INGET TRENDBROTT? Valentina Lizana Wallner tror inte att målvakter som gör pausintervjuer kommer att bli ett stående inslag i rutan.Foto: Bildbyrån

Adam Reideborn skapade förvåning när han ställde upp i en pausintervju i helgen. Före detta landslagsmålvakten Valentina Lizana Wallner, numera målvaktstränare för Sveriges U18-damer, krönikerar för hockeysverige.se om varför det knappast lär bli en ny trend bland målvakter att göra det.

LÄS ÄVEN: Spräckte myten om målvaktsbubblan – ”Varför ska vi vara heliga”

Ni har säkert hört vad som hände i lördags. Hela Hockeysverige blev för en stund alldeles förbluffade när Djurgårdens målvakt Adam Reideborn ställde upp i en pausintervju med C Mores Niklas Wikegård under bortamatchen mot Frölunda. Genast höjdes röster om att ”det där borde alla målvakter kunna göra”.

Men nej, så enkelt är det inte. Jag ska förklara varför.

Innan dess vill jag poängtera att den här krönikan inte är skriven för att kasta skit på Adam eller hans beslut att ställa upp i en intervju. Tvärtom. Att han är så pass chill och kontrollerad att han klarar det är ju skitbra för honom. Det finns säkert fler målvakter som är tillräckligt avslappnade under matcher att de skulle klara samma sak, men tro mig, de är inte i majoritet. Långt därifrån.

Jag var själv inte en av dem under min aktiva karriär. Och jag kan på rak arm inte komma på någon annan målvakt jag känner som skulle fixat det. Varför? Jo, på grund av ”bubblan”.

Att förklara vad som händer när man går in i den där bubblan är inte helt lätt utan att låta flummig. Det beror på att det är som att kliva in i ett mentalt tillstånd där du är så fokuserad på din uppgift som målvakt att tid och rum försvinner lite grann.

Ni förstår att för oss målvakter är ishockey på sätt och vis en individuell sport.

Visst, vi är givetvis en (viktig) del av ett lag och en lagkamrat som alla andra. Men när pucken släpps har vi likväl en uppgift som skiljer sig väldigt mycket från det de övriga fem lagkamrater som befinner sig på isen gör.

För att sköta den här uppgiften – och hålla bubblan intakt – hade jag en hel rad olika ritualer för mig. Listan över ritualerna är så lång att jag skulle kunna basera en novell på dem. Vissa är så knasiga att jag börjar fnittra hysteriskt när jag tänker på dem i dag. Exempelvis hade jag alltid en blå Powerade som jag skulle dricka tre klunkar av inför matchen och tre i varje periodpaus. I varje periodpaus skulle jag dessutom käka en halv banan. Blev det av någon anledning inte så var det ett störningsmoment som riskerade att spräcka bubblan.

Jag förstår att det låter tramsigt för en utomstående. Men för mig var alla de här små rutinerna ett sätt att bygga trygghet mellan stolparna. När jag kom in i bubblan och allt flöt på var det som att spelet saktade ned, jag kunde se pucken och kontrollera min egen prestation på ett bättre sätt.

Så varför skulle bubblan då spricka om Niklas Wikegård hade kommit fram och stuckit en mikrofon framför ansiktet på mig i en periodpaus?

Jo, för är det något som kännetecknar livet i bubblan är det att omvärlden försvinner. Det är möjligt att jag var mottaglig för några taktiska direktiv i periodpauserna, men i övrigt satt jag helt och hållet i min egen värld från det att jag kom till rinken inför match till det att slutsignalen hade gått. I periodpauserna var jag helt inne i mig själv, analyserade perioden, gav mig själv individuell feedback och byggde upp en plan inför nästa period.

Så hade jag hamnat framför Wikegård skulle jag vara tvungen att ”vakna”, ta mig utanför det mentala tillstånd jag försatt mig i för att maximera min prestation på isen. Gissningsvis hade det i slutändan påverkat min prestation negativt. För att tvingas ställa om och försöka hitta tillbaka in i bubblan mitt under brinnande match hade resulterat i stress och stress hade resulterat i tappat fokus. Även om den egentliga effekten av det inte behöver vara speciellt stor för en utomstående kan den vara skillnaden mellan en räddning och ett insläppt mål. För allt som krävs är att man tappar fokus för en tiondels sekund och pucken ligger i kassen.

När det gäller det här är jag långt ifrån ensam. De flesta målvakter jag känner har sina egenheter och ritualer för sig. Och alla i samma syfte som jag hade. För att komma in i bubblan och prestera på absoluta toppen av sin förmåga. Jag förstår att det kan låta märkligt för många av er, men för oss som varit i den här situationen är det inte det.

Därför tror jag inte vi ska räkna med att så många fler pausintervjuer från målvakter i framtiden.

LÄS ÄVEN: Henrik Skoglund – ”Ta rygg SHL-målvakter – vi vill veta vad ni tycker”