Valentina Lizana Wallner.Foto: Bildbyrån/Ludvig Thunman

I mitt liv har jag ofta varit den enda tjejen eller en av få i hockeylaget, på tränarkurser eller bara under hockeysnack. Jag förstår absolut att alla tjejer inte tycker om hockey, tro mig. Jag har många tjejkompisar som inte tycker om sporten över huvud taget. Men för mig har det det alltid handlat om kärleken till sporten, jag ville inte sluta för jag tyckte det var så oerhört roligt.

Men den mest förekommande frågan har alltid varit: Varför håller du på med hockey när du inte kan tjäna pengar på det?

Under stora delar av min karriär såg jag det aldrig som att jag jobbade i motvind. Hockey var det jag älskade att syssla med, en passion. Men det var de sista åren, när målen jag hade satt upp för mig själv var uppnådda som jag började ifrågasätta mig själv. Varför gör jag detta, näst intill gratis? Jag måste ju betala hyran, äta mat och spara pengar jag också. Tyvärr tjänade jag aldrig tillräckligt med pengar för att kalla mig hockeyproffs.

Jag är övertygad om att fler tjejer hade spelat om förutsättningarna hade varit samma inom hockeyn för tjejer och killar. Då hade i alla fall jag aldrig slutat att spela. Tänk att få ha hockey som yrke. Wow, vilken dröm! Jag kan inte ens föreställa mig det.

Nu är min dröm att min framtida dotter ska kunna spela hockey på samma villkor som min son eller tvärtom, om dom nu väljer att spela hockey. 


Foto: Privat

När jag var liten hade jag samma drömmar som min bror (till höger). Vi ville bli hockeyproffs. Min bror är sex år äldre än jag och förstod nog att den drömmen, att kunna jobba som hockeyspelare, var lättare att nå för honom än den var för mig. Han sa ALDRIG att det var omöjligt till mig. I stället kom han in till mitt rum på kvällarna när jag inte kunde sova och sa att jag skulle tänka på den dagen då jag spelade i NHL och utklassade alla killarna.

Jag förstod bättre och bättre ju äldre jag blev att NHL, det var nog kört. Men jag fick vara med om att uppleva andra stora turneringar med Damkronorna, vilket också var drömmar som gick i uppfyllelse och som jag är stolt över att ha upplevt i dag.

Vi ska komma ihåg att det går framåt inom flick- och damhockeyn. Det går åt rätt håll. Det gäller bara att ha tålamod.

Nej, jag tror inte att min dotter kommer att få samma förutsättningar som min son. Men kanske hennes barn, eller hennes barnbarn. Drömma får man. 

Hoppas ni alla får en härlig internationell kvinnodag!