Sök
SHL

Kassa kossor eller kassakossor?

Leksands IF befinner sig i rekonstruktion och ansluter därmed till ett ömsom bespottat och ömsom degraderat sällskap av ishockeyklubbar. Dalaklubbens tröstlösa färd mot Elitserien har orsakat en akut kassabrist som kräver kraftiga åtgärder, men debatten och bevakningen av hela frågan har lika mycket handlat om kommuner och arenor och har därmed hamnat helt på sniskan.

Låt oss börja med att klargöra det faktum att Leksands IF knappast har några andra än sig själva att skylla. Jag tar knappast i försvar att klubbar spenderar pengar de inte har, för det är i längden en ohållbar situation för ishockeyn som intressant investeringsplattform. Huruvida det är sportsligt riktigt lämnar jag faktiskt därhän.

Men det faktum att ännu en allsvensk klubb – den tredje på åtta månader – nu genomgår en rekonstruktion är naturligtvis något som inte minst sticker i ögonen på de klubbar som antingen är skötsamma, eller med hänvisning till dålig eller misskött ekonomi själva degraderats. Fullt förståeligt.

Leksand är i trångmål eftersom man har gjort dåliga affärer, värvat fel spelare, haft ett för svagt eller inkonsekvent ledarskap, genom fastigheten Tegera Arena skapat en omöjlig ryggsäck och uppenbarligen misslyckats följa en långsiktig plan för verksamhetens bästa. Uteblivet avancemang har ganska snart lett till kortsiktighet och då har det gått åt helvete, vilket innebär att den dagliga verksamheten inte kan tryggas med det befintliga kassaflödet.

Således behöver man kapital och därmed garanter, och de garanter som finns för det är naturligtvis de som redan investerat mest pengar i klubben och arenan och således har mest att förlora – banken och kommunen.

Sug på den bilden lite. ”Banken och kommunen”.

Banken ofta den onde utsugaren. Kommunen den stackars föräldern som måste ta fram plånboken igen och betala för sig när ungarna tuttat eld på grannens segelbåt.

Det är inte riktigt så enkelt.

I de städer där platsbristen och egoismen blivit så påtaglig att man låter folk frysa ihjäl på gatorna sitter de flesta journalisterna och idrottsintresserade medieprofilerna – och i deras ögon bränner landsortskommunerna i vanlig ordning Robin Hood-pengar lite hej vilt för att bönderna ska kunna åka till Hovets gamla slitna environger och ge dem på nöten på deras egen bekostnad.

Och precis här landar i slutänden även debatten om Leksand. Och i densamma frodas en betydande avsaknad av förståelse för både fastighetsekonomi och regionalpolitik.

Som manifest för de slappa konstateranden och brist på insikt i de affärer som faktiskt omgärdar kommuner och idrottsklubbar kan vi använda det här nyligen publicerade stycket från den långsamt utdöende lokaltidningen Svenska Dagbladet. Huruvida den ekonomiska doping som avses i artikeln också gäller presstöd framgår inte.

”Leksand försöker nu bli av med delar av skulderna på 151 (!) miljoner kronor”

”Nu står Leksand inför en så kallad rekonstruktion”

Och allra sist i krönikan en uppmaning till de ansvariga och rättstrogna att granska fler klubbar:

”Ett bra tips – börja i Växjö. Klubbens skuld till kommunen uppgår till drygt en kvarts miljard.”

Ord för ord är påståendena i artikeln korrekta, förutom att det inte är en ”så kallad” rekonstruktion Leksand står inför utan just en rekonstruktion. Och Leksand har mycket riktigt lånat 151 miljoner kronor av kommunen och banken för att bygga Tegera Arena, och den räntebördan har man inte lyckats hantera i HockeyAllsvenskan.

Ett annat påstående som är korrekt är att Växjö Lakers skuld till kommunen uppgår till ca 250 miljoner kronor.

400 miljoner bara i Leksand och Växjö alltså. Slår vi ihop kommunernas utlånade kapital, borgensåtagnaden eller kapitaltillskott för att hyra istider och lokaler av fastighetsägande hockeyklubbar runt om i landet är vi säkert uppe i en miljard.

Sönderbrända sedlar som resulterar i mögliga ålderdomshem och nedlagda förskolor? Eller ett sätt för kommunen att se till att man faktiskt har några förskolebarn om 50 år – och inte bara förmår locka en gång utflugna söner och döttrar som flyttar hem för att åldras sedan de taxerat och konsumerat 37 av sina 40 bästa inkomstår i storstaden?

Leksand och Växjö har ju färdats i olika riktning, och det man har gemensamt är en stor skuld till kommunen. I Dalarna har man haft det sportsligt tungt med mycket motvind, i Kronoberg har man haft bättre medvind. Men i den nyckfulla idrotten kan förhållandena på bara någon säsong svänga till det motsatta.

Är Växjös skuld om 250 miljoner hisnande summor i sammanhanget?

Knappast. Det motsvarar lite drygt två års omsättning för klubben i nuvarande format och avser lånet på den fastighet man byggt och nu äger och driver i form av Vida Arena.

