Jenny LindqvistFoto: Valentina Lizana Wallner.

Det är den tolfte december och Valentina Lizana Wallners julkalender tuffar oförtrutet på genom trottoarernas snömodd. I dag har turen kommit till Jenny Lindqvist, 39, som var med och tog OS-silver i Turin 2006. 

Jenny Lindqvist är och har alltid varit en riktig energispridare. Jag var med några gånger i början av min karriär när hon kanske mer var i slutet av sin. Man kände sig alltid trygg i hennes sällskap och hade nära till skratt. En härlig tjej utanför plan som alltid gav 100 procent på isen.

Vilket är ditt bästa hockeyminne från Damkronorna?
– Turin-OS 2006 var häftigt och stort. Att vi sedan kammade hem silvermedaljen blev som pricken över i:et efter en lång resa för mig. Och det är väl själva resan mot målet som är det bästa, alla minnena och vännerna som jag fått längs vägen. Det är fina minnen.

Vilken var din bästa egenskap på plan?
– Motivationen, fysiska styrkan och skridskoåkningen var bra egenskaper jag hade. Tror faktiskt också att skotten var helt okej, samt drivet att inte ge upp.

Vilken var din sämsta egenskap på plan?
– Det där med att finta upp motståndaren på läktaren för att köpa korv, var kanske inte min starka egenskap.

Vilken spelare är den bästa som du någonsin har spelat med?
– Svår fråga eftersom det är så många duktiga spelar jag haft omkring mig under mina 20 år inom damhockeyn. Men en person som jag precis i början av min hockeykarriär tyckte var himla duktig och som jag fick chansen att spela tillsammans med var Camilla Kempe. Hon spelade i Foc Farsta och även i landslaget. Vilket skott hon hade samtidigt som hon kunde dribbla, förstå spelet var fysisk. Hon var bra.

Om du skulle ge en gammal lagkamrat i Damkronorna en julklapp, vad skulle det vara och varför?
– Åsa Lindström en varm härlig kram. Det var hon som fick mig att börja drömma om landslaget samt att möjligheten fanns. Hon visste nog inte om det då, men hon var en inspirationskälla och en idol. Det var kul att ha en tjej som sin hockeyidol samtidigt som man tycke många killar var bra. Men det var helt enkelt alldeles för långt bort. Åsa såg jag ofta när hon spelade i damlaget i den föreningen jag tillhörde samt när hon representerade i landslaget. Vilket gjorde att det hela kändes mer möjligt.