SNART BLIR DET EN TILL. I juni föddes Jaime, i juli får han ett syskon. Till vänster min lagkamrat Mia Larsson.Foto: Joel Brangel

Hej, Valle här!
Hoppas att sommaren har varit den bästa hittills och att ni längtar tills att säsongen drar igång lika mycket som jag gör.

Jag har äntligen fått vara på is igen. Mia Larsson, som spelar i Haninge Anchors, fixade så vi fick köra en Damkronorna Legends-match mot hennes Haninge. Även fast det bara var en kul grej så växte tävlingsinstinkten fram och kärleken blev sig påmind så fort den ringrostiga skridskoskenan nuddade isen igen.

Valle och Jamie.

Denna gång var det dock en liten annan kärlek. En mer spridd kärlek. Min son, Jamie, fick se mig spela för första gången. Jag kunde inte sluta le bakom det buckliga gallret när jag tänkte att han satt där på läktaren med en Tre Kronor-tröja med ”mamma” tryckt på ryggen. Det har väl alltid varit lite av en dröm om jag ska vara ärligt. Även fast han bara är tre månader och förmodligen inte hade en susning om vad som hände framför ögonen på honom så blev jag stolt över att få spela i hans synfält och jag hoppas att han en dag kan vara stolt över sin hockeymamma.

Det kanske inte var världens bästa hockeymatch, men det var superroligt att spela med gamla lagkamrater igen. De flesta har jag spelat med förut och vissa var med Damkronorna innan jag spelade, och till och med innan jag var född. Det var häftigt när allas meriter lästes upp, och speciellt när rampljuset var på Gunilla Andersson som nästan spelat 300 landskamper och fyra stycken OS. Vi hann nästan åka in i omklädningsrummet och grilla korv, käka upp dom, peta bort resterna mellan gaddarna och glida ut på isen igen innan speakern hunnit läsa klart hennes meritlista.

Eller bara att få stå på samma is som Evelina Samuelsson, som satte Damkronornas båda mål i bronsmatchen mot Finland 2002 när Damkronorna tog ett historiskt brons, var en stor ära för mig. Jag skulle kunnat rabbla upp hela laget som byggt upp damhockeyn till där den står i dag. För visst har damhockeyn i Sverige faktiskt kommit en lång bit framåt, även fast det fortfarande finns mycket som kan bli bättre.

Vi vann med 3-1, vilket egentligen inte spelar någon roll så här i efterhand. Vi körde veterantegler så det fick inte skjutas slagskott. Men Gunsan (Gunilla Andersson) är ju känd för sitt hårda och välplacerade skott, så i slutminutrarna drar hon på jordens slagga i krysset… Utvisning och straff blev resultatet, men snyggt var det.

Nu är matchen historia och jag blickar framåt. Längtar efter att säsongen ska dra igång! Jag ska nämligen börja köra ett par gånger i veckan med Haninge Anchors damlag! Träna måste man ju och jag känner att hockey är det roligaste sättet att träna på.

Nej, det blir ingen riktig comeback. Det finns dom som sliter som djur och lägger ner timmar på att bli en bättre hockeyspelare varje dag. Det kommer jag aldrig att hinna med. Men Haninge har gett mig möjligheten att kunna träna hockey och ha barnpassning vid sidan av rinken samtidigt om jag skulle behöva det. Mina föräldrar bor också i närheten som gärna snor Jamie ett par timmar i veckan. Det är den optimala träningen för mig och det löser sig bra med det viktigaste i mitt liv, min son.

Nu är det buckliga gallret utbytt mot en ny CCM-mask och dom ringrostiga skenorna är på gång att vakna till liv igen. Jag ser fram emot att få fånga lite puckar igen. Men någon riktigt comeback blir det inte. Jag ska bara träna hockey och förhoppningsvis kunna bidra till några vinster för Haninge Anchors i division 1 östra i vinter. Hockeyn behöver jag inte sakna längre och det känns fantastiskt roligt!

På återhörande!