tre Kronor spelade viktiga matcher. Det blev nog aldrig så tydligt som under VM-kvartsfinalen i Finland mot Finland den 7 maj 2003.

I mitt minimalistiska studentrum framför min minimalistiska tv i Örebro tömde jag mitt förråd på svordomar när Tre Kronor släppte in mål på mål i vad som såg ut att bli en förnedrande förlust i lejonens egen kula, Hartwall Arena.

Vid ställningen 1–5 var jag så rasande att tolvtums-teven var på väg ut genom fönstret. Jag hejdade mig, stängde av teven och tog en promenad för besinna mig. När jag efter en kvart återvände till rummet hade Jörgen Jönsson reducerat och jag tänkte något i stil med att ”jaja, nu kan jag titta klart i alla fall”. Det är jag glad att jag gjorde. Innan andra perioden var färdigspelad hade Peter Forsberg gjort 3–5 och Jonas Höglund 4–5. När ”Foppa” sedan svarade för sin klassiska soloräd till 5–5 halvvägs in i den tredje perioden satt jag bara och gapade. P.J. Axelsson avgjorde med mindre än fem minuter kvar och jag gjorde mitt bästa försök att matcha Mats Sundins minnesvärda segervrål.

Den största hjälten efteråt var varken ”Pebben”, ”Foppa”, ”Sudden” eller Mikael Tellqvist, som hade ersatt Tommy Salo i kassen efter 1–5-målet. Nej, det var Lasse Granqvist och hans parhäst L-G Jansson för en av de mest gåshudsframkallande matchsummeringarna i den svenska idrottshistorien: