Foto: Valentina Lizana Wallner

Spelare med över tusen landskamper i bagaget fanns på isen. När jag stod där i båset i Torvalla ishall i Haninge och följde Damkronorna Legends match mot Haninge Anchors var det en otrolig tacksamhet som sköljde över mig. En tacksamhet till alla ”tanter” som drog på sig den blågula matchdressen i går.
Nu ska jag berätta varför. 

Ännu en lyckad Damkronorna Legends-match är spelad och ännu en vinst blev det mot Haninge Anchors damlag. Matchen har blivit till en årlig grej som Haninge anordnar med hjälp av den före detta landslagsspelaren Mia Larsson. Nästa steg kanske skulle vara att möta andra avdankade landslagspelare från olika länder.

På ett sätt är det väldigt skönt att ha hockeykarriären bakom sig, för man vet hur mycket tid och hårt arbete som ligger bakom framgångarna. Men på ett sätt, när jag stod i båset med Danijela Rundqvist, önskade jag för en sekund att jag var där på startlinjen igen med henne och fick återuppleva hela resan en gång till.

Ingen kommer egentligen riktigt ihåg hur matchen slutade. Jag tror det blev 6–2 till Damkronorna Legends, är inte helt säker – och det spelar heller inte så stor roll. Det var allt runt omkring som spelade roll. Sammanhållningen, skratten, minnena, snacket. Allt det där som man saknar utanför isen. Men visst, skulle jag frågat ”Gunsan” (Gunilla Andersson) eller Erika Holst så hade dom tävlingsskallarna tveklöst kommit ihåg exakt vad matchen slutade, hur många poäng var och en gjorde och vilka misstag som inträffade vid det femte bytet i andra perioden, även i en sådan här match.

 ”ORKADE SPELA HOCKEY I MOTVIND”

Det var Annica Åhlén som vaktade kassen. Hon har alltid varit en stor förebild för mig och jag skulle ljuga om jag inte blev lite starstruck när jag kramade om henne i går. Pia Morelius kallas inte ”Yxan” ur tomma intet och hur kom det sig egentligen att Malin Gustavsson hann med landslagspel i både fotboll och ishockey? Jag hade kunnat skriva ett hyllningsinlägg om varje spelare – och det kanske kommer senare under säsongen. För det finns så många historier och anekdoter att dela med sig av för att förklara hur speciella de här människorna är. Men framför allt så är jag så otroligt tacksam över att dom orkade och ville spela ishockey i motvind.

För vi får inte glömma bort att damhockeyn faktiskt inte funnits så länge. Det första officiella VM-turneringen spelades först 1990. Många av dom som spelade i går var med där. Jag spelade det första JVM:et för damer. Det var först 2008. Vi har en lång bit kvar. Det vet vi som har spelat och dom som spelar nu och det blir vi väldigt ofta påminda om av människor utifrån. Men damhockeyn har utvecklats och blivit bättre på många fronter sedan dess. Det är en ständigt pågående process som bara kommer att leda framåt så länge det finns en passion för sporten och lite stöd som underlättar för alla tjejer som försöker pussla ihop jobb och studier med en karriär som elitidrottare.

Jag är ofta tacksam över att mina föräldrar ställt upp och skjutsat, över tränarna som pushat och över vännerna som stöttat. Men det här handlar om tacksamhet på ett annat sätt. Utan dessa ”tanter” som en gång i tiden satsade stenhårt på ishockeyn, skulle aldrig damhockeyn redan ha kommit så pass långt i utvecklingen som den ändå har gjort. Även eldsjälar som Lars G Karlsson och Christian ”Lillen” Yngve, som båda var med i går, har på ett fantastiskt sätt bidragit till att föra damhockeyn framåt.

Så tack till alla er! Tack för att jag fick hoppa på den här resan som ni startade.

Laguppställningen denna gång var:

1. Annica Åhlén
6. Johanna Malmström
8. Erika Holst
12. Jenny Lindqvist
13. Malin Gustavsson
14. Petra Jonsson
20. Klara Myrén
19. Tina Månsson
22. Anne Ferm
23. Gunilla Andersson Stampes
26. Pia Morelius
Manager: Lars G Karlsson,
Coach: Christian ”Lillen” Yngve


En klubba från den första VM-turneringen för damer, 1990. Den är lika gammal som jag är… Foto: Valentina Lizana Wallner