Maria Lindh och Valentina Lizana Wallner efter Modos SM-guld 2012.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Äntligen är vårdagarna här med pollen i luften. Ännu en allerginys är på väg, så jag kollar upp mot solen för att få den snabbt avklarad. Man blir glad i hela kroppen när man tänker på det, att i helgen ska damernas SM-guldet delas ut. I år står det mellan Linköping och Luleå. Linköping leder med 1-0 i matcher (bäst av 3) och nästa match spelas på lördag. Det är det här som tjejerna tränat för hela säsongen, och tro mig, det är bara guld som räknas!

Ett SM-guld är någonting extremt stort. En gång i tiden betydde ett SM-guld mer än någonting annat för mig. Det kanske låter egoistiskt. Men alla som har hållit på med elitidrott och haft sina mål förstår. Det är någonting väldigt intressant som händer i varje individ när det drar ihop sig till det stora allvaret. Vissa syns det mycket på utåt och vissa märker man nästan ingenting på. Dock är den sistnämnda personen väldigt sällsynt inom elitidrotten. Men det hör ju till på något sätt. Man är inte sig själv. Eller så är man sig själv? En personlighetsförändring som inte bara har positiva sidor. Det kallas för vinnarskalle och kan uppfattas som kaxighet. Men jag tror det bara är rädslan att förlora som blir oerhört stor. När man går in i sin slutspelsbubbla så finns det ingenting viktigare än sin prestation och allt runtomkring blir plötsligt ganska ointressant.

Varför fokuserar man inte bara på sin uppgift? Jo, lyckas någon komma in i din slutspelsbubbla blir man ganska lätt irriterad. Man säger saker som man kanske inte menar, gör saker som man ångrar, firar en vinst mer än vad man kanske borde och skadeglädjen mot det förlorande laget känns lite skönare. Att kunna glädjas åt andras framgångar tror jag är viktigt, men viljan att vinna måste självklart vara starkare, annars hade det inte varit någon sport.

Hur som helst är detta en SM-final. Guld är guld och silver är det ingen som bryr sig om. Därför är personlighetsförändringarna helt okej i sådana här lägen, tycker jag. Man blir kanske blir hårdare utåt, men egentligen är man väldigt sårbar. Det är nämligen inte bara kroppen som blir trött efter en lång och tuff säsong utan knoppen får ta minst lika mycket stryk och när jag spelade själv så var det nästan det psykiska som var det jobbigaste. Bara en vinnarskalle kan förstå vad jag menar, och jag tror vi alla äger lite av en sådan.

Jag tar bort blicken från solen och kollar ner på mina skor för att undvika en elfte pollen-nys. Vi får inte glömma bort att detta bara är hockey. Det slår mig ganska snabbt att jag inte längre ser så mycket av mina fötter. Magen växer och tar upp mer och mer av synfältet, som för de flesta som lagt skridskorna på hyllan. I mitt fall är det dock en positiv känsla. Jag ska snart få träffa mitt första barn, min son, och ett SM-guld känns plötsligt väldigt litet.

Må gott och lycka till i helgen, Luleå och Linköping!
/Valle