Damkronornas resultat under OS blev inte vad vi hade hoppats på. Men kvartsfinalförlusten mot Finland, som har kapacitet att störa stormakterna USA och Kanada, hade jag räknat med. Man fick möta Japan i första placeringsmatchen och förlorade med uddamålet.

De är ingen stormakt i hockeykretsar, men i damhockeyn har det varit jämna matcher mellan Japan och Damkronorna under en tid. Det var en match som kunde sluta hur som helst. Nu vann japanskorna och oj så många nya damhockeyexperter som trädde fram efter den svenska förlusten och tyckte att det här var en katastrof.

Men om man har hängt med under den här fyraårsperioden – eller ännu längre – så kanske inte det här hade kommit som en chock. Som jag skrev i en krönika vid jul tyckte jag inte man kunde förvänta sig svensk medalj i den här turneringen.De förutsättningarna finns helt enkelt inte.

Så här är det: Damkronorna har tyvärr inte varit topp tre under de senaste tio åren. Det är fakta. Vad beror det på och vad måste hända om vi ska vara med och tävla om medaljerna igen? Jo, jag har en del av svaret här nedan.

Det viktigaste av allt: vi måste få behålla våra toppspelare längre.

I det här fallet är ålder faktiskt inte bara en siffra. Det är vid närmare 30 som du är på toppen av din karriär. Problemet: då har du oftast hunnit lägga skridskorna på hyllan som damhockeyspelare i Sverige.

Vi behöver absolut inte vara oroliga för framtida spelare. De har vi gott om. Framtida världsstjärnor har jag redan beskådat på isarna runt om i landet. De svenska U18-tjejerna kom nyligen hem med ett sensationellt VM-silver.

Nej, det jag är orolig över är att dessa framtida stjärnor inte kommer att fortsätta så länge att de faktiskt hinner nå toppen av sin förmåga.

För var tog spelare från vår bästa årskull i svensk damhockey vägen? Jag pratar om 91-kullen, där bland annat Tina Enström, Isabelle Jordansson, Cecilia Östberg och Klara Myrén trädde fram som världsspelare.

Alla fyra var visserligen väldigt unga när de fick chansen i landslaget för första gången men samtidigt är de bara 26-27 år nu när detta OS spelas. Förmodligen hade de varit på sin absoluta topp i dag och då hade vi haft en hel femma som kunnat mäta sig med de allra bästa lagen.

Det här är fyra av väldigt många fler spelare som vi på något sätt förlorat under resans gång. Man kan aldrig ersätta sådana här världsspelare. Damhockeyn i Sverige är alldeles för smal för att vi ska kunna tappa profiler Emma Eliasson eller Jenny Asserholt och tro att det bara är att gå vidare som inget hänt.

Titta på storasyster Finland. De har behållit många fler spelare än oss i Sverige under en väldigt lång period. Följaktligen har de kunnat jobba med en bred trupp samtidigt som deras stjärnor utvecklats i raketfart.

Noora Räty, Jenni Hiirikoski, Michelle Karvinen och Riikka Välilä – fyra storstjärnor som alla är äldre än jag.

Ja, nu är kanske inte jag spelaren som hade gjort skillnad eftersom Sara Grahn var fantastisk i målet. Men jag skulle kunna rabbla upp tio spelare till som är under 30 år, har lagt av med hockeyn som skulle varit aktuella för detta OS.

I mina ögon är det enkelt: Sverige har haft internationella toppspelare, men tyvärr inte kunnat behålla dem tillräckligt länge för att det ska ge effekt. Och vi måste ställa upp med de bästa spelarna om vi ska ha en chans på medalj framöver.

Nu är det som har hänt historia som inte går att ändra på. Därför bör det vara fullt fokus framåt från och med nu. Det viktigaste jobbet nu blir att få så många som möjligt spela vidare och satsa mot nästa OS. Men vägen dit är mer än framgångar och fina minnen. Det är slitsamt, pyssligt och stundtals väldigt ensamt. Kan man få hjälp med vardagen med allt från ekonomi till schemaläggning så underlättar det enormt.

Jag tycker ändå att det har blivit bättre och bättre på klubbnivå.

Tjejerna får sakta men säkert bättre förutsättningar. Svenska olympiska kommittén har varit räddaren i nöden i många år med SOK-stipendierna.

Damhockeyn må ha dåliga förutsättningar och det vet vi om och försöker ändra på. Men en väldigt enkel sak att förändra, vilket man lärde sig redan på hockeyskolan, är att det måste vara roligt att spela hockey. Det måste vara en bra miljö, spelare som trivs både på hemmaplan och i landslaget om man ska tycka det är värt att lägga ned alla timmar man tillbringar för bli en bättre hockeyspelare.

Till sist vill jag säga en sak till tjejerna i Damkronorna:  Upp med huvudena!
Jag och ni själva vet att ni gjorde ert bästa under de förutsättningar som gavs. Mer än så kan ni inte göra. Ni gjorde det ni kunde och jag som supporter tackar er för er insats och ert mod.

Snälla, satsa mot ett OS till! 
Svensk damhockey behöver er!

Må bäst,
Valle