Hur många av er här i storstäderna sitter på bostadslån som är dubbelt så stora som er årsinkomst? Hur många av er är delägare i en bostadsrättsföring vars medlemmars samlade ränteutgifter för pantsättning av den gemensamma fastigheten är större än två års intäkter från föreningsavgiften? Hur många av er räknar med att kunna hyra ut era lägenheter i andra hand? Hur många av er tror att er bostad kommer stiga i värde?

Antagligen ganska många.

Vi ska minnas att professionell idrott, åtminstone i en internationell jämförelse, egentligen är en helt ny företeelse i Sverige. Och hela vårt ekonomiska, kommunala och ideella system är egentligen i grunden ganska dåligt anpassat för att bedriva den typen av verksamhet, vilket inte minst inneburit en omvälvande förändring på fastighetssidan i proffsidrottens spår. Seriesystemet är egentligen folkidrottens sista hållhake på proffsidrotten och det skapar också en hel del av de kriser och konkurser som klubbarna drabbas av.

Eftersom idrottsanläggningar i långa tider har anpassats till vad kommunerna ansett att invånarna behöver för att kunna utöva idrott har klubbarna uteslutande fått vara glada hyresgäster. Det har inte funnits någon direkt möjlighet att äga eller påverka sitt eget boende eftersom ekonomin i klubbarna varit anpassad för amatöridrott med intäkter från korv, läsk, biljetter och sponsorskyltar. Dimensionerna och kvaliteten på arenorna har inte heller alltid styrts av intresset på orten, utan snarare bestämt omfattningen av detsamma.

I storstäderna har elitarenorna redan funnits, ofta byggda av förbund eller offentliga instanser i form av nationalarenor och lämningar av olympiska spel. På senare år har kapitalstarka investerare i fastighetsbranschen istället tagit över den rollen för att komma åt lukrativa intäkter från stora, välbesökta arrangemang.

Men här sker sedan några år tillbaka ett skifte. Arenautvecklingen sker i mellanstora städer med klubbarna som initiativtagare och entreprenörer. Framförallt inom hockeyn eftersom man i de större städerna främst ägnar sig åt att bygga arenor till fotbollslagen.

Idrottsklubbarna är stora företag som bygger starka varumärken, skapar arbetstillfällen, lockar sponsorer och publicitet och är således attraktiva investeringar oavsett om de ger direkt avkastning på satsat kapital eller inte. Särdeles attraktiva är de för orter som annars löper risk för avfolkning och glömska. Det är inget konstigt, det är samma mekanismer som föder och stimulerar kommunala satsningar på energi, industri, musik eller turism. Ungefär lika ofta är det bra som dåliga affärer, rent ekonomiskt.

Och avseende Växjö och stadens satsning på idrott och medföljande välvilja som borgenär eller kapitalresurs är den helt logisk. Kommunen tillhör de mest expansiva i hela landet och Växjö har alltid varit en stad med stort idrottsintresse och en hel del framgång på området. Det nya arenaområdet med toppmoderna arenor för ett flertal idrotter ger kommunens invånare möjligheter att bli ett epicentrum för idrott på både hög och låg nivå – och en stark elitidrott är en förutsättning för detta.

Just därför väljer kommunen liksom många andra kommuner att låna ut pengar till sina elitklubbar så att de får bättre räntevillkor än hos banken. För att de ska få en tryggare affärspartner än internationella riskkapitalister inom fastigheter och events.

En hockeyklubb som bygger en ny och fräsch arena och förutom ishockey även använder den för att locka andra evenemang till staden är alltså i alla avseenden en bra affär.

Men den affärsmodellen har inte riktigt fungerat i Leksand. Av olika skäl.

Leksand är till exempel inte en mellanstor stad, utan ett litet samhälle. Det är förvisso en plats där ishockey är allt, klubben har ett grymt varumärke, en mäktig hockeytradition och drivor av fans över hela landet. Men precis där ligger kanske problemet.

Fans från hela landet åker inte till arenan och äter lunch en torsdag i augusti. De hyr inga kontor i arenan. De åker inte till Tegera för att titta på Ladies Night, Beyonce eller ens Mark Knopfler. Faktum är att inte ens folk i Leksand går på Mark Knopfler eller Beyonce, eftersom de helt enkelt inte kommer dit och spelar särskilt ofta.

Leksand har alltså inte kommit åt guldregnet från Elitserien och inte heller fått fastighetsaffären att fungera. Därför måste man nu rekonstrurera, kapa kostnader och tillsammans med kommunen och banken ta fram en strategi för hur man ska få avkastning på den investering man gjort i Tegera Arena.

Klubben har kastat bort väldigt mycket pengar på dåliga rekryteringar och ansvarslöst spenderande. De är knappast det första företaget som med benägen hjälp från både sponsorer och kommuner har lyckats med det.

En kommun är människorna som bor inom densamma. Hultsfred har sin rockfestival. Leksand har sitt hockeylag. Respektive ort har uppenbarligen vid återkommande tillfällen sett ett stort värde i att behålla båda företeelserna trots diverse fadäser och det är egentligen ingen annans sak än deras egen att avgöra om det är rätt eller fel.

Framförallt finns det antagligen större och mer närliggande orättvisor att beklaga sig över för en lokaltidning i Stockholm.

Text: Peter Sibner

Den här artikeln handlar om: