”Finlands tappra soldater!
Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland.”

Nej, det här ska inte bli ännu en text där krig och hockey blandas samman i en smaklös mix. I dag var det bara svårt att inte tänka tillbaka på överbefälhavare Gustaf Mannerheims ord när Finland attackerades av Sovjetunionen i vad som kom att bli känt som Vinterkriget.

För det som Finland gjorde på isen mot ett på pappret överlägset Ryssland var inget annat än ”att fylla sin plikt ända in i”… ja, inte döden, men väl fram till slutsignalen – och till VM-finalen.

Jo visst, de här finnarna lyckades avpollettera Tre Kronor också. Men det var en upplaga av det svenska landslaget som varken kuggade i eller fann stabilitet i spelet. Den här röda maskinen som Ryssland ställde upp med i VM hade malt sönder det mesta i sin väg och såg på förhand ostoppbara ut. De var här för att ta guld och skänka stolthet till Putins propagandamaskin i Kreml.

Med sedan kom Finlands ”tappra soldater” och spelade dem ett spratt.

Sättet som Finland försvarade sig på är bland det mer imponerande jag har sett på den internationella scenen. Jag tycker inte ens att man kan hävda att ryssarna underpresterade eller att de hade en dålig dag. De fann bara inget sätt att forcera den finska försvarsmuren. Eller den utmärkte målvakten Kevin Lankinen de få gånger tillfälle gavs.

SVÅRARE ÄN ATT VARA KREATIV

Det var offervilja och hjärta, absolut, men i ännu större utsträckning struktur, disciplin och taktik som bärgade finalplatsen. Det Finland gör så bra är att alla underkastar sig spelsystemet och spelar konsekvent byte efter byte. Att göra det är på sätt och vis lika svårt som att vara kreativ och skapande eftersom det kräver så mycket koncentration och fokus. Men om man väl klarar av det behöver det inte spela någon roll om man inte har NHL-stjärnor i sitt lag.

Förbundskaptenen Jukka Jalonen var väl medveten om sitt lags brister när han tog ut den här mer eller mindre NHL-befriade truppen inför turneringen. Han anpassade sitt spelsystem efter det och fick spelarna att köpa det. Och att vara underdog kan vara underbart ibland. Speciellt i det här fallet när Kleti och Pleti har fnyst åt en och man har haft oändliga mängder tändvätska att tillgå i form av negativa rubriker och nedlåtande krönikor.

Nu väntar ett offensivt laddat Kanada i morgondagens final och jag kan inte tro annat än att de kommer att klara av den utmaningen också. Jalonens lejon har det där speciella flytet och den där auran av odödlighet som gör dem så svårstoppade just nu. Det bådar för en av de största VM-skrällarna genom tiderna.

Gustaf Mannerheim hade varit stolt.